Mamman har haft en rätt go dag och blivit firad med måtta och innerlighet. Pappan och Villen kom in på morgonen med frukost på sängen, gulliga och lite tafatta (Saga åt redan frukost på sängen, so to speak). De glömde sjunga, men pappan sa ”grattis på mammas dag!” sömnigt och glatt. Villen bar med undrande uppsyn en liten bricka med en go macka, som höll på att glida i golvet innan mamman räddade den. Mamman hann nästan äta upp frukosten i sängen också, innan det blev panik med barnen och hon fick kliva upp och börja bidra. Men då fick hon syn på de mörkrosa rosorna på köksbordet, så det gjorde ingenting.
Väl hemma efter kyrkan fick mamman åtnjuta den enorma lyxen att post-primärklass-tupplura en stund (dock med bebis vid bröstet), medan pappan lagade middagen. Mmmm! God mat nästan utan mammans inblandning blev det också. Sen gick vi hem till ghettokusinerna och röjde och åt förfärligt massa efterrätt. Farbror Robin skulle ringa från missionsfältet i London och pappan och farbror Rasmus skulle fixa telefonkonferens med farmor och farfar nere i Skåne, så alla kunde prata samtidigt. Tänk vad fantastiskt! Då blev klockan plötsligt gräsligt sen för alla små barn – en timme efter läggning! – och mamman insåg lite tungt att hon fick ta barnen och gå hem och lägga själv så pappan fick prata klart. Samtal från familjens missionär är ju lite speciellt och dessutom var det sista gången innan farbror Robin kommer hem i augusti. (Här blir mamman lite sentimental, eftersom dessa missonärstelefonsamtal varit ganska stående de åtta år hon tillhört familjen. Pappans tre yngre bröder har varit på mission i tur och ordning och sålunda har någon ringt hem nästan varje jul och mors dag i alla dessa år!)
Usch, mamman gillar inte att komma hem sent med två övertrötta barn och försöka få dem i säng själv. Villekillen och Sagaprinsessan brukar under läggning kvällsskrika ikapp tills mamman också måste vråla. Men den ljusa majkvällen gjorde oväntade underverk med mammans humör och tålamod på hemvägen. Hon lät Villen plaska ohindrat i vattenpölarna och åsynen av denna ljuvliga två-och-ett-halvt-åring som så lyckligt hoppade jämfota i vattenpussarna så vattnet stänkte överallt, fick hennes ömma modershjärta att svämma över av tacksamhet och kärlek.
Väl hemma fick Vilhelm strippas på genomvåta kläder. I potträningens namn fick han äta kvällsmackorna i bara mässingen. Här börjar dagens höjdpunkt. Föreställ er en sprillans nakenfis som mölar mackor med ovanligt god aptit, medan han skuttar upp och ner på tripp-trappen så att söndagschokladpuddingen som kletats fast på stolen nu kletas in i … ja, gissa. Bredvid sitter mamman som för en gångs skulle lyckas sänka garden och riktigt njuta av det spralliga kvällshumöret, medan hon lassar in gröt i en annan liten nakenfis. Denna lilla skära budda-kerub tokskrattar åt storebrors skuttande så att bebishullet dallrar. Lillasyster är så till sig, storebrorsdyrkan är så total, att hon inte märker att mamman lyckas lura i henne TRE portioner gröt! Även mamman är helt till sig. Tänk så lyckat! Alla myser och är hur glada som helst och tänk så mätta alla dessutom måste bli och vad kommer det inte göra för mammans nattsömn?! Hon kanske kommer slippa en liten snuttande igel i armhålan denna natt, för igeln kommer vara så präktigt mätt att hon sover i sin egen säng, vem vet, kanske fem timmar i sträck!!
Muhahahahaaa! Det vore väl en finfin morsdagspresent?
Sagisen fick överta spjälsängen, vilket var ungefär lika välbehövligt, även om mamman snudd på fällde en tår att lillgumman inte längre är en spädis i sin lilla vagga. Fast hon blev faktiskt lite mindre igen i den stora spjälsängen. Men så här sött sussar hon bara på dagen i sin nya säng (här strax innan vi ska gå till kyrkan). På natten är det mammans armhåla som gäller såklart!
Saga-Baga visade sig vara en naturbegåvning på mammans gamla, coola gåstol. Hon fräste runt hur bra som helst redan på första försöket, och mallig och nöjd att äntligen få vara som alla andra var och också. Gullrumpan.
Vår älskade BVC-sköterska Else-Britt gick i pension! Vi scrappade ett väldigt vackert kort (som vi inte hann scanna) till henne med foto på barna och deras små handavtryck på och skrev så vackra tackord att hon blev tårögd. Såklart. Hehe. Men Else har verkligen varit guld värd de här 2,5 åren vi haft äran att ha henne som BVC-tant. Åh vad vi ska sakna henne!
PS. Saga väger nästan 9 kilo nu!! Mamman kan inte låta bli att bita henne lite i skinkorna ibland... Ni ser ju hur go hon är!
När vi går in igen (med Saga hysteriskt ylandes efter bröst i vagnen och mamman med en åter trotsig Villen i ett fast grepp under armen) har pappan kommit hem lite tidigt från jobbet. Halleluja! Han får ta över både middagslagning och en Ville som snudd på somnar stående med en kaka i handen. 
