Dagens sanning

Måste göra lite reklam. Det var två grejer jag önskade mig i julklapp imorgon: 1) Ett leende från August och 2) Ketchupmammans bok. August har de senaste dagarna, trots öroninflammation, lett som värsta gulleponken och alldeles smält mitt modershjärta. Äntligen. De andra två ganstersen log flera veckor tidigare än August, men men, huvudsaken är att han mår bra och är finast i världen, och det är han ju.

För punkt nummer två på min julklappsönskelista kan jag säga att där är nog chansen rätt slim att jag kammar hem. Jag är så amningsdisträ nuförtiden att jag missat att säga att jag önskar mig Ketchupmammans bok och när jag nyss kollade in på hennes ljuvliga blogg så såg jag att jag har till kl 23.59 (fast jag vet inte vilken dag...) på mig att länka och fjäska så kan jag vinna ett ex av henne. Jag ger det en chans.

AJ LÖV KETCHUPMAMMANS BLOGG!! Ett inlägg som jag tänkt mycket på de senaste veckorna är detta: http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/2009/11/16/for-sota-for-hatt/
Read it and weep - av skratt och underbar igenkänningsfaktor. Det ÄR ju verkligen så. Mina barn är finast i världen.

Syskonkärlek i vardagen

Ville och Saga älskar verkligen sin lillebror. Det är mycket gos och uppassning på August. De vill inte gå till dagis utan att ha kramats och August får mycket hjälp med istoppning av napp och sånt. Särskilt Saga har mycket tålamod med det. Hon kan sitta långa stunder och prata med och sjunga för sin älskade lillebror och det är så underbart att se hennes lilla personlighet. Hon trivs verkligen med att vara storasyster. Bröderna busar.
Hihi, prova luciakronan på Gusten!

Två månader idag!

Idag blir vår lille August två månader! Det känns så otroligt, men han har ju faktiskt vuxit massvis. Han är ingen liten knyttig skrufs längre, utan en liten människa. Världens finaste är han hur som helst fortfarande, så klart! Se så runda kinder man har fått till! Låren börjar bli lite smått gossiga också.

Han älskar att ligga och titta med stora, runda, klara ögon på omvärlden. Det tog lång tid innan han bevärdigade sin moder med ett leende, han hann bli 8 veckor faktiskt. Verkar vara en allvarlig liten grabb, so far.
Testing testing på det här med att lyfta huvet i magläge. Jodå, det funkar riktigt bra. *Mamma stolt*
En sak som Gusten verkligen gillar är att bada i handfatet. Han kan gapa hur mycket som helst, men när man håller ner honom däri blir han tyst och lugn. Han är grym på att skela! Det blir lätt så när man måste anstränga sig för att fokusera blicken.

Lusselelle

Vi hade en härlig Lucia-vecka. Vi lussade på dagis, på julfesten i kyrkan och hos mor- och farföräldrar. Ville varvade memllan tomte och pepparkaka - han ville helst ha pepparkakedräkten dygnet runt varje dag (vilket han delvis hade) och Saga har haft sin underbara lussekrona i plysch på sig nästan jämt här hemma. Men så här såg hon ut i full mundering, flankerad av idel kusiner. Visst är hennes min här helt underbar!?


En till liten tomte/pepparkaka.
Mysigt fika hos mormor och morfar.
Hos farmor och farfar. Farmor hade förberett pepparkakor och glasyr som barnen fick gå lös med. Oj, vad kul de hade!!
Myyycket grönt är det som gäller...

Lillprinsen blir en månad idag!

En hel månad har gått sen förlossningen. Bara en månad sedan jag blev av med den där enorma magen. Bara en månad sedan lillgossen blev en del av mitt liv. Han är ju så självklar redan, så svårt att tänka sig att han funnits hos oss så kort tid.

Sprillans ny:

En månad gammal:

Nu ska jag, mamman, iallafall ta mig i kragen och publicera de där första bilderna och även den där förlossningsberättelsen som hör till. Bered er på ett långt inlägg! (BILDSPEL MED FÖRSTA FOTONA LÄNGST NER!!)

Söndagen 18 oktober kände jag mig orolig hela dagen och hade så löjligt ont hela tiden och sammandragningar som tryckte på neråt i bäckenet. Jag kände att jag bara inte orkade mer. När vi fått barnen i säng på kvällen ringde jag förlossningen i Varberg och till min stora glada överaskning var barnmorskan som svarade idel förståelse. Hon tyckte det var helt ok att vi kom in och att jag lades in med en gång istället för att behöva vänta tills på tisdagen, som var var den dag för inläggning/ingångsättning som jag hade fått. Så farmor kom hit och passade våra sovande barn så att Samuel kunde köra mig till Varberg.

På förlossningen blev vi mötta av en underbar barnmorska som satte CTG och klappade magen och pratade snällt med mig. Sen gav hon mig Panodil och en morfinspruta och jag lämnades ensam för en förhoppningsvis god natts sömn. Jag sov sådär, uppfylld av lite för många tankar, men det var iallafall UNDERBART att inte ha ont för ett par timmar. På morgonen kom ny personal och kände på mig. 2 cm öppen, inte i förlossning ännu. Läkaren på morgonronden bestämde då att flytta mig till BB och inte sätta igång nåt förrän dagen därpå.

Det var underligt att ligga på BB med bebisen kvar i magen. Sjukhussängen var löjligt hög att ta sig upp i med foglossningar som protesterade vilt när jag försökte lyfta benen. Men förutom det hade jag en underbar måndag! Underbart snäll och välvillig personal kom med tröst och mat och Panodil. Ingen tyckte det var det minsta konstigt att jag låg där med min mage. Alla uppmanade mig att omedelbart säga till om förvärkarna kändes lite extra. Flera barnmorskor lovade att förlösa mig på plats om det skulle sätta igång helt plötsligt, och de fick mig att känna mig så trygg. Det kändes förunderligt att bli tagen på så stort allvar, mina eviga förvärkar och eviga foglossning blev plötsligt bekräftade och möttes av sympati och empati.

Och jag, jag bara sov hela långa måndagen. Varje gång jag vaknade var jag hungrig som en varg och sköterskorna bar in mat till mig. Jag proppade i mig mat och försökte läsa lite, men somnade igen. Det var som att min kropp äntligen fick ta över och vila och ladda upp inför den stundande förlossningen. På kvällen kände nattpersonalen på mig (2 cm öppen fortfarande) och CTG:ade mig igen. De var rätt nervösa att förlossningen skulle sätta igång spontant, tror jag. För mig kändes det bara som vanligt, som det kan kännas i flera veckor i slutet av mina graviditeter. Så fantastiskt att då bli tagen på allvar!

Med morgonronden kom samma läkare och frågade om jag ville föda barn idag. Det var ju tisdagen 20 oktober, den officiella igångsättningsdagen - om jag nu var mogen, vilket de bedömde att jag var. Plötsligt blev det rätt läskigt - upp till mig att säga ja, bring it on. MEn det är klart att det inte var nån idé att tveka. Jag ringde Samuel och blev nedrullad till Förlossningen igen. Det var ett par nervösa läskiga timmar. När Samuel kom kändes det tryggt men fortfarande väldigt pirrigt. Vi skulle verkligen föda barn nu! Barnsängskvinnans alla helvetessmärtor skulle snart vara mina. Vårt barn skulle snart ligga i mina längtande armar. Så ofattbart!!

Jag hade en barnmorska och en barnmorskestudent som gjorde sina sista veckors praktik innan hon var färdig. CTG:t visade att bebisen mådde finfint. Barnmorskorna var noga med att fråga om vad jag hade för önskemål med lavemang, smärtlindring och förlossningsställning, ifall spektaklet skulle sätta Katrin-fart och vi inte skulle hinna prata om det sen. De kände på mig båda två och konstaterade: Öppen 2 cm och livmodertappen utplånad så när som på 0,5 cm. Den äldre barnmorskan fäste en skalpelektrod på bebisens huvud och tog på så vis hål på fosterhinnorna. Vattnet skvalade ur mig. En så underlig känsla det där, som att man helt omedvetet kissar på sig floder. Då var klockan ca 13.30. Jag fick på mig en rejäl blöja och fick resa på mig och upp och traska. Planen var att låta det gå två timmar och hoppas att värkarna satte igång av sig själva. Samuel och jag hade det rätt trevligt i vårt lilla fina Varbergsrum. Samuel smaskade lösgodis och högläste för mig ur Norra Halland (lokaltidningen). Jag vankade fram och tillbaka och flåsade lite under värkarna som var precis som helt vanliga Katrin-förvärkar: Ingenting att ta på allvar alltså. För en gångs skull ville jag inte ha godis, men en clementin slank ner strax före kl 15. När jag skalade och åt den minns jag att jag fick luta mig över skötbordet och vagga och andas när det kom en värk. Plötsligt var det nån som vred upp styrkan på de där värkarna och vi ringde på klockan. Barnmorskan kom in och jag fick lägga mig i sängen. När hon kände på mig nu hade jag öppnat mig otroliga 5 cm! Utan att jag märkt nåt av det mer än "vanliga förvärkar".

Jag blev kvar i sängen och de började fixa med benstöd på sängen och så blev det personalskifte. Nån kvart eller tjugo minuter rullade på med lite halvjobbiga värkar och sen föreslog den nya barnmorskan framåt lite före 15.30 att jag skulle testa lustgasen så att jag hann lära mig hur man gör med den innan allt tog fart. Jag hann inte andas särskilt många värkar i den där masken innan nån skruvade upp styrkan på värkarna igen och även skruvade upp hastigheten. Plötsligt gick allt i ett och jag hann inte hämta andan mellan värkarna. Det tog mig ytterligare ett litet tag att fatta att jag andades för kort i masken och tog bort den för tidigt så att kulmen på värken hamnade utanför mitt lustgasrus. Jag hann även nätt och jämt fatta att det var dags att börja flåsa i masken redan när jag halvt tänkte "nu kommer det nog en ny värk".

Det är märkligt vad man hinner tänka när man ligger sådär och värkarna går i ett enda långt torterande svep och de är så starka att det inte går att låta bli att skrika, ett mer eller mindre vilt och gällt "AAAAAA!!!" Jag hann trots det tänka att "Nu gör jag ju detta!! Jag FÖDER!!" Och jag kände igen det, kände att detta har jag ju faktiskt gjort innan, tvärtom vad jag alltid brukar känna att jag inte har fött barn (alltså, det har jag ju, men eftersom det gått så fort har jag inte känt att jag gjort det). Jag hann även tänka att min upplevelse nu var samma som innan med undantaget för lustgasen, som inte tog bort nåt men höll smärtan på lite dimmigt avstånd och hjälpte lite för att jag hade nåt att koncentrera mig på. Egentligen är jag inte säker på att den var så nödvändig, även om jag absolut inte ville vara utan den. Den bästa smärtlindringen är att hålla stenhårt i Samuels händer. Jag ville att han skulle hålla masken åt mig så att jag kunde hålla i hans händer. Jag tänkte även "Nu upplever jag den där lustgasen alla talar om, nu får jag den erfarenheten, precis som jag ville, haha!" Jag önskade att nån ville ta kort på mig, men hann aldrig säga det för jag fick aldrig en sekund över.

Sen kräktes jag och barnmorskan trodde att det kanske var lustgasen. Jag önskar att jag hade haft tid att fatta att det inte var den, utan att det var barnets huvud som trängde ner. I det skedet i förlossningen har jag alltid spytt de andra gångerna med. Hade jag fattat hur nära slutet var där och då, så hade jag kanske inte behövt vråla som jag klassiskt nog gjorde: "NU DÖR JAG" och "NU VILL JAG INTE MER" i den där totala smärtångesten när man nästan drunkar och inte kan hålla näsan ovanför ytan.

Plötsligt tryckte det på nåt våldsamt och jag sa, pinsamt nog "Jag vill bajsa på mig!!" och började halvkrysta rätt okontrollerat. Det var nog de värsta sekundrarna, smärthavet var så svart och djupt. Men då kom barnmorskan till min räddning med beskedet att jag skulle göra precis som hon sa och krysta nästa värk, så skulle allt gå bra. Det är något som händer i mitt smärtdunkel när jag får höra de orden. Jag blir som en lydig skolflicka, totalt koncentrerad på att göra som jag blir tillsagd. Bort med lustgasen. Nu ska här födas! Jag gjorde PRECIS som barnmorskan sa och hon var totalt imponerad av mig. Jag fick bekräftat igen hur grym jag är på att föda barn, haha. Jag tryckte på när jag skulle och höll absolut still och andades när jag skulle det. Svinont gör det, när huvudet står precis på väg ut. Men duktig flicka gör som hon ska, och till min förvåning gick det så snabbt och den där fantastiska känslan av "floooosch" kom fortare än jag trott och min lilla kalv gled ur mig. Klockan var 16.05 - en timme efter att värkarna satte igång!

De la mitt kladdiga knyte på mitt bröst och min första kommentar var "Så ful du är". Barnmoskan skällde skämtsamt på mig - vad var det för sätt att hälsa sitt barn. Men inkladdat fosterfett är faktiskt inte så snyggt. Samuel hade hunnit se vad det var för sort, men nu höll de upp bebisen för mig för att jag skulle se också. En snopp!! Och jag som varit så säker på att det var en tjej. Min världsbild gjordes om, och jag höll om vår älskade lilla pojke och fylldes sakta av all lättnad och lycka och kärlek. Samuel fick klippa navelsträngen.

Efterbörden ville inte ut och jag fick två sprutor i armvecket (varav den ena oturligt nog placerades i nån nerv tror jag, för jag har fortfarande ont i det armvecket) med sammandragande medel. Efterbördsskedet är inge kul faktiskt. Man känner sig så himla färdig med värkarbete och krystningar, och barnmorksan är inte precis snäll och försiktig när hon trycker på magen och rycker i saker och ting. Till slut kom eländet ut. Blobb. Barnmorskan var lite osäker på om den var hel men konstaterade sen ihop med en kollega att den visst var det (vilket väl visade sig sen att den inte var, tre veckor senare när jag fick läggas in för skrapning av resterna. Men men, different story).

Vi fick ringa runt till våra ungefär hundra släktingar och berätta om vårt mirakel. Vi fick bubbel och mackor och lunch. Bebisen vägdes: 3880 gram och mättes: 53 cm. Han var lite kall och vi blev kvar på Förlossningen extra länge för att han skulle få upp värmen mot mitt bröst och under värmelampa. Det var härligt att ha honom så nära fast utanpå kroppen. Käääärleeek!!! Helt underbart fantastiskt. Inget går upp emot att få ett nytt litet barn. Och att föda barn är vidrigt och fantastiskt. Jag är så tacksam att jag fått uppleva det tre hela gånger!!

Vilhelm, Saga och ... ?!

Mammans hjärta spiller över av kärlek när hon tittar på sina tre små älsklingar. Men i huvudet yr en ständig fråga, som trots att veckorna går inte lyckas få ett svar: Vad heter lillebror??

Mest beror namnfrågan på att pappan och mamman inte kommit överens och mamman har råkat köra över pappan lite, och pappan i sin tur hittar på nya tokiga namn varje dag och driver mamman till vansinne med detta. Men den senaste veckan har vi verkligen ansträngt oss och i början bestämde vi gemensamt ett namn som vi skulle prova. Morgonen därpå förklarade mamman för stora barnen att idag ska vi prova att bebisen heter så här. Hela dagen ansträngde sig mamman att säga "rätt" namn. Barnen hakade på, först motvilligt, sedan mer glatt. På kvällen frågade nån av dem: "Mamma, vad ska bebisen heta imorgon?" Haha, de fattar galoppen...

Dagen därpå provade vi ännu ett nytt namn: Adrian. Mot kvällen bestämde Ville att morgondagens namn skulle vara Edvin. Mamman försökte förklara att vi nog skulle prova Adrian ett par dagar till, så att det fick en chans att fastna eftersom det trots allt verkade som att både mamman OCH pappan gillade det. Men nähädå, det gick inte Ville med på.

Dagen därpå kom pappan hem efter sina tre dagar i Oslo. Mamman hade ansträngt sig med Adrian större delen av dagen. Men vad gör pappan?! Kallar honom omväxlande Adrian, Edvin, August, Eddie, Percy och Edmund. Förvirringen är nu total i mammans hjärna. Det börjar bli för mycket av det goda.

Dessutom är det så svårt för ett förälskat modershjärta att älska ett namnlöst barn. Eller, hmm, i hennes hjärta har lillponken redan fastnat med ett namn - som pappan efter tre veckors idogt övertalande fortfarande inte godkände. Det var ju där allt Adrian och Edvin kom in i bilden.

Så, har bloggläsarna nåt tips på hur familjen nu kan gå vidare i frågan? Hur kommer vi fram till vad lilla älsklingen heter, när det nu verkar som att han säger olika till olika familjemedlemmar?

En ny sång

En ny sång ljuder allt som oftast här hemma nu för tiden. Mest är det äldsta sonen som sjunger den, medan han bläddrar i någon av alla de leksakskataloger som strömmar ner i vår brevlåda. Det är en ganska så enformig sång, men Ville sjunger den med inlevelse och menar varje ord. Så här går texten:

"DEN VILL JAG HA, DEN VILL JAG HA, DEN VILL JAG HA!"

Grattis Saga 3 år!

Världens goaste Saga-Fina fyllde äntligen sina tre år. Så efterlängtat! På födelsedagens morgon fick hon gå och lägga sig och låtsassova - väldigt spännande! Sen kom familjen in med paket. Vilken lycka!


Av farmor och farfar fick Saga en alldeles egen Belle-klänning. Ojoj vad snygg man kan bli då!
Och av mormor och morfar fick hon en Snövit-barbie med tillhörande prins. Tur att alla har förstått vad som gäller i denna flickas värld.,.
Litet sammandrag av barnkalas etc:


Grattis vår goaste flicka, vi älskar dig så mycket!

Hemma - igen!

Då var mamman och bebisen hemma igen eter ännu en sjukhusvistelse. Det visade sig i helgen att mammans svårigheter att återhämta sig hade en orsak: Rester av moderkakan satt sannolikt kvar. Efter två dagars försök till naturlig lösning fick mamman komma tillbaka till Varberg och läggas in för lite operation. Det blev nästan två dar till på sjukhus för mamman och bebben. Det känns som vi kan det här med sjukhussängar, babybaljor, sjukhusmat och nyponsoppa, stick och slangar och kanyler och Panodil rätt så bra nu. Det känns som att vi inte vill mer sånt nu. Men förhoppningsvis ska återhämtningen gå bra nu och livet snart börja gå sin gilla gång igen.

I can't wait...

Bf idag...

Babytickern står på NOLL idag. Har ni sett det? Jag har liksom väntat lite på det, innan jag tar bort den. Tänk om jag varit gravid ända fram till idag och sen ett par dar till (som med de andra barnen). Vilken enorm tacksamhet jag plötsligt känner att så inte är fallet. Gusten (arbetsnamn som börjar fastna) fyller två veckor idag! Gravidmagen känns JÄTTEavlägsen! Gusten känns så självklar. Har han funnits i mitt liv utanför min mage i bara två veckor? Det går så snabbt att älska ett barn över allt annat. Moderskärlek är det mest fantastiska som finns.


En annan ögonblicklig kärlek är Nappen.

För de som väntar på en ordentlig uppdatering och ordentligt med bilder, så lovar jag att det kommer snart. Imorgon går pappan tillbaka till jobbet och stora barnen är på dagis sina 15 timmar i veckan nu. Förhoppningsvis ger det mig lite tid till vila och att komma ikapp med exempelvis bloggning. Livet har ju varit lite för intensivt för det sen vi kom hem från BB. Det har varit lite mycket med huset, kan man säga. Men nu är fasadläckan färdigreparerad av snickarna, tvättstugan är min husmorsdröm uppfylld tack vare min far och pappans slit, och av våra ovälkomna inneboenden - mössen och getingarna - märks numera inte så mycket (Nån enstaka geting/dag jämfört med ca 40 om dan som det var när vi flyttade in.) Idag var elektrikern här och uppskattade sitt jobb i badrummet, sen var pappan och jag på vårt första badrumsaffärbesök och började försöka orientera oss i den djungeln (Så tokmycket att välja på - hur ska jag nånsin kunna bestämma mig?) och därefter var Anticimex här för lite försäkringsbesiktning. Ungefär så har dagarna sett ut här på sistone.

Han är här!

Bilder och uppdatering kommer, så snart mamman når fram till det genom tvätthögarna och husrenoveringarna... Håll till godo med Webbisbilden här så länge:

http://www.lthalland.se/t/Birth____29755.aspx?view=28349

***
He is here! Pictures and an update will come as soon as the Mommy gets around through the piles of laundry and the house renovations to that. Have a look at the link above meanwhile.

Kom ut nu då!

Nån gång i början på veckan blir mamman igångsatt. Snart är den långa väntan slut. Så här kommer några sista Gulla med magen-bilder på en förväntansfull blivande storasyster och storebror.

 

 

 

 

***
Some time in the beginning of this week the labour will be induced. Soon the long wait is over. Here are some last cuddling the tummy-pics of a very expectant big sister- and big brother-to-be.

Litet kom ihåg till mig själv:

Vill först bara varna för att detta är ett jättelångt och tråkigt inlägg, med totalt fokus på självömkan. Läs inte mer, särskilt inte om du aldrig varit gravid och har svårt för sånt där gravidgnällsnack. Så, here we go:

Jag ligger i min säng och försöker tänka efter om det finns nånstans i min kropp som inte gör ont eller mår dåligt. Det är ungefär tre dagar kvar på den här graviditeten och idag har jag varit ur sängen i kanske totalt 1,5 timme. Då åt jag frukost med barnen och sen vek jag tvätt och stoppade i och ur diskmaskinen. Sen skakade hela jag av mjölksyra i varje kroppsdel och sängen kallade tillbaka mig. De mest framträdande må dåligt-symptomen är nu:

- Att jag skriker av smärta om jag skulle försöka ändra position i sängen. Det gör mest ont i:
> Korsrygg
> Under/runt magen (träningsvärk från förvärkarna)
> Bäcken (sittben, blygdben, lite i höftkulorna)
> Ljumskar och även ner på benens baksida.
- Total orkeslöshet och trötthet i kombination med inre rastlöshet så det är svårt att somna och slippa ifrån allt.
- Värkar. Ibland bara lite diffusa "Oj, nu blev magen stenhård"-värkar, ibland mer rediga "Just det, det är så här det känns att föda, prata inte med mig nu för jag måste flämta mig igenom den här"-värkar.
- Illamående.

Ju längre jag ligger tilltar de i börjar mer finstilta symptomen:
- Nästäppa. Snart kommer jag behöva snyta mig och därmed gå igenom dagens åtminstone tredje näsblod. Mmm smaken av gammalt näsblod i halsen...
- Astman. Höhöhöö, tungandad, får ingen luft. Blir mer trött.
- Just det, tog influensasprutan igår. Högerarmen värker fint. Inte ligga på högersidan alltså.
- Huvudvärk. Jodå, den finns där, från panna till nacke.

Nu ska jag roa mig med att försöka komma ihåg alla läkemedel jag brukat de senaste nio månaderna (listan kunde göras längre fast det är bara dessa som är graviditetsrelaterade):

- Lergigan comp
- Nasonex
- Hemofer
- Duroferon
- Magnesium
- Pulmicort
- Bricanyl
- Venofer
- Xyloproct
- Reliv, reliv, reliv
- Dexofen


(Fortsätter skriva dan därpå:)
Så, om ett par år när bebislängtan sätter i, skulle jag vilja bli påmind om det här som jag skrev igår. Mitt minne har lite för lätt för att bara minnas trevliga saker och att romantisera och lägga rosenskimmer. Det är tydligen svårt för mig att komma ihåg exakt hur ont det gör att vänta barn (just det: Vänta barn. Hur ont det gör att föda, det är ett helt annat kapitel). Och hur länge jag mår dåligt. Och hur trött och inte mig själv och mer och mer totalt orörlig jag är i många, många långa månader. Hur jobbigt det var med illamåendet de första månaderna har nog redan fallit i glömska.

På sätt och vis är ju detta bra. Det är väl inte precis nödvändigt att minnas månader av smärta och orörlighet. För andra saker kommer jag ju ihåg: Känslan av att bära vårt barn. Magen som växer och antar högst fascinerande proportioner mot slutet. Denna stora mage, som inte alls är stilla utan lever och rör sig så det syns utanpå. Hur härligt det är att känna de första sparkarna. Hur kul det är att ligga och titta på sparkarna och krumbukterna. Sparkarna som växer sig starkare hela tiden för att mot slutet måttas mot bygelBH-kanten ovanpå revbenen när jag sitter ihopsjunken. En liten fot som man kan följa under huden. Hickan! Detta vitala livstecken som kan vara så irriterande. Ljudet av lilla hjärtat som galopperar därinne när barnmorskan lyssnar på det. Reda-bo-instinkten som så tar över mig mot slutet. Det mycket praktiska magbordet när jag sitter i soffan och fikar. Det är så fiffigt!! Och alla funderingar: Namnfunderingarna. Hur ser du ut-funderingarna. Pojke/flicka-funderingarna. Personlighetsfunderingarna. Vad kommer vara jobbigt med den här ungen-funderingarna. Förväntan Förväntan. Förväntan. Längtan efter den lilla tyngden av att hålla vårt barn i min famn. Längtan efter att få möta den nya som jag redan älskar så högt. Som jag älskat i redan nio månader nu.

Det är komplext att vänta barn. Det är lätt att drunkna i hur vidrigt ont det gör och hur jobbigt det är. Det är mycket lätt att förlora perspektivet på vad det här går ut på, trots att det är så påtagligt. Det är otroligt lätt att glömma eller kanske snarare inte orka känna, vilken otroligt välsignad kvinna jag är.

Vi är på plats!

För en vecka sedan (oj vad tiden går) tillträdde vi Gula huset och i lördags gick ju flyttlasset. Mamman är såååå lättad och glad över att ha den tråkiga biten av flyttandet bakom sig. Det är otroligt skönt att vara på plats. Barnen har funnit sig till rätta överraskande fort (läs: medsamma) och verkar njuta väldigt mycket av husytorna och trädgården de med.

Här kommer ett litet bildspel från flyttdagarna!

Livet är spännande!

Livet är så spännande att mamman slutat sova på nätterna. Bristande nattsömn kan väl i och för sig ha att göra med stadiet i graviditeten, men att det aldrig vill sluta spinna i huvudet bidrar starkt. Imorgon är det äntligen oktober, månaden då ALLT händer i vår familj.

IMORGON FÅR VI GULA HUSET!! På lördag drar flyttlasset. Så otroligt spännande!!

Dessutom har mamman igår äntligen varit på läkarbesöket på Förlossningen i Varberg och fått läkarbeslut på vad som ska hända med den biten. 20 oktober ska vi komma in för kontroll och om det ser bra ut sätts förlossningen igång då. Om det inte är helt moget så blir mamman inlagd! Hurra! I max tre dagar tyckte läkaren att mamman skulle ligga inne, sen skulle det bli för tråkigt att ligga där (trodde han ja - visst låter det superskönt?) och senast 23/10 sätts förlossningen igång hur som helst. Det innebär att vår nya familjemedlem är här om bara TRE VECKOR!

Livet är så spännande! Mamman är nöjd och glad, trots total brist på sömn...

***
Life is so exciting right now! Tomorrow we get the keys to our Yellow House. We're moving in on Saturday. Exciting!

And yesterday the mommy went on a doctor's appointment to get the final decision on the delivery. It's not very common to induce labour in Sweden without strictly medical reasons, but I will be induced to avoid another speedy delivery at home. To make me feel all safe the doctor decided that I will be induced two weeks in advance, namely 20 Oct. Or rather I will have a check up then, and if thinngs aren't all ready I will get to stay in the hospital for up to three days, and they will induce me at the latest 23 Oct. That means THREE MORE WEEKS and then baby!! Iiihh!!


Barnen har byggt en borg av kartonger och är prins och prinsessa där. Bra lek!
The kids have built a castle out of boxes and play prince and princess there. Good game!


Nej, det är ingen fotboll.
No, it's not a football.

En fin son

Ville i sin kvällsbön:
- Tack att Du har skapat så att vi kunde baka muffins idag.

Det var väl rätt insiktsfullt och tacksamt för nån som inte är fyllda 5 år?!

***
Ville in his evening prayer:
- Thank You for creating things so that we could bake cup cakes today.

Wasn't that pretty insightful and grateful for sombody who is not yet 5 years old?

Grattis pappa Harry, 60 år!

Förra lördagen 19/9 var det äntligen dags för den årliga skogsfirningen av pappa/morfar. Det var på självaste 60-årsdagen som storfamiljen möttes i skogen för grillning över elden och umgänge högt och lågt. Det är så underbart när alla får plats - och barnen kan låta hur mycket som helst utan att det gör nåt. Det var en underbar dag.


Ett par tre tjockisar. Fast vi är rätt snygga ändå, visst? Anneli har bf 16/10, jag 3/11 och Dorro 13/12. Det blir en liten klan med nya barnbarn även i år!

Det låg massa avsågade träd intill vår grillplats, och där hade alla barn hur kul som helst timma efter timma! Hur perfekt som helst!

JÄTTEGOD tårta! (Tror förresten jag har en tårtgraviditet. Jag är jämt sugen på tårta nuförtiden.)

Saga vågar sitta bredvid Miriam. Hon leker jämt att hon är Miriam nuförtiden, så att träffa henne i verkliga livet blir alltid lite överväldigande för henne, haha.

TACK morfar och mormor för ett helt fantastiskt kalas!! Vi älskar er!!

***
Last Saturday we had our annual forest party for my dad/morfar, who turned 60 this year. It was as delightful as it always is, with plenty of yummy food cooked over the fire and plenty of space for the kids to run around and scream all they like. We do LOVE these gatherings (if anyone has missed that so far ;)) and this year was no exception. Happy birthday again dad, you're the best! Thank you for a wonderful party!

Det gör ont!

Bara så ni vet, om det var någon som trodde något annat: Ja, det gör förfärligt ont att flytta från Västra Frölunda församling!! På söndag är vår sista söndag i VF. Vågar knappt inte tänka på det, för det känns så tungt. I 10 år har vi gått här, och det är hemma nu. Vi kommer sakna alla vi tjänat tillsammans med, och som tjänat oss eller våra barn. Vi kommer sakna den kärleksfulla stämningen och alla vänner och släktingar och mycket annat som inte går att klä i ord. (Spindlarna i amningsrummet är väl enda undantaget (fast jag kommer sakna att det FINNS ett amningsrum)).

Vi kommer sakna att ha bästiskusinerna på bänken intill...

... som man så lätt kan klättra över till.

Och vi kommer sakna den gemensamma promenaden hem från kyrkan.

På bilden saknas Rasmus, Julius (hemma sjuka) och mamman (som inte längre kan vara med och promenera utan måste ta bilen), och så pappan som tar kortet.

TACK, Västra Frölunda för allt!

***
We're changing wards now that we're moving. For 10 years we have gone to Västra Frölunda ward, and it is really painful to say goodbuy to this wonderful, loving ward and all the people we love there.

En vanlig lördag i september

Så här mysigt är det på morgonkvisten... eller förmiddagskvisten snarare. Så gosigt att ha pappa hemma!
Ville älskar att hänga på LEGOs hemsida. Han önskar sig allt han ser i julklapp. Så småningom när man tvättat håret och klätt på sig är det dags för veckans höjdpunkt: LÖRDAGSGODIS!

... om man varit duktig och gjort sina uppgifter under veckan vill säga. Men det brukar gå rätt bra.

Pappan sparar mammans fogar litegrand och tar hand om dammsugningen.

En alltför vanlig syn... Här tar "Barbapappa"-mamman igen sig efter alla vändor ner i tvättstugan.

Inte många dagar kvar nu tills flyttlasset går! GAH!
***
A pretty ordinary Saturday at our place. Resting, cleaning, packing, and the Saturday candy of course!