måndag 22 augusti 2011

Ville Blåtira

Det sägs att sexåringar har lite svårt att hålla koll på sina armar och ben, som vuxit sig lite för långa lite för snabbt för att man ska kunna hinna med. Ville har definitivt vuxit väldigt mycket på längden de senaste månaderna (jeans som var lite långa i våras är nu på gränsen till för korta) och som ytterligare bevis på sexårsfasen har han varit väldigt duktiga på slå sig hit och dit. I sommar har han hunnit med inte mindre än två rejäla blåtiror, en på varje öga, med ett par veckors mellanrum.
Den första fick när han kastade med en stor träpinne hemma kusinerna Mårdbys lekplats ett par dar före midsommar. Upp i luften seglade pinnen, trots att mamman varnat och sagt sluta, och landade ungefär en halv millimeter från ögat. Vi är tacksamma för att det gick bra.


Andra blåtiran fick Ville när vi var i Oslo. Där har de stora papperskorgar i järn, vars mynning går ut som en tratt. En sån passade Ville på att promenera in i med full kraft medan han tittade åt ett annat håll. Stackarn, vad ont det gjorde! Så här såg han ut morgonen därpå (på hotellfrukosten):


En vecka senare var det bara blåmärket kvar, och det satt i rätt länge.

Posted by Picasa

Ett härligt besök hos morfar Kurt och Mirachel

En solig och varm dag under semestern tog vi oss en tur till Askim. Vi fick njuta av fika och hammock hos morfar Kurt och Rachel.

Nyss 90 år fyllda och still going strong på alla sätt och vis. Min morfar är fantastisk! Själv säger han att han är 80 +. Kanske. Rachel berättade att hon läst nån dödsannons om nån som var född 1921 (precis som morfar) för honom och då hade han svarat med sin underbara glimt i ögat: "Åh, stackare, att gå bort så ung!"

Morfar älskar att prata och busa med alla små barnbarnsbarn - och August gillade verkligen pratstunden och uppmärksamheten.

Kvällssol. Familj. Kärlek. Ljuvt!
När Saga och jag tittade på dessa foton idag så säger Saga:
- Där är vi hos morfar Kurt och Mirakel.
- Vad sa du att hon hette, frågar jag.
- Mirakel.
- Va? (jag var tvungen att tvinga ungen att säga det tre gånger för att försäkra mig om att jag hörde rätt. Och jo då, den fantastiska ungen svarar igen:
- MIRAKEL! (eller Mijakel då, eftersom hon inte kan säga R).

Jag är så glad för morfar Kurt och hans Mirachel. Puss och kram på er!!
Posted by Picasa