Där gjorde vi nåt riktigt bra!

Äntligen ett härligt framsteg på Ville-fronten! Eller tja, vi har haft flera - hypokondrin och detta med att misstänka varenda kotte för att vara ond, samt till viss del läggningshysterin, har lagt sig. Det är jättejättebra!

Vi införde en ny läggningsrutin som vi kallar för "nya rutinen" och den har snabbt blivit så viktig för Ville att han är noga med att få den. Den innebär att under den stunden som jag ligger hos Saga för att hon ska kunna somna, får Ville leka tyst på sitt rum. Sedan när Saga somnat (August ligger också redan), går vi ner och käker några kvällsmackor tillsammans. Sen nattas Villen och ... tada! Han somnar! Visserligen mycket senare, (ca 8.45) än vad jag hade föredragit, men vi slipper det eviga kvällsspringet. Jag kunde inte var mer tacksam.

Men länge har jag önskat att Ville skulle bli lite mer hjälpsam. Det har dessvärre känts som ett ganska fåfängligt hopp. Hans brist på hjälpsamhet är snudd på komisk i sin totalitet. Saga däremot har nog alltid varit glad och tjänstvillig. Hon kommer alltid springande när man ber om hjälp. Så ikväll fick jag plötsligt ett litet ryck och en liten ingivelse. Jag ville plötsligt ha alla julsaker undanstuvade ordentligt i snedgången. Saga kom skuttande och var verkligen otroligt duktig med att köra undan tunga lådor i snedgången, där det är så krångligt för en vuxen att komma åt. Hon sorterade grejerna och ställde dem så fint. Som tack för hjälpen fick hon helt ovetande sticka ner handen i mammas "hemliga påse." Och upp kom den lilla handen med en fin liten pet shop-kanin!

Jag har köpt på mig lite småsaker till barnen på diverse loppmarknader med tanken att barnen skulle fått det i adventskalendern. Men jag blev ju nerröstad då till förmån för lego star wars-kalendern och prinsess-playmobil-kalendern. Jag har gått och filurat lite på vad jag skulle göra med mina små loppisfynd och detta är idén: Hjälpsamma barn får nåt ur "hemliga påsen"!

Sagas förtjusning var lika total som Villes anfall att inte han fick nåt. Jag förklarade att man måste vara hjälpsam och att han kunde få duka av bordet om han ville. Jag har aldrig sett Ville jobba så flitigt! Med min guidning satte han in all mat i kylen, dukade av allting, skrapade varje tallrik och satte ner i diskmaskinen. Det gick som en dans! Inga sura miner alls! Tacken blev en hand ner i "hemliga påsen" och en Gormiti-gubbe som Ville blev väldigt glad för. "Scorpion" hette den tydligen. :)

Jag blev varm och glad ända in i hjärtat av dessa händelser. Saga som så villigt hjälpte mig med krångliga lådor utan att veta att en belöning väntade. Ville som utan knyst gjorde saker som han aldrig tidigare klarat av. Kanske, kanske, att detta kan fortsätta att bli nåt bra! Jippi!!!

En kärleksgärning

Idag har mamman uppbådat den rätta graden av entusiasm för att ta sig igenom ett litet projekt som hon länge velat sätta tänderna i. Inte för att det egentligen var hennes projekt, men för att det under åren blivit så totalt ignorerat att mamman bara inte stod ut.

Idag har den här mamman städat sin käre makes strumplåda. En hel IKEA-Antonius-back så full av strumpor att den länge varit näst intill omöjlig att få igen. Ändå har det ofta nämnts av käre maken att han itne har några strumpor. Sist han var med till Ullared köpte han högvis, som sedan trycktes ner i strumpkaoset till mammans stora trötthet.

Men idag är lådan städad, organiserad och utrensad till fröjd och glädje för envar. Här följer lite strumpstatiskt (för det måste ju vara oerhört intressant läsning?!) över lådans innehåll:

* 23 par strumpor, varav ett par vita tubisar och ett par typ raggisar - resten svarta/gråa vardagsstrumpor, fast 6 par av dessa är så slitna att mamman ändå dissar dem. Mamman misstänker starkt att 3 av de dissade paren har hängt med sen detta äktenskaps början.
* 14 par ankelsockar, varav underst i lådan ett par smutsiga sen i somras.
* 8 st strumpor med hål.
* 12 st udda strumpor, varav hela 7 stycken sparas för att paras ihop med liknande sort när nån av dem går hål på.
* 7 par nya oöppnade par.

Summa: 101 styck strumpor! 27 slängda, resten sparade fint och prydligt!

Tänk så lycklig maken ska bli när han kommer hem och får se detta. Han bara måste väl känna sig innerligt älskad? Det hoppas jag iallafall!

Liten konversation

August pratar med mig i köket. Jag beklagar mig över att jag hela tiden måste städa köket. Det är ju helt ok att julstöka och baka kakor och sånt, men kunde man inte få ha en hemhjälp som städade mellan varje varv så jag slapp?

Mamman: Det är så tråkigt att städa!
August: Nä, loligt! Loligt!
M: Jaså, tycker du att det är roligt? Ja, men då kan väl du städa då så kan mamma gå och vila.

August går direkt fram till diskmaskinen och börjar plocka ur besticken tillsammans med mig, men pausar efter första grejen.
A: Nä-ä. Tonten.
M: Jaa, tomten och mamma blir glada om man hjälper till.
A: Nä-ä!

Här skulle minsann inte fjäskas för nån tomte. August gick raka vägen ur köket. Det var tydligen färdigstädat.

Det bästa med Lucia i år

* Att Ville tappade sin allra första tand, 5 dagar före hans 7-års-dag. Den bara ploppade ut mitt under lektionen i skolan. Hans snälla fröken virade noga in tanden i en plastpåse (välsignade fröken!). Jag blev helt rörd när jag såg hans strålande tandlösa leende. Vi håller fortfarande på att vänja oss vid gluggen. Han är rasande söt. Tusamt nog tyckte han inte det var så läskigt som jag befarade. Det var värre när tanden satt kvar och var jättelös.

* Att pappan inte var i Oslo, trots att det var tisdag. Han reste onsdag-fredag den veckan istället. Tack vare att pappa var med orkade/hann vi både dagis-luciatåg, farmor och mormor & morfar! Vi var sååå glada att pappa var med!!

* Barnen klarade av ett egenhändigt spontant ihopsatt luciatåg med massor med sånger hemma hos mormor och morfar, ihop med dubbelkusinerna. (Jag försökte stoppa in en film här från när de sjunger, men det går inte??)

* Söta lusseklädda barn!! Mamman fick visserligen sätta sig och sy en papparkakströja till Ville dan innan, eftersom vi inte fått tag på nån vettig pepparkakeutstyrsel i rätt storlek. Men det var trevligt och snygger blev han ju! Saga ville för första gången inte vara Lucia utan tomte. Det gick precis lika bra. August vägrade ha sin luva, men var toksöt ändå.

Grattis lille räddhare

Idag är det äntligen äntligen ääääntligen den 18 december och Villes tur att fylla år. Han får alltid vänta till sist med sin tur. Men idag, och igår när vi hade barnkalas med Star Wars-tema, var han så nöjd och glad.

Ville har aldrig varit bra på att vänta på sin födelsedag. Moster Hanna påpekade för mamman i veckan att det vid det här laget inte borde vara nån överraskning att Ville är överjordiskt (eller kankse borde jag säga underjordiskt?!) grinig, gnällig, lättretad, hysterisk, tvär, arg och allmänt tok-hopplös veckorna före sin födelsedag. Hanna föreslog att det borde vara en del av julstämningen här i Gula huset. Nja, svarar jag på det. Det är faktiskt ganska tufft. Men vi hoppas på bättre dagar nu när spänningen förhoppningsvis släppt litegrand och det finns nya leksaker att hålla sig väl sysselsatt med fram till julafton.

En ny sida av den funderande Ville skulle jag vilja fråga er om. Han har ju alltid varit lite orolig av sig och de senaste 1,5 året har han tyckt att det mesta är för läskigt för att klara själv. Gå till skolan själv (ca 50 meter). Gå på toa själv om det är släckt i hallen och familjen sitter i köket. Testa nya saker, som tjingping, som alla klasskamrater ägnar sig åt på rasterna utom Ville, för han vågar inte prova. Vara med på lekar på t.ex. kalas. Gå på klasskompisars/grannars kalas. Smaka på ny mat. Börja i simskola. Det mesta är för farligt.

Men nu har han även börjat bli rädd för allt med kroppen. Han har blivit en riktig liten hypokondriker. Det började ungefär när mamman råkade berätta lite om Robs hjärnblödning (Idiot-mamma - varför nämnde du det för grabben?!!). Varje gång han slår i huvet litegrann så är han livrädd att han har fått en hjärnblödning nu. Att fingrar, knän eller rygg knakar lite när han skuttar runt och står på huvud (vilket han gör dagarna i ända) är åxå livsfarligt. Tjugo gånger om dan frågar han med stor dramatik i rösten om knaket han nyss hörde var farligt. Han är övertygad om att något verkligen har gått av och särskilt rädd för att han ska tappa fingrarna. Idag frågade han upprepade gånger om det verkligen inte var så att man kunde tappa kroppsdelar:
- Mamma, vilka saker på kroppen kan man tappa?
- Man kan bara tappa mjölktänderna och håret. Hårstrån tappar man några varje dag

Men han var inte övertygad. Han frågade igen ett par timmar senare och till slut efter mycket förklarande så förstod han att om man skulle råka tappa fingrarna så gör man det direkt vid olyckan som orsakar fingertappningen. Han lät väldigt lättad när han förstod det, som att han gått runt och väntat på att fingrarna skulle ramla av eftersom de hade knakat lite igår. Det tog ju 2 dar för tanden att ramla ut (i tisdags) efter att den blivit jättelös, men fingrar funkade visst på ett annat sätt.

Flera gånger har han frågat mig om hjärtat:
- Mamma, är det så att precis innan hjärtat ska lusta att slå, så slår det lite tystare och långsammare?
- Nä, hjärtat slår tystare och långsammare när man lugnar ner sig och ska somna. Det betyder inte att det ska sluta slå.
Och så nyss när han låg och försökte somna:
Mamma, är det säkert att barns hjärtslag inte kan ta slut?

Eva Funcks underbara program om kroppen på Bolibompa skrämmer honom väldigt mycket, men jag tänker att de ändå är bra för honom för att han lär sig och förstår hur kroppen fungerar.

Förutom alla dessa hypokondriska tankar är det även väldigt mycket tankar om vem som är god eller ond. En kväll nyligen kunde han inte somna för att han var så rädd för att det kaaaanske var så att mamma och pappa egentligen var onda. Det var inte förrän jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum och visade bilder på när jag döpte mig som han kunde tro på mig: Mamma har en gång valt att följa Jesus, ok, då kanske hon inte är ond då då.

I veckan skulle Helen hämta Ville efter skolan. Helen berättade att fröken sagt att han varit ängslig hela dan över det. Jag frågade honom om det var för att han var rädd att Helen inte skulle hitta till skolan eller komma i tid eller glömma av honom. Nä, det var han inte orolig för. Han var orolig för att hon egentligen var ond.

Den allra senaste oron i detta led är ifall det kanske kan vara så att Jesus egentligen är ond.

Kära hjärtanes. Detta barn!! Detta älskade, hopplösa, underbara barn. Vad ska jag göra med honom?

Första tanden tappades på själva Luciadagen, 5 dagar före 7-års-dagen! Jippi! Hurra!

Unge herr pRutt!!

Det är en trött och lätt astmatisk skymningsljusets moder som typar här. Helt plötsligt och fullkomligt spritt språngande oväntat har Saga sagt R. Bara sådär.

Det var efter en väldigt försenad kålpuddingsmiddag som jag bad Unge herr Prutt och Fröken Fis att duka av sina tallrikar efter sig. (Smeknamnen har hängt med i många år nu, och får allt som oftast både barnen och mig att dra på mun. Vi har kompletteringsdöpt August till Lillfisen). Saga skuttar fram mot diskbänken med tallriken i nävarna och härmar mig:

- Unge herr Prutt!

- Vad saaaaaaa duuuuuuu? Hörde du Ville vad hon saaaa?!!! gastar mamman, som har mycket svårt att tro sina öron.

Jag tog tallriken ifrån henne innan den åkte i golvet, hon såg först lite undrande rädd ut att hon gjort nåt dumt, men sen blev hon lika förtjust chockad som jag. Ögonen tindrade och rodnadens rosor glödde på de storflicksmala kinderna:

- Unge hejj Prrrrrrrrrrrutt!!! Prrutt, prutt, prrrutt!!

Visserligen ett rätt så frikativt stockholmskt R, men vi har höga förhoppningar om att det med tiden ska rulla mer och mer göteborgskt tremulant. Oftast glömmer hon av sig och säger J som vanligt förstås. Gullhjärtat.

Jag säger till henne att hon inte får, som jag brukar säga till henne:

- Men Saga du FÅR INTE bli en så stor tjej, du FÅR INTE ha lärt dig att säga R!! Nää, det får du bara inte!

Förtjusningen är total. Särskilt 10 minuter senare när vi ringt pappa och mormor och sagt "Unge hejj PRutt" i telefonen och hon upptäcker massor med andra ord som har R också. Favoritmeningen hittills är "KatRins Rumpa sa pRutt."

Man får unna henne den meningen. Stora tjejen! Vid sänggående ligger hon och testar massor med R-ord:

- Rapunzel, Rapunzel, råtta, aramsamsam, rida rida ranka.

Stora tjejen!

Men jag har sagt till Ville på skarpen att han minsann inte får tappa några tänder än på väldigt länge, jag bryr mig inte om hur lösa de är. Den här mamman klarar inte fler stora barn på en gång nu. Saga kontrar med att "imojgon ska jag läja mig att tojka jumpan själv."

The Twilight Mom

I Twilight-serien beskrivs vampyrer som att de är lätta att distrahera. De har så skarpa sinnen att alla intryck lätt kan bli överväldigande, förstår ni. Den ena tankebanan slår ut den andra i ett rasande tempo, allteftersom sinnesintrycken dundrar fram. "Vampires are easily distracted."

Ibland tror jag att jag är en vampyr. Idag till exempel.

I precis två timmar har jag försökt att laga middag till mina hungriga barn. Jag har visserligen äntligen en kålpudding i ugnen på G, men det var med nöd och näppe jag fick in den i ugnen efter EN OCH EN HALV TIMMEs kämpande. Sen tänkte jag ta mig en liten, liten välförtjänt paus här vid datorn medan barnen lekte på övervåningen, innan jag skalade potatis.

Jag hade tänkt skriva ett litet inlägg här om hur jag är lite för lätt distraherad av mina barn. Jag hade tänkt beskriva hur kålpuddingen i sitt initialskede kom av sig av översiggiven gråt från dottern när Bolibompas hemsida inte funkade som vanligt, eller hur jag på väg till bastun, (vårt matförråd, där jag skulle hämta ingredienser), gick förbi tvättmaskinen och insåg att den där tvätten hade legat färdigtvättad däri i många timmar nu och hur jag sedan såg att dörren till toaletten var misstänkt stängd (vem kissar för stängda dörrar här liksom?) och upptäckte August i färd med att köra bägge armarna i toalettskålen medan han "diskade" bromsspåren (ja, vi hade bromsspår, för jag har varit först bortrest och sedan sjuk så den stackars toaletten är inte städad på över en vecka) med två HÅRBORSTAR - det fanns inte annat att göra än att först sanera liten knatte och sedan hårborstarna och till sist toaletten, vars golv, porslin och tvättkorg var bestänkta med toavatten. (Jag måste komma ihåg att köpa ytdesinfektionsmedel!)

Allt detta hade jag tänkt beskriva och sedan fortsättningsvis hur jag sen blev avbruten i toastädningen av en bajsblöja som jag inte upptäckt innan för att jag är så förkyld. Och jag hade tänkt beskriva hur jag in i själva upploppet (d.v.s. ihopläggningen av kål och köttfärs i formen innan puddingen skulle in i ugnen) blev avbruten av clementinskalning, nässnytning, gräl och gråt.

Det hade kunnat bli ett rafflande inlägg, en fin beskrivning av den här mammans vardag, tänkte jag mig. Men den där lilla välförtjänta pausen härvid tangentbordet kom av sig lite, kan man säga. Först var det en Ville-dörr som pangades igen så hårt att en Sagas prydnadssaker ramlade ner från tavellisten så att nämnda Saga föll i rädd gråt och vissa torn på prinsesslottet gick sönder av nämnda prydnadssaker. Sedan var det en hysteriskt vrålande Ville, som inte kunde förstå att Saga inte ville leka med honom på hans villkor. Sedan var det en August som tjöt så högt att jag trodde att han kanske slagit sig riktigt ordentligt - men det visade sig bara vara så att han inte fick ha Villes playmobil-haj och när jag letat rätt på legohajen istället så var gråten glömd för den gången.

Så istället för en liten bloggbeskrivning och tillika paus har den här mamman kutat upp för trappan fler gånger än hon kommit ihåg att räkna, till följd av att kålpuddingen nu står vidbränd och klar på spisen medan potatisen har missats att skalas och kokas.

Det är väl aldrig så att det finns fler lättdistraherade Twilight mammor därute?

Det är tur man har hjälpreda ibland. (Synd bara att "diskhjälpen" den här gången resulterade i en insjö på golvet att torka upp och att laminatgolvet nu är fuktskadat. Men det är bara en av många parenteser.)