Lillprinsen blir en månad idag!

En hel månad har gått sen förlossningen. Bara en månad sedan jag blev av med den där enorma magen. Bara en månad sedan lillgossen blev en del av mitt liv. Han är ju så självklar redan, så svårt att tänka sig att han funnits hos oss så kort tid.

Sprillans ny:

En månad gammal:

Nu ska jag, mamman, iallafall ta mig i kragen och publicera de där första bilderna och även den där förlossningsberättelsen som hör till. Bered er på ett långt inlägg! (BILDSPEL MED FÖRSTA FOTONA LÄNGST NER!!)

Söndagen 18 oktober kände jag mig orolig hela dagen och hade så löjligt ont hela tiden och sammandragningar som tryckte på neråt i bäckenet. Jag kände att jag bara inte orkade mer. När vi fått barnen i säng på kvällen ringde jag förlossningen i Varberg och till min stora glada överaskning var barnmorskan som svarade idel förståelse. Hon tyckte det var helt ok att vi kom in och att jag lades in med en gång istället för att behöva vänta tills på tisdagen, som var var den dag för inläggning/ingångsättning som jag hade fått. Så farmor kom hit och passade våra sovande barn så att Samuel kunde köra mig till Varberg.

På förlossningen blev vi mötta av en underbar barnmorska som satte CTG och klappade magen och pratade snällt med mig. Sen gav hon mig Panodil och en morfinspruta och jag lämnades ensam för en förhoppningsvis god natts sömn. Jag sov sådär, uppfylld av lite för många tankar, men det var iallafall UNDERBART att inte ha ont för ett par timmar. På morgonen kom ny personal och kände på mig. 2 cm öppen, inte i förlossning ännu. Läkaren på morgonronden bestämde då att flytta mig till BB och inte sätta igång nåt förrän dagen därpå.

Det var underligt att ligga på BB med bebisen kvar i magen. Sjukhussängen var löjligt hög att ta sig upp i med foglossningar som protesterade vilt när jag försökte lyfta benen. Men förutom det hade jag en underbar måndag! Underbart snäll och välvillig personal kom med tröst och mat och Panodil. Ingen tyckte det var det minsta konstigt att jag låg där med min mage. Alla uppmanade mig att omedelbart säga till om förvärkarna kändes lite extra. Flera barnmorskor lovade att förlösa mig på plats om det skulle sätta igång helt plötsligt, och de fick mig att känna mig så trygg. Det kändes förunderligt att bli tagen på så stort allvar, mina eviga förvärkar och eviga foglossning blev plötsligt bekräftade och möttes av sympati och empati.

Och jag, jag bara sov hela långa måndagen. Varje gång jag vaknade var jag hungrig som en varg och sköterskorna bar in mat till mig. Jag proppade i mig mat och försökte läsa lite, men somnade igen. Det var som att min kropp äntligen fick ta över och vila och ladda upp inför den stundande förlossningen. På kvällen kände nattpersonalen på mig (2 cm öppen fortfarande) och CTG:ade mig igen. De var rätt nervösa att förlossningen skulle sätta igång spontant, tror jag. För mig kändes det bara som vanligt, som det kan kännas i flera veckor i slutet av mina graviditeter. Så fantastiskt att då bli tagen på allvar!

Med morgonronden kom samma läkare och frågade om jag ville föda barn idag. Det var ju tisdagen 20 oktober, den officiella igångsättningsdagen - om jag nu var mogen, vilket de bedömde att jag var. Plötsligt blev det rätt läskigt - upp till mig att säga ja, bring it on. MEn det är klart att det inte var nån idé att tveka. Jag ringde Samuel och blev nedrullad till Förlossningen igen. Det var ett par nervösa läskiga timmar. När Samuel kom kändes det tryggt men fortfarande väldigt pirrigt. Vi skulle verkligen föda barn nu! Barnsängskvinnans alla helvetessmärtor skulle snart vara mina. Vårt barn skulle snart ligga i mina längtande armar. Så ofattbart!!

Jag hade en barnmorska och en barnmorskestudent som gjorde sina sista veckors praktik innan hon var färdig. CTG:t visade att bebisen mådde finfint. Barnmorskorna var noga med att fråga om vad jag hade för önskemål med lavemang, smärtlindring och förlossningsställning, ifall spektaklet skulle sätta Katrin-fart och vi inte skulle hinna prata om det sen. De kände på mig båda två och konstaterade: Öppen 2 cm och livmodertappen utplånad så när som på 0,5 cm. Den äldre barnmorskan fäste en skalpelektrod på bebisens huvud och tog på så vis hål på fosterhinnorna. Vattnet skvalade ur mig. En så underlig känsla det där, som att man helt omedvetet kissar på sig floder. Då var klockan ca 13.30. Jag fick på mig en rejäl blöja och fick resa på mig och upp och traska. Planen var att låta det gå två timmar och hoppas att värkarna satte igång av sig själva. Samuel och jag hade det rätt trevligt i vårt lilla fina Varbergsrum. Samuel smaskade lösgodis och högläste för mig ur Norra Halland (lokaltidningen). Jag vankade fram och tillbaka och flåsade lite under värkarna som var precis som helt vanliga Katrin-förvärkar: Ingenting att ta på allvar alltså. För en gångs skull ville jag inte ha godis, men en clementin slank ner strax före kl 15. När jag skalade och åt den minns jag att jag fick luta mig över skötbordet och vagga och andas när det kom en värk. Plötsligt var det nån som vred upp styrkan på de där värkarna och vi ringde på klockan. Barnmorskan kom in och jag fick lägga mig i sängen. När hon kände på mig nu hade jag öppnat mig otroliga 5 cm! Utan att jag märkt nåt av det mer än "vanliga förvärkar".

Jag blev kvar i sängen och de började fixa med benstöd på sängen och så blev det personalskifte. Nån kvart eller tjugo minuter rullade på med lite halvjobbiga värkar och sen föreslog den nya barnmorskan framåt lite före 15.30 att jag skulle testa lustgasen så att jag hann lära mig hur man gör med den innan allt tog fart. Jag hann inte andas särskilt många värkar i den där masken innan nån skruvade upp styrkan på värkarna igen och även skruvade upp hastigheten. Plötsligt gick allt i ett och jag hann inte hämta andan mellan värkarna. Det tog mig ytterligare ett litet tag att fatta att jag andades för kort i masken och tog bort den för tidigt så att kulmen på värken hamnade utanför mitt lustgasrus. Jag hann även nätt och jämt fatta att det var dags att börja flåsa i masken redan när jag halvt tänkte "nu kommer det nog en ny värk".

Det är märkligt vad man hinner tänka när man ligger sådär och värkarna går i ett enda långt torterande svep och de är så starka att det inte går att låta bli att skrika, ett mer eller mindre vilt och gällt "AAAAAA!!!" Jag hann trots det tänka att "Nu gör jag ju detta!! Jag FÖDER!!" Och jag kände igen det, kände att detta har jag ju faktiskt gjort innan, tvärtom vad jag alltid brukar känna att jag inte har fött barn (alltså, det har jag ju, men eftersom det gått så fort har jag inte känt att jag gjort det). Jag hann även tänka att min upplevelse nu var samma som innan med undantaget för lustgasen, som inte tog bort nåt men höll smärtan på lite dimmigt avstånd och hjälpte lite för att jag hade nåt att koncentrera mig på. Egentligen är jag inte säker på att den var så nödvändig, även om jag absolut inte ville vara utan den. Den bästa smärtlindringen är att hålla stenhårt i Samuels händer. Jag ville att han skulle hålla masken åt mig så att jag kunde hålla i hans händer. Jag tänkte även "Nu upplever jag den där lustgasen alla talar om, nu får jag den erfarenheten, precis som jag ville, haha!" Jag önskade att nån ville ta kort på mig, men hann aldrig säga det för jag fick aldrig en sekund över.

Sen kräktes jag och barnmorskan trodde att det kanske var lustgasen. Jag önskar att jag hade haft tid att fatta att det inte var den, utan att det var barnets huvud som trängde ner. I det skedet i förlossningen har jag alltid spytt de andra gångerna med. Hade jag fattat hur nära slutet var där och då, så hade jag kanske inte behövt vråla som jag klassiskt nog gjorde: "NU DÖR JAG" och "NU VILL JAG INTE MER" i den där totala smärtångesten när man nästan drunkar och inte kan hålla näsan ovanför ytan.

Plötsligt tryckte det på nåt våldsamt och jag sa, pinsamt nog "Jag vill bajsa på mig!!" och började halvkrysta rätt okontrollerat. Det var nog de värsta sekundrarna, smärthavet var så svart och djupt. Men då kom barnmorskan till min räddning med beskedet att jag skulle göra precis som hon sa och krysta nästa värk, så skulle allt gå bra. Det är något som händer i mitt smärtdunkel när jag får höra de orden. Jag blir som en lydig skolflicka, totalt koncentrerad på att göra som jag blir tillsagd. Bort med lustgasen. Nu ska här födas! Jag gjorde PRECIS som barnmorskan sa och hon var totalt imponerad av mig. Jag fick bekräftat igen hur grym jag är på att föda barn, haha. Jag tryckte på när jag skulle och höll absolut still och andades när jag skulle det. Svinont gör det, när huvudet står precis på väg ut. Men duktig flicka gör som hon ska, och till min förvåning gick det så snabbt och den där fantastiska känslan av "floooosch" kom fortare än jag trott och min lilla kalv gled ur mig. Klockan var 16.05 - en timme efter att värkarna satte igång!

De la mitt kladdiga knyte på mitt bröst och min första kommentar var "Så ful du är". Barnmoskan skällde skämtsamt på mig - vad var det för sätt att hälsa sitt barn. Men inkladdat fosterfett är faktiskt inte så snyggt. Samuel hade hunnit se vad det var för sort, men nu höll de upp bebisen för mig för att jag skulle se också. En snopp!! Och jag som varit så säker på att det var en tjej. Min världsbild gjordes om, och jag höll om vår älskade lilla pojke och fylldes sakta av all lättnad och lycka och kärlek. Samuel fick klippa navelsträngen.

Efterbörden ville inte ut och jag fick två sprutor i armvecket (varav den ena oturligt nog placerades i nån nerv tror jag, för jag har fortfarande ont i det armvecket) med sammandragande medel. Efterbördsskedet är inge kul faktiskt. Man känner sig så himla färdig med värkarbete och krystningar, och barnmorksan är inte precis snäll och försiktig när hon trycker på magen och rycker i saker och ting. Till slut kom eländet ut. Blobb. Barnmorskan var lite osäker på om den var hel men konstaterade sen ihop med en kollega att den visst var det (vilket väl visade sig sen att den inte var, tre veckor senare när jag fick läggas in för skrapning av resterna. Men men, different story).

Vi fick ringa runt till våra ungefär hundra släktingar och berätta om vårt mirakel. Vi fick bubbel och mackor och lunch. Bebisen vägdes: 3880 gram och mättes: 53 cm. Han var lite kall och vi blev kvar på Förlossningen extra länge för att han skulle få upp värmen mot mitt bröst och under värmelampa. Det var härligt att ha honom så nära fast utanpå kroppen. Käääärleeek!!! Helt underbart fantastiskt. Inget går upp emot att få ett nytt litet barn. Och att föda barn är vidrigt och fantastiskt. Jag är så tacksam att jag fått uppleva det tre hela gånger!!