Gobitarna i Gula huset

Jag har blivit utmanad av Pillerill! Ämnet är: "När jag var liten"

Här är reglerna för utmaningen: Fundera ut ett ämne som du vill att någon ska skriva om (eller fotografera (eller scrappa)) och skriv ned det.Välj ut cirka fem bloggare som du tror skulle vilja skriva om ämnet och tala om att de är utmanade.Längst ned i inlägget klistrar du in listan över tidigare ämnen.Du som blir utmanad får skriva så långt eller kort du vill om ämnet, du kan fotografera bara eller både skriva och fotografera. Du får välja fem nya bloggare men fler eller färre går också bra. Har du blivit utmanad flera gånger får du välja det ämne du tycker är roligast om du inte vill vara med två gånger.

Mitt ämne är: "Det är jag tackam för".

De jag utmanar är: HumanistMorsan, Anja, Kicki, Anneli, Rebecka, Dorro

Lista över tidigare ämnen:"Ett sommarminne""Första gången...""Mina drömmar…" "När jag var liten..."

Det ska bli kul att se vad ni hittar på. Kom ihåg: långt eller kort, lätt eller svårt - det kvittar!

KRAM /Mamman

När jag var liten…

Vi började vi rensa ut källaren inför flytten och jag fick öppnat några lådor med grejer från när jag var liten. Ämnet för detta lilla skriveri stod klart för mig: min prylmani. Å hjälpes, de där leksakskartongerna var som att öppna min alldeles egna Pandoras ask. En hel barndom flög emot mig, i form av saker jag inte förmått slänga och vars enda värde numera var att de ur min hjärna plockade fram oändligt många minnen, som jag hade glömt. En vision av den lilla flickan som jag en gång varit och hur det kom sig att jag är som jag är idag, målades upp för mig, grällt och ljudligt.

I lådorna hade jag omsorgsfullt packat inte bara min gamla Skrållan och Nalle, min Cindy, hennes häst och alla hennes möbler (hade Cindy, inte Barbie) – såna leksaker som har ett tydligt affektionsvärde och som man har en liten flickdröm om att en gång låta nån liten dotter få ärva och leka och vårda vidare. I lektyrväg fanns hela Lottabokssamlingen kvar, men det är ju inte heller konstigt. Jag kan nog fortfarande dra på smilbanden lite när jag läser en Lotta. Och att hela min Bamsetidningkollektion fanns kvar, så som den ser ut idag efter att minsta lillasyrran läst och halvt förstört den i sin barndom, det är väl inte heller så konstigt. Jag hade alla tidningar i årgångs- och nummerordning på min tid, med ett noga plitat schema över vilka tidningar från varje år som jag ännu inte hade kommit över. De var en viktig skatt, inte konstigt att jag sparat dem, eller? Fast det där noga plitade schemat fanns åxå kvar – kan ni skönja en första bild av ett spar- och kontrollfreak? Och jag har bara börjat… Ni förstår, detta är bara det översta axplocket i Pandoras ask. Nu ska det verkligt pinsamma avslöjas. Härmed listas nu diverse prylsamlingar, vårdade och vördade intill minsta lilla pinal, i nån sorts fallande viktighetsskala och den ena mer otrolig än den andra:

· Suddigummisamlingen – från det första jordgubbsluktsuddit och skruven med muttern till luktisarna som var utformade som läppstift och Chew Bacca-suddit. Många viktiga skatter där.
· Skämtartikelsamlingen – årets höjdpunkt var att få komma till Buttericks och köpa sig en ny pryl för 4.50 att lura någon med. Pruttkudden var lagad på flera ställen med plåster, en kär vän jag inte velat släppa taget om. Favoriten var ett tuggummipaket där Juicy fruitet hade en liten råttfälla som den lurades finger var ämnat att fastna i. Å, så tokroligt. Plastäggen, gummiglassen, fuskläpparna, de spelande huggtänderna, alla chokladbitar och blommor och ringar som sprutade vatten – inte konstigt att jag sparat dem! Däremot pennor där bläcket tagit slut och chokladpengspapprena, de skäms jag lite för nu.
· Nyckelknippsamlingen, där jag vördat såväl de fina roliga gubbarna som reklamgrejerna från TryggHansa och Barnängen.
· Studsbollssamlingen (åå den skära med glitterprickar i, från skolresan till Varbergs fästning…)
· Blombukettskortssamlingen. Varje gång man hade vägarna förbi en blomsteraffär snek man in och plockade på sig lite bra-att-ha-kort. De var gratis! Men för dyrbara att använda sen!
· Puttekulssamligen med tillhörande figurer.
· Portmonnäsamlingen, trasiga såväl som hela.
· Smurfsamlingen
· Missionärskortssamlingen. Jag minns inte personerna, men jag minns fotografierna…
· Flingpakets- och Kinder-äggsfigursamlingen – jag menar hur dyrbar kan den ha varit?!
· En hel bridgeblandningsask full med samlingen med egenpysslade tredimensionella rum i miniformat. De är faktiskt rätt imponerande. Jag satt i veckor med pincett och lim, papper och penna, och pillade.

Den vackra (tomma) parfymflaskan från kusin Sofie, miniskrivboken med halssnöre med anteckningar om att inget kan göra en ”mer isande arg än den äckligt sluskiga tonåringen Rebecka” , handväskan med uråldriga, gröna spårvagnspoletter från morfar, autografboken med de stora heta namnen bröderna Herrey och Ingvar Oldsberg, smyckesskrinen, kritpaketen som man fick ett nytt varje höst i skolan och inte hann göra av med.

Jag minns askarna som de olika grejerna låg organiserade i. Jag minns hur jag lekt med de olika grejerna och glädjen när jag fått något nytt och vem jag fått det av (den gula suddgummiraketen från moster Lena när de kom hem från USA…). Jag minns mödan att greja med allt så det var lagrat bra och våndan att inte kunna slänga något, fasan när min far kom och skulle hjälpa mig rensa ur lådorna då och då. Insikten att jag aldrig nånsin lärde mig slänga själv slår mig som en tennisracket i skallen.

En tändsticksask full med egenklippt konfetti av ljusblått papper som jag inte kunnat slänga. Bra att ha. Tills nu i veckan när lekglada och klåfingrige sonen glad som en unge på julafton fick vara med och pilla på allt mammas gamla skräp. Oh, va mycket kul grejer! Undra vad det är i den här tändsticksasken – måste öppna – ah, trögt –pillepill – oj! En skur av ca 20 år gammal egenklippt konfetti yr över hela vårt vardagsrum. Grattis, mamman. Vi firar din sjuka person. Fram med dammsugaren nu innan vi har konfetti i alla andra rum också. Och FRAM MED SOPPÅSARNA! Gör dig av med din hopplösa oförmåga att slänga gammalt skräp.

Och slänger gör jag, nästan som om jag hade betalt för det. Pappan kommer få köra många lass till tippen. Jag är görduktig.

Dessvärre verkar jag ha lämnat över samlariverns stafettpinne till mitt vuxna jag. Jag ser en tygsamling med underkategori lapptäckestyg som inte är av denna värld. Tupperwareburkarna måste nog säljas av en del, iallafall de i den där gigantiska lådan. Men pärlsamlingen och alla färgburkarna, knapparna-knapparna-knapparna och banden och träfigurerna och påskpysslegrejerna och julpysselgrejerna; de kan man ju inte slänga. De kommer ju till användning. För att inte tala om scrapbookingprylarna som är de senaste att utöka. Mönstersaxarna och punscharna, de kanske jag kunde minska på för de använder jag ju knappt. Papper har jag nog så det räcker till dödagar. Där får jag bara köpa nytt i nödfall. Clear stamps däremot, det har jag inte tillräckligt av. Måste beställa såna.

Hallå, finns det hjälp att få för såna som mig? Hur kunde det lilla rara barnet jag var förvanskas på detta sätt? Kan vi stänga Pandoras ask nu? Skicka in mig på nåt litet rehabiliteringshem?

PS. Ni ser konfettin nere till höger. Och på bordet. Och i gardinen.

Den absoluta lyckan: att hoppa, vada, skutta som en tok i djuuupa vattenpölar i sommarregn. Den underbare pappan tog ut barnen och lät Villen hållas en dag när det strilade ordentligt denna våta sommar.

Åå kolla på mig, jag är också våt!

Och sen kommer regnbågen! Tvärs över hela himlen!

Detta är för övrigt utsikten från vår balkong, som mamman stirrat på i åtta år nu, varje måltid. Men snart förbyts den! Ser ni hus-snutten allra längst till vänster (sorry, mamman skrev fel nyss och har nu ändrat så det är rätt. Hon har ju lite svårt med höger och vänster.)? Där ska vi bo på femte vånigen från och med 1 sept. Dags att skiljas från gamla goa trånga Pianogatan, där vi skrattat och gråtit och älskat och lekt och fött barn i hela vårt äktenskap. Vi ser så fram emot ny luft under vingarna! Och om det skulle bli lite tyst på bloggfronten de närmaste veckorna, så är det för att vi packar.