August pratar med mig i köket. Jag beklagar mig över att jag hela tiden måste städa köket. Det är ju helt ok att julstöka och baka kakor och sånt, men kunde man inte få ha en hemhjälp som städade mellan varje varv så jag slapp?
Mamman: Det är så tråkigt att städa!
August: Nä, loligt! Loligt!
M: Jaså, tycker du att det är roligt? Ja, men då kan väl du städa då så kan mamma gå och vila.
August går direkt fram till diskmaskinen och börjar plocka ur besticken tillsammans med mig, men pausar efter första grejen.
A: Nä-ä. Tonten.
M: Jaa, tomten och mamma blir glada om man hjälper till.
A: Nä-ä!
Här skulle minsann inte fjäskas för nån tomte. August gick raka vägen ur köket. Det var tydligen färdigstädat.
onsdag 21 december 2011
söndag 18 december 2011
Det bästa med Lucia i år
* Att Ville tappade sin allra första tand, 5 dagar före hans 7-års-dag. Den bara ploppade ut mitt under lektionen i skolan. Hans snälla fröken virade noga in tanden i en plastpåse (välsignade fröken!). Jag blev helt rörd när jag såg hans strålande tandlösa leende. Vi håller fortfarande på att vänja oss vid gluggen. Han är rasande söt. Tusamt nog tyckte han inte det var så läskigt som jag befarade. Det var värre när tanden satt kvar och var jättelös.
* Att pappan inte var i Oslo, trots att det var tisdag. Han reste onsdag-fredag den veckan istället. Tack vare att pappa var med orkade/hann vi både dagis-luciatåg, farmor och mormor & morfar! Vi var sååå glada att pappa var med!!
* Barnen klarade av ett egenhändigt spontant ihopsatt luciatåg med massor med sånger hemma hos mormor och morfar, ihop med dubbelkusinerna. (Jag försökte stoppa in en film här från när de sjunger, men det går inte??)
* Söta lusseklädda barn!! Mamman fick visserligen sätta sig och sy en papparkakströja till Ville dan innan, eftersom vi inte fått tag på nån vettig pepparkakeutstyrsel i rätt storlek. Men det var trevligt och snygger blev han ju! Saga ville för första gången inte vara Lucia utan tomte. Det gick precis lika bra. August vägrade ha sin luva, men var toksöt ändå.
Grattis lille räddhare
Idag är det äntligen äntligen ääääntligen den 18 december och Villes tur att fylla år. Han får alltid vänta till sist med sin tur. Men idag, och igår när vi hade barnkalas med Star Wars-tema, var han så nöjd och glad.
Ville har aldrig varit bra på att vänta på sin födelsedag. Moster Hanna påpekade för mamman i veckan att det vid det här laget inte borde vara nån överraskning att Ville är överjordiskt (eller kankse borde jag säga underjordiskt?!) grinig, gnällig, lättretad, hysterisk, tvär, arg och allmänt tok-hopplös veckorna före sin födelsedag. Hanna föreslog att det borde vara en del av julstämningen här i Gula huset. Nja, svarar jag på det. Det är faktiskt ganska tufft. Men vi hoppas på bättre dagar nu när spänningen förhoppningsvis släppt litegrand och det finns nya leksaker att hålla sig väl sysselsatt med fram till julafton.
En ny sida av den funderande Ville skulle jag vilja fråga er om. Han har ju alltid varit lite orolig av sig och de senaste 1,5 året har han tyckt att det mesta är för läskigt för att klara själv. Gå till skolan själv (ca 50 meter). Gå på toa själv om det är släckt i hallen och familjen sitter i köket. Testa nya saker, som tjingping, som alla klasskamrater ägnar sig åt på rasterna utom Ville, för han vågar inte prova. Vara med på lekar på t.ex. kalas. Gå på klasskompisars/grannars kalas. Smaka på ny mat. Börja i simskola. Det mesta är för farligt.
Men nu har han även börjat bli rädd för allt med kroppen. Han har blivit en riktig liten hypokondriker. Det började ungefär när mamman råkade berätta lite om Robs hjärnblödning (Idiot-mamma - varför nämnde du det för grabben?!!). Varje gång han slår i huvet litegrann så är han livrädd att han har fått en hjärnblödning nu. Att fingrar, knän eller rygg knakar lite när han skuttar runt och står på huvud (vilket han gör dagarna i ända) är åxå livsfarligt. Tjugo gånger om dan frågar han med stor dramatik i rösten om knaket han nyss hörde var farligt. Han är övertygad om att något verkligen har gått av och särskilt rädd för att han ska tappa fingrarna. Idag frågade han upprepade gånger om det verkligen inte var så att man kunde tappa kroppsdelar:
- Mamma, vilka saker på kroppen kan man tappa?
- Man kan bara tappa mjölktänderna och håret. Hårstrån tappar man några varje dag
Men han var inte övertygad. Han frågade igen ett par timmar senare och till slut efter mycket förklarande så förstod han att om man skulle råka tappa fingrarna så gör man det direkt vid olyckan som orsakar fingertappningen. Han lät väldigt lättad när han förstod det, som att han gått runt och väntat på att fingrarna skulle ramla av eftersom de hade knakat lite igår. Det tog ju 2 dar för tanden att ramla ut (i tisdags) efter att den blivit jättelös, men fingrar funkade visst på ett annat sätt.
Flera gånger har han frågat mig om hjärtat:
- Mamma, är det så att precis innan hjärtat ska lusta att slå, så slår det lite tystare och långsammare?
- Nä, hjärtat slår tystare och långsammare när man lugnar ner sig och ska somna. Det betyder inte att det ska sluta slå.
Och så nyss när han låg och försökte somna:
Mamma, är det säkert att barns hjärtslag inte kan ta slut?
Eva Funcks underbara program om kroppen på Bolibompa skrämmer honom väldigt mycket, men jag tänker att de ändå är bra för honom för att han lär sig och förstår hur kroppen fungerar.
Förutom alla dessa hypokondriska tankar är det även väldigt mycket tankar om vem som är god eller ond. En kväll nyligen kunde han inte somna för att han var så rädd för att det kaaaanske var så att mamma och pappa egentligen var onda. Det var inte förrän jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum och visade bilder på när jag döpte mig som han kunde tro på mig: Mamma har en gång valt att följa Jesus, ok, då kanske hon inte är ond då då.
I veckan skulle Helen hämta Ville efter skolan. Helen berättade att fröken sagt att han varit ängslig hela dan över det. Jag frågade honom om det var för att han var rädd att Helen inte skulle hitta till skolan eller komma i tid eller glömma av honom. Nä, det var han inte orolig för. Han var orolig för att hon egentligen var ond.
Den allra senaste oron i detta led är ifall det kanske kan vara så att Jesus egentligen är ond.
Kära hjärtanes. Detta barn!! Detta älskade, hopplösa, underbara barn. Vad ska jag göra med honom?
Första tanden tappades på själva Luciadagen, 5 dagar före 7-års-dagen! Jippi! Hurra!
Ville har aldrig varit bra på att vänta på sin födelsedag. Moster Hanna påpekade för mamman i veckan att det vid det här laget inte borde vara nån överraskning att Ville är överjordiskt (eller kankse borde jag säga underjordiskt?!) grinig, gnällig, lättretad, hysterisk, tvär, arg och allmänt tok-hopplös veckorna före sin födelsedag. Hanna föreslog att det borde vara en del av julstämningen här i Gula huset. Nja, svarar jag på det. Det är faktiskt ganska tufft. Men vi hoppas på bättre dagar nu när spänningen förhoppningsvis släppt litegrand och det finns nya leksaker att hålla sig väl sysselsatt med fram till julafton.
En ny sida av den funderande Ville skulle jag vilja fråga er om. Han har ju alltid varit lite orolig av sig och de senaste 1,5 året har han tyckt att det mesta är för läskigt för att klara själv. Gå till skolan själv (ca 50 meter). Gå på toa själv om det är släckt i hallen och familjen sitter i köket. Testa nya saker, som tjingping, som alla klasskamrater ägnar sig åt på rasterna utom Ville, för han vågar inte prova. Vara med på lekar på t.ex. kalas. Gå på klasskompisars/grannars kalas. Smaka på ny mat. Börja i simskola. Det mesta är för farligt.
Men nu har han även börjat bli rädd för allt med kroppen. Han har blivit en riktig liten hypokondriker. Det började ungefär när mamman råkade berätta lite om Robs hjärnblödning (Idiot-mamma - varför nämnde du det för grabben?!!). Varje gång han slår i huvet litegrann så är han livrädd att han har fått en hjärnblödning nu. Att fingrar, knän eller rygg knakar lite när han skuttar runt och står på huvud (vilket han gör dagarna i ända) är åxå livsfarligt. Tjugo gånger om dan frågar han med stor dramatik i rösten om knaket han nyss hörde var farligt. Han är övertygad om att något verkligen har gått av och särskilt rädd för att han ska tappa fingrarna. Idag frågade han upprepade gånger om det verkligen inte var så att man kunde tappa kroppsdelar:
- Mamma, vilka saker på kroppen kan man tappa?
- Man kan bara tappa mjölktänderna och håret. Hårstrån tappar man några varje dag
Men han var inte övertygad. Han frågade igen ett par timmar senare och till slut efter mycket förklarande så förstod han att om man skulle råka tappa fingrarna så gör man det direkt vid olyckan som orsakar fingertappningen. Han lät väldigt lättad när han förstod det, som att han gått runt och väntat på att fingrarna skulle ramla av eftersom de hade knakat lite igår. Det tog ju 2 dar för tanden att ramla ut (i tisdags) efter att den blivit jättelös, men fingrar funkade visst på ett annat sätt.
Flera gånger har han frågat mig om hjärtat:
- Mamma, är det så att precis innan hjärtat ska lusta att slå, så slår det lite tystare och långsammare?
- Nä, hjärtat slår tystare och långsammare när man lugnar ner sig och ska somna. Det betyder inte att det ska sluta slå.
Och så nyss när han låg och försökte somna:
Mamma, är det säkert att barns hjärtslag inte kan ta slut?
Eva Funcks underbara program om kroppen på Bolibompa skrämmer honom väldigt mycket, men jag tänker att de ändå är bra för honom för att han lär sig och förstår hur kroppen fungerar.
Förutom alla dessa hypokondriska tankar är det även väldigt mycket tankar om vem som är god eller ond. En kväll nyligen kunde han inte somna för att han var så rädd för att det kaaaanske var så att mamma och pappa egentligen var onda. Det var inte förrän jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum och visade bilder på när jag döpte mig som han kunde tro på mig: Mamma har en gång valt att följa Jesus, ok, då kanske hon inte är ond då då.
I veckan skulle Helen hämta Ville efter skolan. Helen berättade att fröken sagt att han varit ängslig hela dan över det. Jag frågade honom om det var för att han var rädd att Helen inte skulle hitta till skolan eller komma i tid eller glömma av honom. Nä, det var han inte orolig för. Han var orolig för att hon egentligen var ond.
Den allra senaste oron i detta led är ifall det kanske kan vara så att Jesus egentligen är ond.
Kära hjärtanes. Detta barn!! Detta älskade, hopplösa, underbara barn. Vad ska jag göra med honom?
Första tanden tappades på själva Luciadagen, 5 dagar före 7-års-dagen! Jippi! Hurra!
onsdag 30 november 2011
Unge herr pRutt!!
Det är en trött och lätt astmatisk skymningsljusets moder som typar här. Helt plötsligt och fullkomligt spritt språngande oväntat har Saga sagt R. Bara sådär.
Det var efter en väldigt försenad kålpuddingsmiddag som jag bad Unge herr Prutt och Fröken Fis att duka av sina tallrikar efter sig. (Smeknamnen har hängt med i många år nu, och får allt som oftast både barnen och mig att dra på mun. Vi har kompletteringsdöpt August till Lillfisen). Saga skuttar fram mot diskbänken med tallriken i nävarna och härmar mig:
- Unge herr Prutt!
- Vad saaaaaaa duuuuuuu? Hörde du Ville vad hon saaaa?!!! gastar mamman, som har mycket svårt att tro sina öron.
Jag tog tallriken ifrån henne innan den åkte i golvet, hon såg först lite undrande rädd ut att hon gjort nåt dumt, men sen blev hon lika förtjust chockad som jag. Ögonen tindrade och rodnadens rosor glödde på de storflicksmala kinderna:
- Unge hejj Prrrrrrrrrrrutt!!! Prrutt, prutt, prrrutt!!
Visserligen ett rätt så frikativt stockholmskt R, men vi har höga förhoppningar om att det med tiden ska rulla mer och mer göteborgskt tremulant. Oftast glömmer hon av sig och säger J som vanligt förstås. Gullhjärtat.
Jag säger till henne att hon inte får, som jag brukar säga till henne:
- Men Saga du FÅR INTE bli en så stor tjej, du FÅR INTE ha lärt dig att säga R!! Nää, det får du bara inte!
Förtjusningen är total. Särskilt 10 minuter senare när vi ringt pappa och mormor och sagt "Unge hejj PRutt" i telefonen och hon upptäcker massor med andra ord som har R också. Favoritmeningen hittills är "KatRins Rumpa sa pRutt."
Man får unna henne den meningen. Stora tjejen! Vid sänggående ligger hon och testar massor med R-ord:
- Rapunzel, Rapunzel, råtta, aramsamsam, rida rida ranka.
Stora tjejen!
Men jag har sagt till Ville på skarpen att han minsann inte får tappa några tänder än på väldigt länge, jag bryr mig inte om hur lösa de är. Den här mamman klarar inte fler stora barn på en gång nu. Saga kontrar med att "imojgon ska jag läja mig att tojka jumpan själv."
The Twilight Mom
I Twilight-serien beskrivs vampyrer som att de är lätta att distrahera. De har så skarpa sinnen att alla intryck lätt kan bli överväldigande, förstår ni. Den ena tankebanan slår ut den andra i ett rasande tempo, allteftersom sinnesintrycken dundrar fram. "Vampires are easily distracted."
Ibland tror jag att jag är en vampyr. Idag till exempel.
I precis två timmar har jag försökt att laga middag till mina hungriga barn. Jag har visserligen äntligen en kålpudding i ugnen på G, men det var med nöd och näppe jag fick in den i ugnen efter EN OCH EN HALV TIMMEs kämpande. Sen tänkte jag ta mig en liten, liten välförtjänt paus här vid datorn medan barnen lekte på övervåningen, innan jag skalade potatis.
Jag hade tänkt skriva ett litet inlägg här om hur jag är lite för lätt distraherad av mina barn. Jag hade tänkt beskriva hur kålpuddingen i sitt initialskede kom av sig av översiggiven gråt från dottern när Bolibompas hemsida inte funkade som vanligt, eller hur jag på väg till bastun, (vårt matförråd, där jag skulle hämta ingredienser), gick förbi tvättmaskinen och insåg att den där tvätten hade legat färdigtvättad däri i många timmar nu och hur jag sedan såg att dörren till toaletten var misstänkt stängd (vem kissar för stängda dörrar här liksom?) och upptäckte August i färd med att köra bägge armarna i toalettskålen medan han "diskade" bromsspåren (ja, vi hade bromsspår, för jag har varit först bortrest och sedan sjuk så den stackars toaletten är inte städad på över en vecka) med två HÅRBORSTAR - det fanns inte annat att göra än att först sanera liten knatte och sedan hårborstarna och till sist toaletten, vars golv, porslin och tvättkorg var bestänkta med toavatten. (Jag måste komma ihåg att köpa ytdesinfektionsmedel!)
Allt detta hade jag tänkt beskriva och sedan fortsättningsvis hur jag sen blev avbruten i toastädningen av en bajsblöja som jag inte upptäckt innan för att jag är så förkyld. Och jag hade tänkt beskriva hur jag in i själva upploppet (d.v.s. ihopläggningen av kål och köttfärs i formen innan puddingen skulle in i ugnen) blev avbruten av clementinskalning, nässnytning, gräl och gråt.
Det hade kunnat bli ett rafflande inlägg, en fin beskrivning av den här mammans vardag, tänkte jag mig. Men den där lilla välförtjänta pausen härvid tangentbordet kom av sig lite, kan man säga. Först var det en Ville-dörr som pangades igen så hårt att en Sagas prydnadssaker ramlade ner från tavellisten så att nämnda Saga föll i rädd gråt och vissa torn på prinsesslottet gick sönder av nämnda prydnadssaker. Sedan var det en hysteriskt vrålande Ville, som inte kunde förstå att Saga inte ville leka med honom på hans villkor. Sedan var det en August som tjöt så högt att jag trodde att han kanske slagit sig riktigt ordentligt - men det visade sig bara vara så att han inte fick ha Villes playmobil-haj och när jag letat rätt på legohajen istället så var gråten glömd för den gången.
Så istället för en liten bloggbeskrivning och tillika paus har den här mamman kutat upp för trappan fler gånger än hon kommit ihåg att räkna, till följd av att kålpuddingen nu står vidbränd och klar på spisen medan potatisen har missats att skalas och kokas.
Det är väl aldrig så att det finns fler lättdistraherade Twilight mammor därute?
Det är tur man har hjälpreda ibland. (Synd bara att "diskhjälpen" den här gången resulterade i en insjö på golvet att torka upp och att laminatgolvet nu är fuktskadat. Men det är bara en av många parenteser.)
måndag 21 november 2011
Hemma hos oss
Idag när vi skulle äta middag berättade Ville att han är en mård. Då bestämde vi andra att vi också skulle vara de djur som vi ville vara. Saga bestämde sig för att vara en dansande katt. Mamman blev en svart gris med rosa klänning som också kunde dansa balett.
Sagas katt är ljusbrun och vit och har en rosa eller kanske grön rosett mellan öronen. Villes mård är precis som en riktig mård, dvs brun fast ljus under hakan. Kroppen ser ut som en taxkropp och svansen är lite lik en ekorres fast inte lika fluffig. Det är en killmård. Sagas katt är en tjej. Djuren är uppdelade i killrum och tjejrum, som olika burar, men man måste inte vara i sin bur utan bara gå in där på natten när man ska sova. Burarna finns i en magisk grotta. Man får vara vad man vill, det måste inte vara just djur.
August är en vit vanlig killkanin. Han går in för sin roll korta stunder:
- Hoppa kanin! Hoppa kanin! Hoppa kanin, tjoar August, medan han hoppar jämfota som bara den.
Mården springer omkring. Katten bäddar ner kaninen och kör några snurr på parketten innan den bestämmer sig för att gå på pottan. Mården skuttar som bara den, och gillar att stå på huvet i soffan titt som tätt. Mammagrisen är en slö sorts gris, som gillar att ligga i soffan och titta på de andra djuren. Fast hon kan dansa väldigt fin balett så att hennes spetsbekantade kjol står rakt ut, om hon skulle vilja det. Fast hon vill inte.
Nu tror Ville att allting har kommit med. Eller vänta lite, det var nog inte allt. Ville är förvandlad från pojke till mård av ett lodjur som bodde i den där magiska grottan. Lodjuret förvandlade Ville när han sa att han ville det.
torsdag 13 oktober 2011
Tacksam
Idag är jag förkylningssjuk. Och tacksam. Låt mig ta det från början. Och stålsätt er, för jag verkar ha en stor förkärlek för parenteser idag.
Igår hade August begynnande snuva (och jag måste som en liten parentes berätta att jag då upptäckte en väldigt tidig och oväntad talang som gjorde mig storligen imponerad: Det lilla barnet fräser som en gud när man snyter honom! Han verkligen vrålFRÄSER. Ville har ju fortfarande inte fattat hur man snyter sig, så jag är verkligen jätteimponerad). Men som sagt, parentes, för vad jag skulle komma till är att idag har förkylningen hoppat över på MIG. Trots att Samuel äntligen var hemma från Oslo inatt och tog hand om alla vändor upp för trappan (vi flyttade upp August i sitt rum förra helgen), så sov jag väldigt dåligt inatt. Det var halsont och snor en masse (vid ett tillfälle missade jag pappret när jag skulle snyta mig, så hela termoskalaset hamnade på kudden. Ick! Jag fick kliva upp och byta örngott och lyckades välja ett örngott för spjälsängskuddar, upptäckte jag sen på morgonen. Det var väldigt svårt att få i kudden). Jag hade även rätt så mycket ont i magen och strålningar ut i armarna, aka Katrinkramp (min version av IBS).
Så imorse sa Samuel de förlösande orden: "Jag stannar väl hemma idag då."
Det tillhör verkligen ovanligheterna att min man förstår att även jag skulle kunna tillåtas en sjukdag ibland. Så idag är jag innerligt, innerligt tacksam över att han tagit över mitt liv och att jag tillåts ligga i sängen och ömka mig. Vilan är väldigt, väldigt välbehövd, särskilt med tanke på att barnen med August i spetsen har gått in för att låta sin mor sova så lite om möjligt om nätterna hela hösten.
Jag kan vittna om att man blir oerhört trött av att väckas 10 gånger varje natt och stoppa in nappar, hyssja, vyssja, göra välling, springa upp för trappan till stora barn som skriker av kissnödighet men inte vågar gå upp för det är mörkt, byta kisslakan, duscha barn, väckas igen av Lilleman. Och sen igen. Ja, det är tortyriskt, faktiskt. Om man tar alla vak själv 3 nätter i rad varje vecka, och resterande veckodagar tar drygt hälften av vaken och om man har det så i ett par månader i sträck, då blir man trött. Toppa det med en vanlig hederlig förkylning och så förstår ni att den här lilla mamman är väldigt tacksam över att få vila idag.
Men medan jag ligger här och tar igen mig, tänker jag hela tiden att mest av allt är jag tacksam att detta tillhör ovanligheterna. Mest av allt är jag tacksam för att jag är frisk i vanliga fall, att jag kan ta hand om mina fantastiska (och jobbiga) barn varje dag, och över att jag inte behöver ligga i min säng jämt, utan att den är ett treat dagar som denna.
lördag 8 oktober 2011
Veckans prat
(English below!)
Det är roligt att få sig små eller stora fniss över barnens kommentarer. Här kommer ett axplock:
August småpruttar när han springer förbi.
Mamman: Pruttar du, August?
August: Bruppa mamma!
Mamman: Nä, mamma pruttar inte.
August, pekar på pappans rumpa: Pappa!
***
August sitter och sjunger: Carla, Carla, Carla
Mamman: Är du kär i Clara, August? (Hon var hemma hos oss igår).
August med tindrande ögon: CARLAAAAAAAAAA!
***
August får syn på mammans behag för vad som verkar som första gången. Lite prövande tar han och klämmer lite. Sedan säger han: "Bolli!" (= boll).
***
Saga försöker hjälpa August att somna för sin lur och har just legat en stund i hans spjälsäng och myst med honom. Det verkar dock inte gå så bra med somnandet.
Saga, uppgivet: Jaja, jag får väl ligga med dig då, igen!
***
Vi sitter och äter middag och barnen äter väldigt dåligt och mamman får tjata hela tiden.
Mamman: Ääät påååå!
Saga, direkt: ... för annars kommer inte tomten!
Haha, jag som hade tänkt vänta nån månad till med det hotet!
***
Ville kör ett klassiskt Mamma-är-dummast-i-världen-anfall av daglig, vanlig kaliber, vilket inkluderar vrål och sparkar på golvet. Men denna dagen lägger han till lite mer poetiska anklagelser mot sagda, dumma mamma:
- Mamma, jag förlorar en liten bit av att jag älskar dig varje gång du gör så här!
Och vidare:
- Om du inte gillar det jag gör så älskar du inte ens mig.
Vad svarar man på det liksom?
***
ENGLISH
The last one is so good we need an English repetition. So, Ville is having one of his daily tantrums. He is really mad at the Mommy, but still has scope left for poetic accusations:
- Mom, I loose a little part of loving you every time you do this to me.
And furthermore:
- If you don't like what I do, you don't even love me.
What do you answer to that?
torsdag 22 september 2011
Dagens två fniss
Imorse satt August i sin höga stol och ritade och sorterade kritor. Vi hade just klarat av morgongröten, vilket är det enda han kan tänka sig att äta till frukost. Oftast äter han det med stor glädje, bara han får hålla i skeden själv och mamman inte bryr sig om sölet eller vilka mängder äpplemos som går åt. Iallafall, August hade ritat/sorterat klart och säger då:
- Pääla!
- Vill du pärla nu?
- Gå ne. brmbrm.
- Jaha, du vill inte pärla utan gå ner och köra bilarna?
- Peeeela!!
- Jaså du, ska du spela? Ok du får du väl gå ner då.
- Peeeeeeeelaaaa!
Mamman lyfter ner honom varpå ungen kutar så fort som benen bär ut i TV-rummet och rotar rätt på Playstation-kontrollen, som han sedan "spelar" med en stund. Mamman är inte säker på att hon gillar att August tar efter storebror och pappa i så unga år. Men men...
***
Saga berättar för Ville att Carla på hennes dagis har tappat en tand, fastän hon bara är 5 år! Ville, som har vissa underbara små besserwiss-syndrom, förklarar då, på sitt mest sakliga vis för lillasyster att "man kan snabb-börja-tappa-tänderna, fastän man bara är 5 år."
Hihihi, detta vet han alltså med bestämdhet, trots att han själv ännu inte tappat en enda tand. Det är 4 månader kvar till 7-årsdagen, och flera tänder är lösa, men inget är på G.
tisdag 20 september 2011
Snabbrapport: August
När August vaknade efter sin sedvanliga 3-timmars lur idag var han pigg och glad trots förkylningen som hållit oss uppe till kl 2 inatt. Han sträckte sig efter napparna som han såg uppe på byrån och kläckte ur sig: "Mamma, ja ha napp dä!" Förundrad räknade mamman till fem hela ord, inklusive ett benämnande av sig själv i första person. Och idag är det exakt en månad kvar tills detta underbarn fyller 2 år. Duktig kille!!
Nappar, bilar, djur och läsa böcker är älsklingsgrejerna!
Liten August-ordlista
(bara ett kort urval, orden forsar ur hans lilla pussiga mun, nya varje dag):
Aady - August
Sada - Saga
Lelle - Ville
brmbrm/bila - bil
kopi - häst
dante - elefant
hoppa - studsmatta/hoppa
Prrrt (med läpparna): Prutt eller bajs. Efterföljs av en klapp på ryggen.
Bom - Byggare Bob eller Bamse. (Han kan säga Bamse åxå, men glömmer av det)
Favoritsånger:
"Dansa lilla nallebjörn" - han börjar omedelbart klappa, stampa och snurra runt med storentusiasm.
"Bä, bä vita lamm" - BÄ BÄ, sjunger han med.
"Imse vimse spindel" - Nu när jag testjunger den följer han med på varenda rörelse trots att det var längesen vi sjöng den nu.
August är en riktig gottegris, älskar kakor, godis och kokosbollar. I söndags hade pappan gjort vanliga kokosbollar som söndagstraditionen bjuder, och mamman hade gjort nyttiga bollar på fikon, aprikoser och nötter, som såg likadana ut. Pappan lurade i August en mamma-kokosboll, varpå August blev sittande i nästan en minut med bollen i mun, utan att tugga vidare efter första tugget. Sen spottade han ut den på bordet och sa: "Dais, vovvov! Prrrt! " Mamma-kokosbollar ser ut och smakar tydligen som hundbajs. Oj, vad familjen skrattade!
måndag 22 augusti 2011
Ville Blåtira
Det sägs att sexåringar har lite svårt att hålla koll på sina armar och ben, som vuxit sig lite för långa lite för snabbt för att man ska kunna hinna med. Ville har definitivt vuxit väldigt mycket på längden de senaste månaderna (jeans som var lite långa i våras är nu på gränsen till för korta) och som ytterligare bevis på sexårsfasen har han varit väldigt duktiga på slå sig hit och dit. I sommar har han hunnit med inte mindre än två rejäla blåtiror, en på varje öga, med ett par veckors mellanrum.
Den första fick när han kastade med en stor träpinne hemma kusinerna Mårdbys lekplats ett par dar före midsommar. Upp i luften seglade pinnen, trots att mamman varnat och sagt sluta, och landade ungefär en halv millimeter från ögat. Vi är tacksamma för att det gick bra.
En vecka senare var det bara blåmärket kvar, och det satt i rätt länge.
Ett härligt besök hos morfar Kurt och Mirachel
En solig och varm dag under semestern tog vi oss en tur till Askim. Vi fick njuta av fika och hammock hos morfar Kurt och Rachel.
Nyss 90 år fyllda och still going strong på alla sätt och vis. Min morfar är fantastisk! Själv säger han att han är 80 +. Kanske. Rachel berättade att hon läst nån dödsannons om nån som var född 1921 (precis som morfar) för honom och då hade han svarat med sin underbara glimt i ögat: "Åh, stackare, att gå bort så ung!"
Morfar älskar att prata och busa med alla små barnbarnsbarn - och August gillade verkligen pratstunden och uppmärksamheten.
Kvällssol. Familj. Kärlek. Ljuvt!
- Där är vi hos morfar Kurt och Mirakel.
- Vad sa du att hon hette, frågar jag.
- Mirakel.
- Va? (jag var tvungen att tvinga ungen att säga det tre gånger för att försäkra mig om att jag hörde rätt. Och jo då, den fantastiska ungen svarar igen:
- MIRAKEL! (eller Mijakel då, eftersom hon inte kan säga R).
Jag är så glad för morfar Kurt och hans Mirachel. Puss och kram på er!!
lördag 23 april 2011
In March...
...one boring day we had a splendid surpirse: A big box from America in the mail! It was our second cousins Annebel, Shelby and Milo who had decided to send us some of their favourite things. We were so excited and felt so very loved!
There were five sets of everything in the box -one each for Katrin's siblings' families. Wow! We felt like Santa being able to deliver all these nice things to everyone.
Milo sent August his favourite toy: stacking cups.
Ausgust agrees that they are great fun.
Theree were lots of special cookies. We chose the peanutbutter ones. Yum!
August loved the sound of Macaroni and cheese!
There were five gorgeous "Flirty aprons" for the mommies. We each found our favourite one quickly. This picture is from Easter when some of us cooked together.
Thank you so much for everything, dear Mathews family. We love you!
I februari
Lovis 7-års-rockkalas togs på största allvar:
Ville harvade på i sitt pendlande mellan ljus och mörker.
Mamman harvade på i sitt renoverande.
Mellan februarisjukdomarna muntrade vi upp oss med tulpaner och semlebullbak.
August fick gå loss på sitt livs första semla.
Vad gör man en långtråkig februaritorsdag när alla man känner är sjuka? Bygger en fantastisk koja, såklart!
Mamman sålde av lite grejer på Blocket och Saga passade på att prova mjukliften hon hade som liten skrutta i dubbelvagnen.
I januari...
... hade vi så här mycket snö! Då hade det ändå töat bort en del och sen snöat på igen.
Vi hade en elefantträff med 5 mammor, 6 förskolebarn, och 5 bebisar (varav tekniskt sett 3 hade fyllt ett år, men vi kallar dem bebisar ändå). Det var första gången vi träffade kompisen lille E Elefant. Jippi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
