Lång lugg in memorian

Dagen jag aldrig trodde skulle komma, har kommit idag*. Idag har Saga klippt sitt eget hår. Hennes perfekta småflickshår med lång lugg, som var lika långt som resten av håret och som gick att kamma in i vilken söt frisyr som helst. Välhållet och toppat oftare än nödvändigt, (eftersom Saga alltid vill klippa sig varje gång som Ville klipper sig) var jag riktigt stolt över hennes fina, välväxta, noggrant klippta hår. Varje morgon borstades det envist under högljudd gråt och kammades i en för dagen vald frisyr.

Så imorse var det dags att raka pappans huvud, något som jag måste göra sisådär var tredje vecka för att hålla frisyren à la Reinfeldt. När jag ändå var igång ropades Ville in för att trimmas. Han ser så mycket snyggare ut i nyklippt hår, men han avskyr att klippa sig. Så han mutades med godis och befalldes sitta still. Saga satt bredvid vid köksbordet, och därpå låg kammen och frisörsaxen. Fullt fokuserad körde jag trimmern i nacken på Ville och några sekunder för sent registrerar jag att Saga säger "Klippa lite Sagahår, klippa lite Sagahår". Jag tittar upp och ser Saga sitta framåtböjd med saxen i högsta hugg. En hög med långt, vackert, naturligt slingat hår ligger på köksgolvet. Ungen har klippt sig själv. Helt chockad börjar jag bara skrika och skrika: "Vad har du gjort vad har du gjort varför har du klippt dig varför har du klippt dig?!?!?!" Kanske till och med att livet passerade lite revy.

Jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag trodde inte att det kunde hända. Jag trodde inte att mina barn gjorde sånt. De är så förståndiga och försiktiga och vet så innerligt väl att klippa får man bara göra i papper. Det är hårt itutat – trodde jag. Som bevis om motsatsen har nu Saga en ganska underlig pannlugg. Vid första anblick ser den menad ut. Den är ganska så rakt klippt i ögonbrynshöjd och vågar sig lite sådär Agneta Fältskog över pannan. Sen ser man att det sitter en lång länk hår kvar i mitten av ett lite för stort och ojämnt område lugg. Några spridda tesar på andra håll i frisyren skvallrar också om att det här inte precis är menat.

Efter chocken och vreden kom ganska raskt sorgen. Det fina fina håret! När Saga var ungefär ett år klippte jag henne i en söt ordningsam kort frisyr, för jag gillar inte babylockar som spretar olika långt på mina barn. Jag är tydligen lite för perfektionistisk för det. Lilltjejens hår växte ut i en jättesöt frisyr och i tvåårsåldern fick hon börja med sina små ”smaltofsar”, dvs tofsar med lugghår på utväxt. Sen dess har håret bara växt sig längre och tjockare och, ja, jag var mallig över det. Jag hade ju aldrig sånt hår.

Till färgen och texturen är det precis mitt hår förstås, men jag var ju alltid pojkklippt som barn. Det gjorde mig inte så mycket förrän den där dagen i femman när vi hade en praoelev som flätade inbakade flätor på alla flickor utom mig. Då började jag spara ut håret och det fortsatte jag med tills det svallade ner till skuldrorna på mig på precis samma blondslingade och lite lagom självvågiga sätt som Sagas. Sen skulle jag börja sjuan och då gällde det att vara cool. Håret klipptes i page med spretlugg och sen dess har det i princip varit kort. Jag är mest jag så.

Med dottern skulle det vara annorlunda. Mammas prinsessa. Pappan har varnat ibland att jag låter henne bli fåfäng. Hon älskar när hon väl är kammad och fin och står och speglar sig. Vid det här laget har jag frågat henne hundra gånger varför hon klippte sig, utan att få nåt svar förstås. Det var ett barns infall. Hon tänkte inte.

Tillåt mig att sväva ut i en liten parentes. För nån stans här börjar jag tänka på ett annat föräldraskap. Vi är barn till en kärleksfull och allsmäktig himmelsk Fader och precis som i fallet med Sagas hår gör vi ofta saker som inte är till vårt bästa, saker som är riktigt osmarta. Så fort min första reaktion över det förstörda håret lagt sig, så blossade min enorma kärlek till mitt barn upp. Vad som än händer, vad hon än gör, så älskar jag henne nåt alldeles oresonligt sanslöst. Jag vill hennes bästa. Jag finns där. Jag hjälper. Precis så är det med Gud. Mitt i min fåniga sorg över förstört småflickshår känner jag en stor tacksamhet över det starka gudomliga förhållande som mitt jordiska föräldraskap speglar. För en stund känner jag mig tröstad och lugnad av tacksamheten i att också jag är ett älskat barn till en himmelsk far som förlåter varje tokeri jag tar mig för.

Men ändå... Jag var extremt nöjd att Saga skulle slippa det plågsamma växa-ut-luggen-stadiet. Om man hoppar över kort lugg som jag gjort med Saga, så slipper man ju det. Hon var så fin i sin fjuniga panna med undankammad långlugg. Till ungens försvar ska sägas att hon är toksöt i sin egenklippta lugg. Den ramar onekligen in de vackra chokladögonen. Allt klär en skönhet. Frågan är vad gör vi nu? Gillar läget och fortsätter med kortlugg eller biter i det sura äpplet med att spara ut. Kanske har hon i så fall lång lugg igen lagom till skolstarten?? Tja, den karamellen får jag ta och suga lite på. Det går inte att bestämma före chocken har lagt sig lite bättre och allt får sjunka in lite:

Min Saga har klippt sitt eget hår idag.

*) Idag = i söndags. Det har tagit ett par dar att smälta detta, hehe.

Allt klär en skönhet. Bevisligen.

***

Saga cut her own hair this weekend. I'm mourning her beautiful hair. Now she has pretty weird bangs.