Rutiner vid middagsdags

Alla med små barn vet hur livsnödvändigt det är med Rutiner. Mammans vittnesbörd på området har vuxit ytterligare ett snäpp sen hon blev norgeänka halva veckorna. På kvällen vid 7-tiden åker mammans lilla hitlermustasch fram och ungar domderas i säng (enda sättet som funkar) enligt mycket väl utrönade turer och mönster.

För det mesta är det just mamman som bestämmer hur rutinerna ska fungera. Dock ej vid middagstid. Där regerar tydligen barnen, med sonen i spetsen. Och så här går det till, dag efter dag:

När mamman ropar maten är klar, eller gärna strax före detta, intar Vilhelm sin position på köksgolvet, så att mamman får kliva över honom med dukningen av de sista kastrullerna. Det ylas, grinas, tjuts, vrålas och gråts från sonen. Maten är fel. Oavsett vad mamman lagar, så är den fel. Det är inte vad Vilhelm vill ha. Den är varm. Han vill ha kall mat. Han tycker inte om. Det är äckligt.

Grinet fortgår. Är pappan hemma kastas barnet eventuellt in på sitt rum, vilket gör att hysteriet ökas ytterligare. När rätt hulkningsnivå har nåtts, då skall det tröstas och sittas i mammans knä och gullas. Den nivån brukar infalla lagom till att mamman har serverat alla barn och sig själv och just ska stoppa den första efterlängtade tuggan i sin mun. Upp klättrar ett gråtsnorigt barn i mammans famn. Har hysterin pågått lite länge, måste det vyssjas. Så småningom kan tuggor av mat börja smygas in i 4-årings mun. Långsamt börjar det ljusna.

Efter sisådär 5-8 tuggor mat har Villekillens blodsockernivåer stabiliserats så till den grad att han någorlunda är sig själv igen och mamman tvingar över honom på hans egen stol. Ät klart själv med dig!! Och det gör han, någorlunda.

Ungefär just där, om inte förr, har SagaFinans värsta hunger stillats och hon övergår från att ha suttit rätt fint vid bordet och stoppat tuggor i sin lilla rosenknopp, till att Klättra. Upp och ner på triptrappen, stå, hänga, gränsla ryggstödet och använda som häst. Uppfinningsrikedomen på hur mycket man kan kroppsöva på en triptrapp är stor. Eftersom lilla damen absolut inte har ätit sig så mätt att hon står sig, får mamman nu övergå till att försöka stoppa tuggor i dotterns mun, alltmedan klättringen fortgår.

När barnen väl har tvingats i så många tuggor som är fysiskt möjliga för dagen, upptäcker mamman ofta till sin stora förvåning att hennes egna tallrik är halvtom. På nåt sätt har mamman fått i sig själv några gafflar här och där. Tydligen. För hon är ingalunda mätt. Hennes förhoppning att nu inmundiga det sista på sin tallrik i fred för ohängda telningar, krossas rätt fort. Efter middagen är barna leksugna, och mamman ska minsann vara med. Men det får barnen minsann vänta på. Tills mammans tallrik är någorlunda tömd iallafall.

Och så fortgår middagsrutinen, den som barnen har bestämt utan att mamman lyckas påverka, dag ut och dag in.