"Vi har för lite duplo!"

Det är söndageftermiddag. Mamman och pappan är trötta - för trötta för att orka nåt alls, och barnen är trötta, men det är fortfarande trekvart kvar innan läggning kan bli aktuellt. Mamman och pappan lägger sig på soffan, mamman inombords protesterande mot att behöva göra NÅT mer denna dag, mer än möjglitvis att sura för hon är så trött. Hon struntar faktiskt i sin familj nu. Vibbarna i luften signalerar att pappan känner sammalunda. Så, hur gör man då? Fortfarande trekvart till läggning. Barnen är också märkbart gnälliga.

Då plötsligt släpar någon intelligent person, minns inte vem, fram den älskade duplolådan. Sonen kräver hjälp att bygga en pistol (vilket ju verkligen känns som en fin sabbatsaktivitet). Mamman tröttsurar. Pappan bygger motvilligt.

Men säg den gång då pappan inte har fått mersmak då han får fingra på denna älskade leksak. Plötsligt känner han ett starkt behov av ett par legoglasögon. Pappan bygger. Pistol-sonen fascineras. Dottern rasslar förnöjt. Mamman börjar le. Och långsamt vänds stämningen.

Innan den där trekvarten har gått har glasögonen hunnit bli värsta hjälmen med visir och djungel uppepå. Varenda duplobit är använd. Alla skrattar och myser. Nånstans här fäller pappan kommentaren att "vi har för lite duplo!" Kanske inte, tycker mamman, det är inte varje dag som vi bygger såna här rejäla doningar. Men tack och lov att vi gjorde det ikväll, för surstunden vändes till totalt familjemys. Hurra!