Igår hade August begynnande snuva (och jag måste som en liten parentes berätta att jag då upptäckte en väldigt tidig och oväntad talang som gjorde mig storligen imponerad: Det lilla barnet fräser som en gud när man snyter honom! Han verkligen vrålFRÄSER. Ville har ju fortfarande inte fattat hur man snyter sig, så jag är verkligen jätteimponerad). Men som sagt, parentes, för vad jag skulle komma till är att idag har förkylningen hoppat över på MIG. Trots att Samuel äntligen var hemma från Oslo inatt och tog hand om alla vändor upp för trappan (vi flyttade upp August i sitt rum förra helgen), så sov jag väldigt dåligt inatt. Det var halsont och snor en masse (vid ett tillfälle missade jag pappret när jag skulle snyta mig, så hela termoskalaset hamnade på kudden. Ick! Jag fick kliva upp och byta örngott och lyckades välja ett örngott för spjälsängskuddar, upptäckte jag sen på morgonen. Det var väldigt svårt att få i kudden). Jag hade även rätt så mycket ont i magen och strålningar ut i armarna, aka Katrinkramp (min version av IBS).
Så imorse sa Samuel de förlösande orden: "Jag stannar väl hemma idag då."
Det tillhör verkligen ovanligheterna att min man förstår att även jag skulle kunna tillåtas en sjukdag ibland. Så idag är jag innerligt, innerligt tacksam över att han tagit över mitt liv och att jag tillåts ligga i sängen och ömka mig. Vilan är väldigt, väldigt välbehövd, särskilt med tanke på att barnen med August i spetsen har gått in för att låta sin mor sova så lite om möjligt om nätterna hela hösten.
Jag kan vittna om att man blir oerhört trött av att väckas 10 gånger varje natt och stoppa in nappar, hyssja, vyssja, göra välling, springa upp för trappan till stora barn som skriker av kissnödighet men inte vågar gå upp för det är mörkt, byta kisslakan, duscha barn, väckas igen av Lilleman. Och sen igen. Ja, det är tortyriskt, faktiskt. Om man tar alla vak själv 3 nätter i rad varje vecka, och resterande veckodagar tar drygt hälften av vaken och om man har det så i ett par månader i sträck, då blir man trött. Toppa det med en vanlig hederlig förkylning och så förstår ni att den här lilla mamman är väldigt tacksam över att få vila idag.
Men medan jag ligger här och tar igen mig, tänker jag hela tiden att mest av allt är jag tacksam att detta tillhör ovanligheterna. Mest av allt är jag tacksam för att jag är frisk i vanliga fall, att jag kan ta hand om mina fantastiska (och jobbiga) barn varje dag, och över att jag inte behöver ligga i min säng jämt, utan att den är ett treat dagar som denna.
