Vilhelm är arg nästan precis jämt. Han säger klassiska tonårskommentarer som "Jag hatar dig mamma" och "ingen i hela världen tycker om mig". Han exploderar över ingenting, kör fantastiska fyrverkerier i hysteri och ilska, han är misstolkad av och utstött från hela världen. Det kan inte vara lätt att vara bara 6 år och vara så synd om. Tålamodet är nere på minus 32 (på en skala från 0-10). Jag vet inte vilket som är värst: morgonhumöret eller klockan fem-humöret. Varje middagsmål är en strid, i milda ord uttryckt. Varje läggning är en kamp. Och däremellan är det glimtar av den helt vanlige Ville, som är charmig och glad och proppfull med lek.
Nu kommer ett erkännande som jag inte är stolt över. Jag säger detta för att jag inbillar mig att det kanske kan trösta någon annan uppriven förälder därute i etern. Kanske kan vi tillsammans finna tröst i att vi inte är ensamma på denna resa. Ok, här kommer erkännandet. Är du beredd? "Det finns stunder - det handlar oftast om ganska flyktiga sekunder, men de finns - då jag ångrar den där provrörsbefruktningen." There, I said it. Genast ska jag självklart förklara mig att det är inte varje dag och att stunden går över och sen är jag en vanlig kärleksfull mor igen. En mor som älskar innerligt, som ber om förlåtelse för sitt egna humör, som kramas hårt och som inom sig ständigt rabblar mantrat: "Det går över, det går över, det går över - det är bara en fas, det är bara en fas, det är bara en fas."
I väntan på att det ska gå över för den här gången kommer här en bildkavalkad på den Ville som är min förstfödde älskling:
Födelsedagsmorgon för en nykläckt 6-åring.
Första skoldagen!
Fem år och glimten i ögat
Världsvan fyraåring, söt som en bäver.
Charmen personifierad vid 3 års ålder
Spexande 2-årigt charmtroll
Ett år och redo för bus!
6 dagar gammal, sin första jul, med nykläckta, dyrkande föräldrar. Det är detta jag vill minnas de hopplösa stunderna: Kärleken som går utanpå allt och den outsägliga lyckan i att hålla ett mycket efterlängtat barn i sina modersarmar.
7 kommentarer:
Det går över! ;)Och det är inte så konstigt att du känner som du gör. Du har rätt mycket på din tallrik om man säger så. (Men säg det för allt i världen inte till Ville! Tänk att få höra det av sin mamma i affekt...Inte världens bästa kombo!)
Stora kramar på dig! Fortsätt andas och rabbla ditt mantra. Du fixar det - galant!
härom veckan när julius, helt utan grund, drog igång med sitt; jag vill dö, jag är ful osv... sa jag till hononm att det finns en sjukdom som gör att man känner så och då måste man äta jätteäcklig medicin. sedan dess har allt prat om döden och självutplåning varit puts väck.
Tack tjejer!
Pernilla, det var nog dagens garv, tror jag! Fast jag kan nog inte stjäla den till att avstyra Villes anfall, han skulle bara bli om möjligt mer hysterisk. Förresten visst är det skumt med pubertetsbeteende i så här unga år!?
Jag har ju inga barn, men rent spontant tycker jag att du låter väldigt normal och väldigt mänsklig. Ingen orkar eller kan vara Den Perfekta Mamman (Frun/Dottern/Väninnan osv.) precis jämt och det är inte meningen heller. Det som gör dig till en bra mamma är ju inte att du är perfekt jämt utan att du efter varje utbrott samlar ihop dig och återgår till att vara lika kärleksfull som vanligt. :) Stor kram!
Låter som att Ville gör likadant som jag gjorde; jag var helt hopplös mellan sex och åtta ungefär. Vägrade allt och var tokarg på det mesta (fast bara hemma). Sedan lugnade allt ner sig och tonåren bara flöt förbi, en dans på rosor när man jämför.
Vilken sötnos!
Och du titta in hos mig. Vinnarna i min utlottning är dragna och jag tror att du kan bli glad av att se resultatet... ;-)
Hej igen,
Såg din fråga om etiketterna. Jag beställer dom från minanamnband.se. Det går jätteeneklt ochman väljer färg på bandet, färg på texten, tysnitt, om man vill ha bild etc. Kika in där om du är intresserad av egna lappar.
Ha det bra!!
Skicka en kommentar