Vilhelm är arg nästan precis jämt. Han säger klassiska tonårskommentarer som "Jag hatar dig mamma" och "ingen i hela världen tycker om mig". Han exploderar över ingenting, kör fantastiska fyrverkerier i hysteri och ilska, han är misstolkad av och utstött från hela världen. Det kan inte vara lätt att vara bara 6 år och vara så synd om. Tålamodet är nere på minus 32 (på en skala från 0-10). Jag vet inte vilket som är värst: morgonhumöret eller klockan fem-humöret. Varje middagsmål är en strid, i milda ord uttryckt. Varje läggning är en kamp. Och däremellan är det glimtar av den helt vanlige Ville, som är charmig och glad och proppfull med lek.
Nu kommer ett erkännande som jag inte är stolt över. Jag säger detta för att jag inbillar mig att det kanske kan trösta någon annan uppriven förälder därute i etern. Kanske kan vi tillsammans finna tröst i att vi inte är ensamma på denna resa. Ok, här kommer erkännandet. Är du beredd? "Det finns stunder - det handlar oftast om ganska flyktiga sekunder, men de finns - då jag ångrar den där provrörsbefruktningen." There, I said it. Genast ska jag självklart förklara mig att det är inte varje dag och att stunden går över och sen är jag en vanlig kärleksfull mor igen. En mor som älskar innerligt, som ber om förlåtelse för sitt egna humör, som kramas hårt och som inom sig ständigt rabblar mantrat: "Det går över, det går över, det går över - det är bara en fas, det är bara en fas, det är bara en fas."
I väntan på att det ska gå över för den här gången kommer här en bildkavalkad på den Ville som är min förstfödde älskling:
Födelsedagsmorgon för en nykläckt 6-åring.
Första skoldagen!
Fem år och glimten i ögat
Världsvan fyraåring, söt som en bäver.
Charmen personifierad vid 3 års ålder
Spexande 2-årigt charmtroll
Ett år och redo för bus!
6 dagar gammal, sin första jul, med nykläckta, dyrkande föräldrar. Det är detta jag vill minnas de hopplösa stunderna: Kärleken som går utanpå allt och den outsägliga lyckan i att hålla ett mycket efterlängtat barn i sina modersarmar.
