Porträtt av "Ingen får peta mina kråkor - jag är envis som synden med en vilja av stål"-Vilhelm
I början på mars, om mamman minns rätt, hittade mamman på att Ville inte skulle få ha nappen på nätterna längre. Den var hans morot att komma isäng, men mamman tyckte synd om tänderna och att Ville skulle ta och bli stor kille på natten åxå. Det tog ungefär 10 dagar innan Ville kunde somna på kvällen överhuvudtaget, och med det menar mamman att de värsta abstinensbesvären (sic!) med okontrollerbara bensparkar och krumbukter och hysteriska anfall kortades ner från 3 timmar till kanske en halvtimme. Han fick fortfarande på tok för lite sömn eftersom han inte kunde somna om utan nappen när han vaknade fram på småtimmarna. Och alla som känner denne unge man, vet hur galet känslig Vilhelm är för för lite sömn. Sammanfattningsvis: INTE KUL ALLS!
Nu snart två månader senare är Villen någorlunda sig själv igen när det kommer till sovvanor - om det inte var för det här med nattkisseriet. På BCV rekommenderas mammor att inte köra för många nya grejer på en gång. Det blir ju för svårt för barnet. Mamman håller med, men Villen gör tydligen inte det. Ungefär 3 veckor efter nappslutandet, när det allra värsta börjat dala till ro, men saker och ting på intet vis ännu var grönt, kom nämligen Ville på att han behövde inte blöja på natten mer. Han kom även på (till moderns stora lycka) att han inte skulle ha haklapp mer vid måltiderna. Helt plötsligt behärskade denne hittills mycket söliga 3-åring att luta sig över tallriken och köra in lagoma tuggor. Inget kladd! Inget spill!
Riktigt så bra var det inte med nattblöjeriet. 3 plastade frottéer äger mamman. Blöta lakan minst en gång per natt = tvätta lite för ofta för mammans ork (vi har ju ingen egen tvättmaskin). Dessutom ytterligare lidande nattsömn varje gång man måste upp och sanera barn och säng. Inte kul. Mammans ork was like butter spread too thin vid det här laget. Görsuperjättekastautfrånbalkongen-griniga sömnbristiga Ville på dagarna och kisslakan i högar som byggs på under nätterna. Sådär, faktiskt. Det fick bli "kalsongblöja" på natten, mot barnets 3-års-vilja. I två veckors tid var den torr ungefär varenda morgon och han vaknade inte och grät av kissnödighet heller. Så vi tog bort kalsongblöjan. Och HÄPP, plötsligt en väldigt orolig Ville, nattetid igen. Vaknar och yr upp och måste bäras till toan och kissas - och sen nattas om MED NY VÄLLING om hysteriska anfall i sann Ville-klass skall undvikas - och därpå medföljande ny kissnödighet nån timme senare på grund av vällingskvätten osv. osv. Ekorrhjul runtiruntirunt. Grin grin grin på dagarna. Nej mamman, inte kasta ut från balkongen! Varken dej själv eller barnet!!
Ja, så livet är lite jobbigt faktiskt. MEN:
PLÖTSLIGT LÄRDE SIG VILLE ATT CYKLA! Det går som en dans på gården och åh vad roligt det är! Då tänkte mamman så här:
I början på mars, om mamman minns rätt, hittade mamman på att Ville inte skulle få ha nappen på nätterna längre. Den var hans morot att komma isäng, men mamman tyckte synd om tänderna och att Ville skulle ta och bli stor kille på natten åxå. Det tog ungefär 10 dagar innan Ville kunde somna på kvällen överhuvudtaget, och med det menar mamman att de värsta abstinensbesvären (sic!) med okontrollerbara bensparkar och krumbukter och hysteriska anfall kortades ner från 3 timmar till kanske en halvtimme. Han fick fortfarande på tok för lite sömn eftersom han inte kunde somna om utan nappen när han vaknade fram på småtimmarna. Och alla som känner denne unge man, vet hur galet känslig Vilhelm är för för lite sömn. Sammanfattningsvis: INTE KUL ALLS!
Nu snart två månader senare är Villen någorlunda sig själv igen när det kommer till sovvanor - om det inte var för det här med nattkisseriet. På BCV rekommenderas mammor att inte köra för många nya grejer på en gång. Det blir ju för svårt för barnet. Mamman håller med, men Villen gör tydligen inte det. Ungefär 3 veckor efter nappslutandet, när det allra värsta börjat dala till ro, men saker och ting på intet vis ännu var grönt, kom nämligen Ville på att han behövde inte blöja på natten mer. Han kom även på (till moderns stora lycka) att han inte skulle ha haklapp mer vid måltiderna. Helt plötsligt behärskade denne hittills mycket söliga 3-åring att luta sig över tallriken och köra in lagoma tuggor. Inget kladd! Inget spill!
Riktigt så bra var det inte med nattblöjeriet. 3 plastade frottéer äger mamman. Blöta lakan minst en gång per natt = tvätta lite för ofta för mammans ork (vi har ju ingen egen tvättmaskin). Dessutom ytterligare lidande nattsömn varje gång man måste upp och sanera barn och säng. Inte kul. Mammans ork was like butter spread too thin vid det här laget. Görsuperjättekastautfrånbalkongen-griniga sömnbristiga Ville på dagarna och kisslakan i högar som byggs på under nätterna. Sådär, faktiskt. Det fick bli "kalsongblöja" på natten, mot barnets 3-års-vilja. I två veckors tid var den torr ungefär varenda morgon och han vaknade inte och grät av kissnödighet heller. Så vi tog bort kalsongblöjan. Och HÄPP, plötsligt en väldigt orolig Ville, nattetid igen. Vaknar och yr upp och måste bäras till toan och kissas - och sen nattas om MED NY VÄLLING om hysteriska anfall i sann Ville-klass skall undvikas - och därpå medföljande ny kissnödighet nån timme senare på grund av vällingskvätten osv. osv. Ekorrhjul runtiruntirunt. Grin grin grin på dagarna. Nej mamman, inte kasta ut från balkongen! Varken dej själv eller barnet!!
Ja, så livet är lite jobbigt faktiskt. MEN:
"Älskade son, minns detta: Genom svårigheter växer vi, så att vi plötsligt kan axla nya ansvar och klara saker som vi tidigare trott inte var möjliga. KÄMPA PÅ! Du klarar allt du vill!"
Sådana fantastiska sanningar kan man alltså lära sig från en grinig 3-åring. Trots att livet är smått tungt just nu.
4 kommentarer:
vi borde gå på en sonmellantreochfyraterapisession tilsammans.
jullen är ena sekunden så självständig och kan allt själv och vill inte ha hjälp. men han vill lite mer än han klarar och ibland sviker självförtroendet och besvikelsen/ilskan/frustationen exploderar över både mamma och son.
jag tror, och här måste tillstyrkas att jag går på känsla (har nämligen inte läst någon klok bok), att det är en frigörelseprocess. han vill markera att jag är kille och det är inte du. vi är olika. sluta och vara så mammaig.
vad göra åt problemet ingen aning?
Ja, det är svårt! Med Ville yttrar det sig så att han ibland är galet mammig och däremellan då grinig och lynnig till tusen. Ibland glimtar den vanliga Ville fram, men väldigt sällan när vi är själva hemma.
Det som hjälper bäst är kärlek kärlek kärlek i extra doser, sitta i knät och vyssja (!) och kramas. Inte alltid jag har lust med det, ska erkännas, när han är dum och grinig. Är det inte gostajm så funkar peppning väldigt bra, inbillar jag mig. Varje dag säger jag om och om igen: DU är min BÄSTA kille!!
Det märks ibland att budskapet går in och självkänslan växer. Inbillar mig iallafall att denna peppning ska sjunka in och få rätsida på honom och litegranna dölja att hans stackars mor har så dåligt tålamod med honom.
Men absolut, en terapisession låter underbar. Jag är rätt rådvill oftast. Säg till om du kommer på nåt bra trick!
Lycka till...
jag håller med om att peppning är bra. jag önskar att jullis ville sitta i mitt knä. han har aldrig varit speciellt gosig av sig ens när han var liten. nästa barn måste bli en gosare!
humor är också bra. jag brukar härma det dumma beteendet och det uppskattas av lille herrn. vi skrattar och ibland hävs envisheten/tjurigheten ibland inte.
har du lust att titta lite på en text till en liten broschyr om hemafton?
ok, sure!
e-adressen är
katrinhoglund@hotmail.com
Skicka en kommentar