August pratar med mig i köket. Jag beklagar mig över att jag hela tiden måste städa köket. Det är ju helt ok att julstöka och baka kakor och sånt, men kunde man inte få ha en hemhjälp som städade mellan varje varv så jag slapp?
Mamman: Det är så tråkigt att städa!
August: Nä, loligt! Loligt!
M: Jaså, tycker du att det är roligt? Ja, men då kan väl du städa då så kan mamma gå och vila.
August går direkt fram till diskmaskinen och börjar plocka ur besticken tillsammans med mig, men pausar efter första grejen.
A: Nä-ä. Tonten.
M: Jaa, tomten och mamma blir glada om man hjälper till.
A: Nä-ä!
Här skulle minsann inte fjäskas för nån tomte. August gick raka vägen ur köket. Det var tydligen färdigstädat.
onsdag 21 december 2011
söndag 18 december 2011
Det bästa med Lucia i år
* Att Ville tappade sin allra första tand, 5 dagar före hans 7-års-dag. Den bara ploppade ut mitt under lektionen i skolan. Hans snälla fröken virade noga in tanden i en plastpåse (välsignade fröken!). Jag blev helt rörd när jag såg hans strålande tandlösa leende. Vi håller fortfarande på att vänja oss vid gluggen. Han är rasande söt. Tusamt nog tyckte han inte det var så läskigt som jag befarade. Det var värre när tanden satt kvar och var jättelös.
* Att pappan inte var i Oslo, trots att det var tisdag. Han reste onsdag-fredag den veckan istället. Tack vare att pappa var med orkade/hann vi både dagis-luciatåg, farmor och mormor & morfar! Vi var sååå glada att pappa var med!!
* Barnen klarade av ett egenhändigt spontant ihopsatt luciatåg med massor med sånger hemma hos mormor och morfar, ihop med dubbelkusinerna. (Jag försökte stoppa in en film här från när de sjunger, men det går inte??)
* Söta lusseklädda barn!! Mamman fick visserligen sätta sig och sy en papparkakströja till Ville dan innan, eftersom vi inte fått tag på nån vettig pepparkakeutstyrsel i rätt storlek. Men det var trevligt och snygger blev han ju! Saga ville för första gången inte vara Lucia utan tomte. Det gick precis lika bra. August vägrade ha sin luva, men var toksöt ändå.
Grattis lille räddhare
Idag är det äntligen äntligen ääääntligen den 18 december och Villes tur att fylla år. Han får alltid vänta till sist med sin tur. Men idag, och igår när vi hade barnkalas med Star Wars-tema, var han så nöjd och glad.
Ville har aldrig varit bra på att vänta på sin födelsedag. Moster Hanna påpekade för mamman i veckan att det vid det här laget inte borde vara nån överraskning att Ville är överjordiskt (eller kankse borde jag säga underjordiskt?!) grinig, gnällig, lättretad, hysterisk, tvär, arg och allmänt tok-hopplös veckorna före sin födelsedag. Hanna föreslog att det borde vara en del av julstämningen här i Gula huset. Nja, svarar jag på det. Det är faktiskt ganska tufft. Men vi hoppas på bättre dagar nu när spänningen förhoppningsvis släppt litegrand och det finns nya leksaker att hålla sig väl sysselsatt med fram till julafton.
En ny sida av den funderande Ville skulle jag vilja fråga er om. Han har ju alltid varit lite orolig av sig och de senaste 1,5 året har han tyckt att det mesta är för läskigt för att klara själv. Gå till skolan själv (ca 50 meter). Gå på toa själv om det är släckt i hallen och familjen sitter i köket. Testa nya saker, som tjingping, som alla klasskamrater ägnar sig åt på rasterna utom Ville, för han vågar inte prova. Vara med på lekar på t.ex. kalas. Gå på klasskompisars/grannars kalas. Smaka på ny mat. Börja i simskola. Det mesta är för farligt.
Men nu har han även börjat bli rädd för allt med kroppen. Han har blivit en riktig liten hypokondriker. Det började ungefär när mamman råkade berätta lite om Robs hjärnblödning (Idiot-mamma - varför nämnde du det för grabben?!!). Varje gång han slår i huvet litegrann så är han livrädd att han har fått en hjärnblödning nu. Att fingrar, knän eller rygg knakar lite när han skuttar runt och står på huvud (vilket han gör dagarna i ända) är åxå livsfarligt. Tjugo gånger om dan frågar han med stor dramatik i rösten om knaket han nyss hörde var farligt. Han är övertygad om att något verkligen har gått av och särskilt rädd för att han ska tappa fingrarna. Idag frågade han upprepade gånger om det verkligen inte var så att man kunde tappa kroppsdelar:
- Mamma, vilka saker på kroppen kan man tappa?
- Man kan bara tappa mjölktänderna och håret. Hårstrån tappar man några varje dag
Men han var inte övertygad. Han frågade igen ett par timmar senare och till slut efter mycket förklarande så förstod han att om man skulle råka tappa fingrarna så gör man det direkt vid olyckan som orsakar fingertappningen. Han lät väldigt lättad när han förstod det, som att han gått runt och väntat på att fingrarna skulle ramla av eftersom de hade knakat lite igår. Det tog ju 2 dar för tanden att ramla ut (i tisdags) efter att den blivit jättelös, men fingrar funkade visst på ett annat sätt.
Flera gånger har han frågat mig om hjärtat:
- Mamma, är det så att precis innan hjärtat ska lusta att slå, så slår det lite tystare och långsammare?
- Nä, hjärtat slår tystare och långsammare när man lugnar ner sig och ska somna. Det betyder inte att det ska sluta slå.
Och så nyss när han låg och försökte somna:
Mamma, är det säkert att barns hjärtslag inte kan ta slut?
Eva Funcks underbara program om kroppen på Bolibompa skrämmer honom väldigt mycket, men jag tänker att de ändå är bra för honom för att han lär sig och förstår hur kroppen fungerar.
Förutom alla dessa hypokondriska tankar är det även väldigt mycket tankar om vem som är god eller ond. En kväll nyligen kunde han inte somna för att han var så rädd för att det kaaaanske var så att mamma och pappa egentligen var onda. Det var inte förrän jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum och visade bilder på när jag döpte mig som han kunde tro på mig: Mamma har en gång valt att följa Jesus, ok, då kanske hon inte är ond då då.
I veckan skulle Helen hämta Ville efter skolan. Helen berättade att fröken sagt att han varit ängslig hela dan över det. Jag frågade honom om det var för att han var rädd att Helen inte skulle hitta till skolan eller komma i tid eller glömma av honom. Nä, det var han inte orolig för. Han var orolig för att hon egentligen var ond.
Den allra senaste oron i detta led är ifall det kanske kan vara så att Jesus egentligen är ond.
Kära hjärtanes. Detta barn!! Detta älskade, hopplösa, underbara barn. Vad ska jag göra med honom?
Första tanden tappades på själva Luciadagen, 5 dagar före 7-års-dagen! Jippi! Hurra!
Ville har aldrig varit bra på att vänta på sin födelsedag. Moster Hanna påpekade för mamman i veckan att det vid det här laget inte borde vara nån överraskning att Ville är överjordiskt (eller kankse borde jag säga underjordiskt?!) grinig, gnällig, lättretad, hysterisk, tvär, arg och allmänt tok-hopplös veckorna före sin födelsedag. Hanna föreslog att det borde vara en del av julstämningen här i Gula huset. Nja, svarar jag på det. Det är faktiskt ganska tufft. Men vi hoppas på bättre dagar nu när spänningen förhoppningsvis släppt litegrand och det finns nya leksaker att hålla sig väl sysselsatt med fram till julafton.
En ny sida av den funderande Ville skulle jag vilja fråga er om. Han har ju alltid varit lite orolig av sig och de senaste 1,5 året har han tyckt att det mesta är för läskigt för att klara själv. Gå till skolan själv (ca 50 meter). Gå på toa själv om det är släckt i hallen och familjen sitter i köket. Testa nya saker, som tjingping, som alla klasskamrater ägnar sig åt på rasterna utom Ville, för han vågar inte prova. Vara med på lekar på t.ex. kalas. Gå på klasskompisars/grannars kalas. Smaka på ny mat. Börja i simskola. Det mesta är för farligt.
Men nu har han även börjat bli rädd för allt med kroppen. Han har blivit en riktig liten hypokondriker. Det började ungefär när mamman råkade berätta lite om Robs hjärnblödning (Idiot-mamma - varför nämnde du det för grabben?!!). Varje gång han slår i huvet litegrann så är han livrädd att han har fått en hjärnblödning nu. Att fingrar, knän eller rygg knakar lite när han skuttar runt och står på huvud (vilket han gör dagarna i ända) är åxå livsfarligt. Tjugo gånger om dan frågar han med stor dramatik i rösten om knaket han nyss hörde var farligt. Han är övertygad om att något verkligen har gått av och särskilt rädd för att han ska tappa fingrarna. Idag frågade han upprepade gånger om det verkligen inte var så att man kunde tappa kroppsdelar:
- Mamma, vilka saker på kroppen kan man tappa?
- Man kan bara tappa mjölktänderna och håret. Hårstrån tappar man några varje dag
Men han var inte övertygad. Han frågade igen ett par timmar senare och till slut efter mycket förklarande så förstod han att om man skulle råka tappa fingrarna så gör man det direkt vid olyckan som orsakar fingertappningen. Han lät väldigt lättad när han förstod det, som att han gått runt och väntat på att fingrarna skulle ramla av eftersom de hade knakat lite igår. Det tog ju 2 dar för tanden att ramla ut (i tisdags) efter att den blivit jättelös, men fingrar funkade visst på ett annat sätt.
Flera gånger har han frågat mig om hjärtat:
- Mamma, är det så att precis innan hjärtat ska lusta att slå, så slår det lite tystare och långsammare?
- Nä, hjärtat slår tystare och långsammare när man lugnar ner sig och ska somna. Det betyder inte att det ska sluta slå.
Och så nyss när han låg och försökte somna:
Mamma, är det säkert att barns hjärtslag inte kan ta slut?
Eva Funcks underbara program om kroppen på Bolibompa skrämmer honom väldigt mycket, men jag tänker att de ändå är bra för honom för att han lär sig och förstår hur kroppen fungerar.
Förutom alla dessa hypokondriska tankar är det även väldigt mycket tankar om vem som är god eller ond. En kväll nyligen kunde han inte somna för att han var så rädd för att det kaaaanske var så att mamma och pappa egentligen var onda. Det var inte förrän jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum och visade bilder på när jag döpte mig som han kunde tro på mig: Mamma har en gång valt att följa Jesus, ok, då kanske hon inte är ond då då.
I veckan skulle Helen hämta Ville efter skolan. Helen berättade att fröken sagt att han varit ängslig hela dan över det. Jag frågade honom om det var för att han var rädd att Helen inte skulle hitta till skolan eller komma i tid eller glömma av honom. Nä, det var han inte orolig för. Han var orolig för att hon egentligen var ond.
Den allra senaste oron i detta led är ifall det kanske kan vara så att Jesus egentligen är ond.
Kära hjärtanes. Detta barn!! Detta älskade, hopplösa, underbara barn. Vad ska jag göra med honom?
Första tanden tappades på själva Luciadagen, 5 dagar före 7-års-dagen! Jippi! Hurra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
