Mamman blev utmanad för ett bra tag sen av Helena, att skriva om nåt ögonblick då jag var verkligen lycklig. Det där har legat och snurrat i bakhuvet under den senaste tiden med allt jobb med flytten. Så häromkvällen blev det lite tid att skriva av sig - det blev inte bara ett ögonblick av lycka, utan nån sorts sammanfattning av tiden i vårt första hem. Håll till godo!
/Mamman
Pianogatan i ljust minne bevarad!
Så mycket som jag längtade därifrån de sista åren, kan man tro att det bara var eländigt där. Så är det inte. Som den sentimentala flicka jag är tenderar jag att alltid bara minnas det goda och fina i efterhand, och till på köpet spraya lite rosenrött över. De ockergula väggarna på Pianogatan kommer för alltid vara inpräntade på min näthinna utan tillstymmelse till rosenrött (jag ska inte ha gula väggar igen på många år i mitt hem), men minnena därifrån är nog faktiskt lika solskensvarma som ursprungsidén med att köra senapsfärg på väggarna. Ett litet axplock av lyckliga stunder på Pianogatan:
Vi klev över tröskeln till en tom, renstädad lägenhet sex dagar före vårt bröllop. Vi satte oss på köksgolvet där köksbordet sen skulle stå och mumsade i oss lite överbliven, medhavd prinsesstårta. Vårt första blivande hem! Det är nästan på dagen åtta år sen nu. Lyckan var så tät! En knapp vecka senare bar han mig över tröskeln. Vi satte ”nygifta”-skylten från bilen på ytterdörren så grannarna skulle veta vad som gällde. Inga sambofasoner här inte.
Hela den första hösten och vintern, att komma hem från universitetet till sin älskade nyvigde make. Vårt hem, vår borg! Bara han och jag! (Det tog ju nästan två år tills resten av ghettot gifte sig och flyttade dit). På den tiden var väggarna inte gula utan skrovliga smutsvita och impregnerade med tidigare hyresgästers tobaksrök. Fy vad det stank! Man kunde fortfarande känna det i linneskåpet nu när vi flyttade ut. Men det spelade inte så stor roll, inte ens att vi knappt hade några möbler i vardagsrummet spelade någon roll. Vi hade varandra.
Jag minns en alldeles särskild prinsesstårta som det stod ”237 p” på, när jag hade tagit min universitetsexamen ett par år senare. Wow, vad jag var stolt! Det var ett bra kalas. Flera år senare hade vi ett annat kalas som står sig bra i minnet. Samuel fyllde 30 år och skulle firas med att hela storfamiljen trängde in sig hos oss och käkade pastasallad på Sveriges nationaldag. Då blev det tvärstopp i kökets avlopp. (Ska man inte hälla ut baconfett rakt i vasken?) Jag fick springa och hälla av pastan i badkaret och skölja salladen i handfatet, med gästerna snoendes runt fotknölarna. Samuel skruvade loss samliga rör under vasken men inget hände. Till slut kom en enorm lastbil med nån sorts slamsugare som födelsedagsbarnet fick assistera och hjälpa att langa anakonda-tjocka slangar från balkongen. Sicket party va!
Barnen lät vänta på sig. Åh, vad vi väntade på dem där på Pianogatan. Flera år minns jag bara som en skugga. Och så en skärtorsdagsmorgon förändrades livet för alltid för min älskade och mig. Det var TVÅ streck på kisspinnen. Den lilla cellklumpen vi låtit plantera in hade fastnat. Det var lycka över allt förstånd.
Nio månader senare och många sypysseltimmar under en väldigt smärtsam graviditet senare, två dagar före jul närmare bestämt, bar Samuel upp ett litet knyte. Jag följde efter med kameran i högsta hugg. Tårarna plaskade när jag bar runt vår son och visade honom hans jordiska hem för första gången. Vi var enormt lyckliga.
Han höll igång oss på kvällarna med magont-skrik på Pianogatan, lärde sig äta, sitta, krypa, gå och prata där. Livet så som jag bäst minns det och som det fortfarande ser ut, tog sin form. Vi började önska oss syskon och som världens bästa present rakt från Gud blev det återigen två streck, bara nån vecka före första läkarbesöket inför nästa IVF. Jag slog in kisspinnen i ett fint paket och överraskade Samuel i den blå IKEAsoffan när han kom hem från jobbet. ”Bara köpte nåt litet till dig idag…” Hihi, ni skulle sett hans min. Vilken chock! Vilken lycka!
En förfärlig graviditet senare och ca tio meter längre bort anlände nästa lycka, på en bit vardagsrumsparkett som jag aldrig i hela mitt liv kommer glömma, där på Pianogatan. När ambulanspersonalen lyfte upp det skrikande knytet i en av våra gamla handdukar och den nyblivne pappan fick konstatera att vi fått en flicka… ojojoj, snacka om lycka. Jag låg där på golvet och var saligare än saligast, med världens finaste varelse på bröstet.
Såna ställen är ju på ett känslomässigt plan lite svåra att flytta ifrån, hur trångt det än blir sen när barn nummer två börjar krypa och ta plats. Det första egna hemmet, där så många skratt och tårar ryms, det måste väl följa med en för resten av livet? Inte kan man sammanfatta ett helt liv i en liten epitaf – för jag som har så dåligt minne minns ju knappt hur det var före äktenskapet och Pianogatan inträddes. Ni får bara tro mig när jag säger, att trots att den stunden när jag fick veta att vi hade fått vår nya lägenhet (bara uppför backen, 200 meter bort) inräknas bland de riktigt lyckliga stunderna, så kommer jag alltid att ha Pianogatan i ljust minne bevarad. Tack för allt!
