Den fria lekens semester

Det har varit en lite konstig semester på ett sätt. Vi har gjort en liten resa till templet, (där vi bodde i vårt tält) och ska göra en liten resa till Norge i nästa vecka, som är vår sista semestervecka av totalt fyra. Måndag 13 augusti börjar jag jobba på 50%, efter åtta år som hemmamamma. Mina tankar kretsar enormt mycket kring denna livsomvälvande förändring, som påverkar varenda medlem i vår lilla familj. 

Vanligtvis har jag ett stort behov av att komma hemifrån under semestern och hitta på resor eller iallafall massor av utflykter. Men förutom dagens utflykt och Stockholmsresan har vi mestadels hållt oss i Gula huset, även om jag flytt fältet emellanåt. Det verkar som att det är vad alla har velat. 

Samuel vill bara slappa och spela. Ville vill bara spela och hoppa studsmatta. Saga vill bara leka och cykla, vilket hon till vår allas stora glädje precis har lärt sig. August vill också bara pluttra runt i sitt eget tempo i sin egen miljö och är oftast så nöjd när han bara får leka fritt. Man kan väl säga att "fri lek" har varit ledordet för semestern 2012?! Pott-träningsarbete körde vi lite halvt om halvt första veckan. Renovering eller ens uppskruvning av en stackars gardinstång, hallkrok eller sovrumslist har bara inte orkats med. 

Själv har jag kastat mig in i sömnaden och drunkat lycklig i den. Jag har alldeles för lätt för att bli rastlös och försöka tjata igång familjen och bli sur för att jag är den enda som städar och är ansvarsfull. Jag har ansträngt mig för att inte vara sån den här gången. Ofta har jag lyckats riktigt bra (även om Samuel säkert inte skulle hålla med om det), och hemmet ser ut därefter. Och det har varit himlen att få lov att vara så här kreativ. Idéhjärnan går på högvarv. Jag vaknar på morgonen av att jag designat en vrålsnygg kjol i huvet och somnar med en fantastisk väska i tankarna. 

Trots denna lycka tränger sig de mörka, prestationsångestfyllda tankarna sig på väldigt mycket. De säger att det är inte vettigt att inte utnyttja semestern till nåt vettigare än allt detta lekande. Dessa tankar är stora och kvävande och väldigt påträngande. Jag kämpar tillbaka dem bäst jag kan, med den flummiga känslan av att fri lek är precis vad både jag och maken och barnen behöver ladda med för att kunna kasta oss in i den livsomvälvande förändringen vi står inför. Garderobsutrensningar och gardinstångsuppskruvningar kan jag ta tag i när jag har nån fet hög med uppsatser som jag vill prokrastinera. 

För nu pågår den fria lekens semester.

Texterna jag valt till mina hus (som är till salu) är rent märkligt talande, sett så här alla på en gång:
"ett ögonblick i sänder" står det på mitt tredimensionella linnehus
På hänghusen står det "Här mår vi bra," "Gather ye rosebuds while ye may" (vilket är en engelsk 1600-talspoets sätt att säga Carpe diem, som ju känns lite uttjatat), "Öst, väst, hemma bäst", "Var sak har sin tid" samt "Bless this mess". Det lustiga är att jag bara tog det som jag kände för just när jag sydde, men sett så här blir det ju en magnifik kollektion av mitt undermedvetnas manifesterande av Den Fria Lekens Semester. 

Semesterlycka

Tre saker har gjort mig riktigt genuint lycklig idag. Både sådär fridfull-ända-in-i-själen-lycklig och sådär skuttigt knollrig så tårna krullar sig av välbehag.

Det finns många saker som får mig att känna så och idag har jag fått uppleva några av dem: Att fara på en enkel skogsutflykt med mina älskade, till ett ställe jag inte varit på sedan barnsben. Att färdas med mina älskade genom sommar-Sverige, i sol och enkelhet. Att fynda en älskad gammal bilderbok i nyutgåva, med CD till.

Efter en lat förmiddag packade vi matsäck och for iväg med destination Borrås skåra. Dit tog pappa med oss när vi var små, och trots att jag har så dåligt minne så minns jag faktiskt just detta ställe. Det är ett sådant spännande ställe! Jag har ingen aning om hur många gånger vi var där, men jag vet att mamma satt och ammade nån av mina småsystrar på en stubbe en gång, och en annan gång var Klarinarna med och vi fotade alla kusiner i storleksordning vid utsiktsplatsen.

Borrås skåra är en "fantastisk gång som går rakt genom det stora berget. Skåran, som är tio meter djup och en till två meter bred, har troligtvis bildats av strömmande vatten från inlandsisen. På toppen av berget har man en fin utsikt över Väröbygden och dess kustlandskap." Skåran avslutas med att det hänger ett stort klippblock nån meter över marken mellan klippväggarna. Man måste huka sig frö att ta sig under. Väldigt spännande! Skogen man går genom är lagom trolsk och promenaden lagom lång och äventyrlig även för August och Tuva. Vi for alltså dit med en av de där systrarna som eventuellt ammades på platsen för 27-30 år sedan och hennes familj. Det var mycket kusinkul på vägen.

En festlig sak var att jag, som råkade hamna sist när vi gick genom "ravinen", hittade ett litet, coolt, skålformat hål i bergsväggen och i detta hål låg det pengar!! Jag förstod att det var några rika troll som lagt ifrån sig lite växel och fördelade trollpengarna mellan Ville, Saga och Moa. De blev lika förtjusta som jag. När vi kom upp på berget picknickade vi och barnen fångade insekter i en medhavd glasburk. De hade hur roligt som helst och jag njöt i fulla drag av enkelheten i vår utflykt. Allt var gratis och bara en halvtimmes biltur hemifrån.



Istället för att åka hem efteråt så for vi helt spontant till Ullared. Då hade den tveksamma sommaren bestämt sig för lite mer somrigt väder och solen bröt mer och mer genom molnen och silade genom högsommargrönskan omkring oss. Jag riktigt fascinerades av att vissa fält såg nästan lika gula ut som rapsfält, fastän de inte var det. Så vackert! Och till skillnad från hur det är i vanliga fall när vi reser en bit hade barnen inga pysselväskor packade utan de roades med enkla saker som kossor, hästar och traktorer som vi passerade och allsång av barnsånger till CD:n. Jag tror det är jämt strå mellan favoriterna Ronjas "Däää-rum, dää-rum..." och Rasmus "Se på luffarn som går där på vägen". Eller, kanske Rasmus väger över ändå. Det är nåt alldeles särskilt befriande med att sjunga "Jag vill va friiiiiiii, som en fågel, friii, som en fågel!"

Det var ju lite galet att dra till Gekås bara sådär, men det gick jättebra för otroligt nog var det inte alls en massa folk faktiskt. Vi hann igenom i princip alla avdelningar utom kläderna och barnen hann bli totalt fnisstoksgalna innan vi var klara. Mina bästa fynd var som sagt tre stycken bilderböcker i lite mindre format än originalet och med sagan inläst på CD baktill.

När vi for hem genom mitt sommar-Sverige i kvällningen fick jag lugn på barnen med att spela upp de tre böckerna i tur och ordning. "Mirabell" var en självklar favorit när jag var liten och sedan jag hittade den i bokhandlen för ett par år sedan med nya, helt ljuvliga illustrationer av Pija Lindenbaum har den varit en favorit även för Saga. Och nu har vi den alltså en gång till, med Helen Sjöholm som uppläsare! Näst Astrid själv kan jag inte tänka mig någon bättre uppläserska än just hon. Det enda jag ångrar är (som vanligt) att jag inte köpte fler böcker. Avsikten med "Visst kan Lotta cykla" var att ge den till grannflickan i fölsedagspresent, men jag kan omöjligt skiljas från den. Och det fanns andra böcker som jag gott kunde unnat oss också. Särskilt som de kostade otroliga 39.90. Och räckte precis hela vägen hem till Gula huset.

Vilken lycka!

Där gjorde vi nåt riktigt bra!

Äntligen ett härligt framsteg på Ville-fronten! Eller tja, vi har haft flera - hypokondrin och detta med att misstänka varenda kotte för att vara ond, samt till viss del läggningshysterin, har lagt sig. Det är jättejättebra!

Vi införde en ny läggningsrutin som vi kallar för "nya rutinen" och den har snabbt blivit så viktig för Ville att han är noga med att få den. Den innebär att under den stunden som jag ligger hos Saga för att hon ska kunna somna, får Ville leka tyst på sitt rum. Sedan när Saga somnat (August ligger också redan), går vi ner och käker några kvällsmackor tillsammans. Sen nattas Villen och ... tada! Han somnar! Visserligen mycket senare, (ca 8.45) än vad jag hade föredragit, men vi slipper det eviga kvällsspringet. Jag kunde inte var mer tacksam.

Men länge har jag önskat att Ville skulle bli lite mer hjälpsam. Det har dessvärre känts som ett ganska fåfängligt hopp. Hans brist på hjälpsamhet är snudd på komisk i sin totalitet. Saga däremot har nog alltid varit glad och tjänstvillig. Hon kommer alltid springande när man ber om hjälp. Så ikväll fick jag plötsligt ett litet ryck och en liten ingivelse. Jag ville plötsligt ha alla julsaker undanstuvade ordentligt i snedgången. Saga kom skuttande och var verkligen otroligt duktig med att köra undan tunga lådor i snedgången, där det är så krångligt för en vuxen att komma åt. Hon sorterade grejerna och ställde dem så fint. Som tack för hjälpen fick hon helt ovetande sticka ner handen i mammas "hemliga påse." Och upp kom den lilla handen med en fin liten pet shop-kanin!

Jag har köpt på mig lite småsaker till barnen på diverse loppmarknader med tanken att barnen skulle fått det i adventskalendern. Men jag blev ju nerröstad då till förmån för lego star wars-kalendern och prinsess-playmobil-kalendern. Jag har gått och filurat lite på vad jag skulle göra med mina små loppisfynd och detta är idén: Hjälpsamma barn får nåt ur "hemliga påsen"!

Sagas förtjusning var lika total som Villes anfall att inte han fick nåt. Jag förklarade att man måste vara hjälpsam och att han kunde få duka av bordet om han ville. Jag har aldrig sett Ville jobba så flitigt! Med min guidning satte han in all mat i kylen, dukade av allting, skrapade varje tallrik och satte ner i diskmaskinen. Det gick som en dans! Inga sura miner alls! Tacken blev en hand ner i "hemliga påsen" och en Gormiti-gubbe som Ville blev väldigt glad för. "Scorpion" hette den tydligen. :)

Jag blev varm och glad ända in i hjärtat av dessa händelser. Saga som så villigt hjälpte mig med krångliga lådor utan att veta att en belöning väntade. Ville som utan knyst gjorde saker som han aldrig tidigare klarat av. Kanske, kanske, att detta kan fortsätta att bli nåt bra! Jippi!!!

En kärleksgärning

Idag har mamman uppbådat den rätta graden av entusiasm för att ta sig igenom ett litet projekt som hon länge velat sätta tänderna i. Inte för att det egentligen var hennes projekt, men för att det under åren blivit så totalt ignorerat att mamman bara inte stod ut.

Idag har den här mamman städat sin käre makes strumplåda. En hel IKEA-Antonius-back så full av strumpor att den länge varit näst intill omöjlig att få igen. Ändå har det ofta nämnts av käre maken att han itne har några strumpor. Sist han var med till Ullared köpte han högvis, som sedan trycktes ner i strumpkaoset till mammans stora trötthet.

Men idag är lådan städad, organiserad och utrensad till fröjd och glädje för envar. Här följer lite strumpstatiskt (för det måste ju vara oerhört intressant läsning?!) över lådans innehåll:

* 23 par strumpor, varav ett par vita tubisar och ett par typ raggisar - resten svarta/gråa vardagsstrumpor, fast 6 par av dessa är så slitna att mamman ändå dissar dem. Mamman misstänker starkt att 3 av de dissade paren har hängt med sen detta äktenskaps början.
* 14 par ankelsockar, varav underst i lådan ett par smutsiga sen i somras.
* 8 st strumpor med hål.
* 12 st udda strumpor, varav hela 7 stycken sparas för att paras ihop med liknande sort när nån av dem går hål på.
* 7 par nya oöppnade par.

Summa: 101 styck strumpor! 27 slängda, resten sparade fint och prydligt!

Tänk så lycklig maken ska bli när han kommer hem och får se detta. Han bara måste väl känna sig innerligt älskad? Det hoppas jag iallafall!

Liten konversation

August pratar med mig i köket. Jag beklagar mig över att jag hela tiden måste städa köket. Det är ju helt ok att julstöka och baka kakor och sånt, men kunde man inte få ha en hemhjälp som städade mellan varje varv så jag slapp?

Mamman: Det är så tråkigt att städa!
August: Nä, loligt! Loligt!
M: Jaså, tycker du att det är roligt? Ja, men då kan väl du städa då så kan mamma gå och vila.

August går direkt fram till diskmaskinen och börjar plocka ur besticken tillsammans med mig, men pausar efter första grejen.
A: Nä-ä. Tonten.
M: Jaa, tomten och mamma blir glada om man hjälper till.
A: Nä-ä!

Här skulle minsann inte fjäskas för nån tomte. August gick raka vägen ur köket. Det var tydligen färdigstädat.

Det bästa med Lucia i år

* Att Ville tappade sin allra första tand, 5 dagar före hans 7-års-dag. Den bara ploppade ut mitt under lektionen i skolan. Hans snälla fröken virade noga in tanden i en plastpåse (välsignade fröken!). Jag blev helt rörd när jag såg hans strålande tandlösa leende. Vi håller fortfarande på att vänja oss vid gluggen. Han är rasande söt. Tusamt nog tyckte han inte det var så läskigt som jag befarade. Det var värre när tanden satt kvar och var jättelös.

* Att pappan inte var i Oslo, trots att det var tisdag. Han reste onsdag-fredag den veckan istället. Tack vare att pappa var med orkade/hann vi både dagis-luciatåg, farmor och mormor & morfar! Vi var sååå glada att pappa var med!!

* Barnen klarade av ett egenhändigt spontant ihopsatt luciatåg med massor med sånger hemma hos mormor och morfar, ihop med dubbelkusinerna. (Jag försökte stoppa in en film här från när de sjunger, men det går inte??)

* Söta lusseklädda barn!! Mamman fick visserligen sätta sig och sy en papparkakströja till Ville dan innan, eftersom vi inte fått tag på nån vettig pepparkakeutstyrsel i rätt storlek. Men det var trevligt och snygger blev han ju! Saga ville för första gången inte vara Lucia utan tomte. Det gick precis lika bra. August vägrade ha sin luva, men var toksöt ändå.

Grattis lille räddhare

Idag är det äntligen äntligen ääääntligen den 18 december och Villes tur att fylla år. Han får alltid vänta till sist med sin tur. Men idag, och igår när vi hade barnkalas med Star Wars-tema, var han så nöjd och glad.

Ville har aldrig varit bra på att vänta på sin födelsedag. Moster Hanna påpekade för mamman i veckan att det vid det här laget inte borde vara nån överraskning att Ville är överjordiskt (eller kankse borde jag säga underjordiskt?!) grinig, gnällig, lättretad, hysterisk, tvär, arg och allmänt tok-hopplös veckorna före sin födelsedag. Hanna föreslog att det borde vara en del av julstämningen här i Gula huset. Nja, svarar jag på det. Det är faktiskt ganska tufft. Men vi hoppas på bättre dagar nu när spänningen förhoppningsvis släppt litegrand och det finns nya leksaker att hålla sig väl sysselsatt med fram till julafton.

En ny sida av den funderande Ville skulle jag vilja fråga er om. Han har ju alltid varit lite orolig av sig och de senaste 1,5 året har han tyckt att det mesta är för läskigt för att klara själv. Gå till skolan själv (ca 50 meter). Gå på toa själv om det är släckt i hallen och familjen sitter i köket. Testa nya saker, som tjingping, som alla klasskamrater ägnar sig åt på rasterna utom Ville, för han vågar inte prova. Vara med på lekar på t.ex. kalas. Gå på klasskompisars/grannars kalas. Smaka på ny mat. Börja i simskola. Det mesta är för farligt.

Men nu har han även börjat bli rädd för allt med kroppen. Han har blivit en riktig liten hypokondriker. Det började ungefär när mamman råkade berätta lite om Robs hjärnblödning (Idiot-mamma - varför nämnde du det för grabben?!!). Varje gång han slår i huvet litegrann så är han livrädd att han har fått en hjärnblödning nu. Att fingrar, knän eller rygg knakar lite när han skuttar runt och står på huvud (vilket han gör dagarna i ända) är åxå livsfarligt. Tjugo gånger om dan frågar han med stor dramatik i rösten om knaket han nyss hörde var farligt. Han är övertygad om att något verkligen har gått av och särskilt rädd för att han ska tappa fingrarna. Idag frågade han upprepade gånger om det verkligen inte var så att man kunde tappa kroppsdelar:
- Mamma, vilka saker på kroppen kan man tappa?
- Man kan bara tappa mjölktänderna och håret. Hårstrån tappar man några varje dag

Men han var inte övertygad. Han frågade igen ett par timmar senare och till slut efter mycket förklarande så förstod han att om man skulle råka tappa fingrarna så gör man det direkt vid olyckan som orsakar fingertappningen. Han lät väldigt lättad när han förstod det, som att han gått runt och väntat på att fingrarna skulle ramla av eftersom de hade knakat lite igår. Det tog ju 2 dar för tanden att ramla ut (i tisdags) efter att den blivit jättelös, men fingrar funkade visst på ett annat sätt.

Flera gånger har han frågat mig om hjärtat:
- Mamma, är det så att precis innan hjärtat ska lusta att slå, så slår det lite tystare och långsammare?
- Nä, hjärtat slår tystare och långsammare när man lugnar ner sig och ska somna. Det betyder inte att det ska sluta slå.
Och så nyss när han låg och försökte somna:
Mamma, är det säkert att barns hjärtslag inte kan ta slut?

Eva Funcks underbara program om kroppen på Bolibompa skrämmer honom väldigt mycket, men jag tänker att de ändå är bra för honom för att han lär sig och förstår hur kroppen fungerar.

Förutom alla dessa hypokondriska tankar är det även väldigt mycket tankar om vem som är god eller ond. En kväll nyligen kunde han inte somna för att han var så rädd för att det kaaaanske var så att mamma och pappa egentligen var onda. Det var inte förrän jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum och visade bilder på när jag döpte mig som han kunde tro på mig: Mamma har en gång valt att följa Jesus, ok, då kanske hon inte är ond då då.

I veckan skulle Helen hämta Ville efter skolan. Helen berättade att fröken sagt att han varit ängslig hela dan över det. Jag frågade honom om det var för att han var rädd att Helen inte skulle hitta till skolan eller komma i tid eller glömma av honom. Nä, det var han inte orolig för. Han var orolig för att hon egentligen var ond.

Den allra senaste oron i detta led är ifall det kanske kan vara så att Jesus egentligen är ond.

Kära hjärtanes. Detta barn!! Detta älskade, hopplösa, underbara barn. Vad ska jag göra med honom?

Första tanden tappades på själva Luciadagen, 5 dagar före 7-års-dagen! Jippi! Hurra!