2009 var året då ALLT hände, samtidigt. Lite som kethupeffekten när allt öser ur flaskhalsen samtidigt. Ketchupen i vårt fall var Gula huset och August, som valde att forsa ur flaskhalsen med gemensam entré under oktober månad (i August fall var flakshalsentrén dessutom rätt bokstavlig förresten, när jag nu tänker efter. Aj). Det var mitt livs mest intensiva höst vågar jag påstå - inte ens hösten 1999 klår denna, för då gifte vi oss "bara". Vilket ju i sin tur innebär att vi firade 10-årsjubileum 6 oktober i höstas. Det var 3 dar efter vår stora flytt och 14 dagar före Augusts nedkomst. Jag var rätt så fet och så trött att jag fick sova i två timmar innan jag orkade släpa upp mig för att gå ut och fira med ett litet restaurangbesök. Det var trevligt. Tänk att vi lyckades klämma in det med.
Här står vi före vår lilla date - framför flyttkartongerna. (Om nån tycker jag ser fräsch ut så säger jag som jag brukar: Lite smink kan lura vem som helst).
När vi kom hem från restaurangen drev höstregnsstormarna in vatten genom vårt nyinköpta hus fasad. Dropp dropp. Vi trodde inte våra ögon. Det var en mycket minnesvärd kväll och natt. Samuel fick klättra runt på altantaket och knyta fast presenningar. Men det ordnade sig: När jag låg på BB hade vi litauiska snickare här som fixade det.
Men för att inte lura iväg mig själv från ämnet för mycket, låt detta ovanskrivna i all enkelhet bara statuera exempel på intensitetsnivån under den gågna hösten. Det var crazy. Och efter den första nyförlösta månaden när jag äntligen hämtade mig efter blä-graviditeten och allt efterbördsmeck med skrapning och infektion, då njöt jag nåt så in i norden av att vara återställd att jag blev fullständigt unstoppable. Att bara sitta ner i fem minuter gjorde mig rastlös. Det fanns ju så mycket roligt att hitta på hela tiden. Jag hade väl fått nog av att vila.
Så, efter alla förra årets stora livsomvälvande händelser i familjen har jag kommit fram till att 2010 ska vara ett år då vi VILAR PÅ LAGRARNA. Jag har funderat en hel del på detta uttryck, som har snurrat i mitt huvud rätt mycket de senaste veckorna. "
To rest on one's laurels" är enligt weblexikonet "to be satisfied with distinction won by past achievements and cease to strive for further achievements" eller enklare "sit back, relax, take it easy,
relax your efforts." Min plan är självfallet inte att sluta med vidare bedrifter eller utveckling, men vad jag menar är att jag mer vill njuta av det jag redan uppnått. Vila och njuta, av mina fantastiska barn, av vårt nya hem, av vår ordnade tillvaro som är så rikt välsignad. Tänk att bara få vila i detta och känna att det är nog!
En sak som jag funderat över angående det här med antika sentenser är att uttryck som "Carpe diem" florerar rätt fett i vårt samhälle. FÅNGA dagen får mig att tänka lite mer i banor av att jobba, kämpa liksom. Men varför finns det inga lull-lulliga väggskyltar som säger VILA på lagrarna? Jag tycker det borde uppmuntras mer, att se till past acheivements och sit back and relax your efforts.
För att undvika missförstånd är det bäst att förklara att min plan är alltså inte att sitta med armarna i kors och vara lat. Nej, jag menar att det är bra att slå ner på tempot och se till det man redan har och njuta av det. Min förhoppning är att då bli en bättre mor, en mindre stressad och rastlös person och även att alla dessa guldstunder i livet med familjen inte ska gå mig förbi utan tas tillvara. Jag instämmer med Thoureau:
- Jag gick till skogs för att leva medvetet.
- Jag ville suga märgen ur livet och utdriva allt som inte var liv,
- så att jag icke vid min död inser att jag ännu icke levat.
Fast där är jag kanske lite tillbaka på Carpe diem igen? Jag tar till mig den delen av uttrycket som menar Lev i nuet. Det är bra. Lev i nuet och vila på lagrarna och njut mer. Det ska bli ett skönt år, 2010!
Så här tyckte lilla hjälten själv om sin stora dag:
De flesta som beundrar August kommenterar på hans stora ögon. Vacker som en dag, om ni frågar mamman!
