Disträ?

Här sitter jag allena i aftonen och skrattar åt mig själv. Jag har just ägnat uppemot en halvtimme åt att leta efter Villes första läsläxebok som ska tillbaka till skolan imorgon. Det var en glädjestrålande stolt Ville som kom hem med "Leo - Sagan om ett lejon" förra veckan. Säkert hälften av orden på de fem första sidorna läste han själv och vi hade en riktig mysstund över den här anspråkslösa frivilliga första läxan. Han är på gång att lära sig läsa! Lite mer tålamod bara är vad som behövs (en gåva Ville inte har så mycket av, men det går väl så småningom ändå).

Leoboken hittades igårkväll av en slump på en av barnen vald obskyr plats. Jag tog boken tillvara omedelbart och gick för att lägga den i skolväskan så den inte skulle komma bort igen. Där slutar spåret efter Leo. Den låg nämligen inte i skolväskan imorse och detta har förbryllat mig hela dagen. Som sagt så har jag just letat igenom hela huset ett par tre vändor nu ikväll och jag skulle just ge upp när min blick föll på Villes kyrk-ryggsäck, alltså den spindelmannenrygga som han packar leksaker i när vi ska till kyrkan och man måste sitta stilla i bänken. Och kan man tänka sig! Däri låg Leo!

Nu undrar jag: HUR får man tillbaka sin gamla hjärna? Den som inte är så disträ att man inte vet vad man håller på med?

11 år igår

Så här vackra var vi 991006! Det är helt otroligt att vi har varit gifta i 11 år nu. Jag menar, jag borde inte ens vara gammal nog för att ha varit gift så länge.

Mycket har vi varit med om, så det där med 11 stämmer nog. Så här såg vi ut för ett år sedan. Det känns som att det senaste året har varit mest intensivt av alla våra år. Jag hoppas att det lugnar ner sig, och att det blir många många år till. Evigheten är lång. Det känns bra. Jag vill vara med min älskade och våra barn länge.

Lång lugg in memorian

Dagen jag aldrig trodde skulle komma, har kommit idag*. Idag har Saga klippt sitt eget hår. Hennes perfekta småflickshår med lång lugg, som var lika långt som resten av håret och som gick att kamma in i vilken söt frisyr som helst. Välhållet och toppat oftare än nödvändigt, (eftersom Saga alltid vill klippa sig varje gång som Ville klipper sig) var jag riktigt stolt över hennes fina, välväxta, noggrant klippta hår. Varje morgon borstades det envist under högljudd gråt och kammades i en för dagen vald frisyr.

Så imorse var det dags att raka pappans huvud, något som jag måste göra sisådär var tredje vecka för att hålla frisyren à la Reinfeldt. När jag ändå var igång ropades Ville in för att trimmas. Han ser så mycket snyggare ut i nyklippt hår, men han avskyr att klippa sig. Så han mutades med godis och befalldes sitta still. Saga satt bredvid vid köksbordet, och därpå låg kammen och frisörsaxen. Fullt fokuserad körde jag trimmern i nacken på Ville och några sekunder för sent registrerar jag att Saga säger "Klippa lite Sagahår, klippa lite Sagahår". Jag tittar upp och ser Saga sitta framåtböjd med saxen i högsta hugg. En hög med långt, vackert, naturligt slingat hår ligger på köksgolvet. Ungen har klippt sig själv. Helt chockad börjar jag bara skrika och skrika: "Vad har du gjort vad har du gjort varför har du klippt dig varför har du klippt dig?!?!?!" Kanske till och med att livet passerade lite revy.

Jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag trodde inte att det kunde hända. Jag trodde inte att mina barn gjorde sånt. De är så förståndiga och försiktiga och vet så innerligt väl att klippa får man bara göra i papper. Det är hårt itutat – trodde jag. Som bevis om motsatsen har nu Saga en ganska underlig pannlugg. Vid första anblick ser den menad ut. Den är ganska så rakt klippt i ögonbrynshöjd och vågar sig lite sådär Agneta Fältskog över pannan. Sen ser man att det sitter en lång länk hår kvar i mitten av ett lite för stort och ojämnt område lugg. Några spridda tesar på andra håll i frisyren skvallrar också om att det här inte precis är menat.

Efter chocken och vreden kom ganska raskt sorgen. Det fina fina håret! När Saga var ungefär ett år klippte jag henne i en söt ordningsam kort frisyr, för jag gillar inte babylockar som spretar olika långt på mina barn. Jag är tydligen lite för perfektionistisk för det. Lilltjejens hår växte ut i en jättesöt frisyr och i tvåårsåldern fick hon börja med sina små ”smaltofsar”, dvs tofsar med lugghår på utväxt. Sen dess har håret bara växt sig längre och tjockare och, ja, jag var mallig över det. Jag hade ju aldrig sånt hår.

Till färgen och texturen är det precis mitt hår förstås, men jag var ju alltid pojkklippt som barn. Det gjorde mig inte så mycket förrän den där dagen i femman när vi hade en praoelev som flätade inbakade flätor på alla flickor utom mig. Då började jag spara ut håret och det fortsatte jag med tills det svallade ner till skuldrorna på mig på precis samma blondslingade och lite lagom självvågiga sätt som Sagas. Sen skulle jag börja sjuan och då gällde det att vara cool. Håret klipptes i page med spretlugg och sen dess har det i princip varit kort. Jag är mest jag så.

Med dottern skulle det vara annorlunda. Mammas prinsessa. Pappan har varnat ibland att jag låter henne bli fåfäng. Hon älskar när hon väl är kammad och fin och står och speglar sig. Vid det här laget har jag frågat henne hundra gånger varför hon klippte sig, utan att få nåt svar förstås. Det var ett barns infall. Hon tänkte inte.

Tillåt mig att sväva ut i en liten parentes. För nån stans här börjar jag tänka på ett annat föräldraskap. Vi är barn till en kärleksfull och allsmäktig himmelsk Fader och precis som i fallet med Sagas hår gör vi ofta saker som inte är till vårt bästa, saker som är riktigt osmarta. Så fort min första reaktion över det förstörda håret lagt sig, så blossade min enorma kärlek till mitt barn upp. Vad som än händer, vad hon än gör, så älskar jag henne nåt alldeles oresonligt sanslöst. Jag vill hennes bästa. Jag finns där. Jag hjälper. Precis så är det med Gud. Mitt i min fåniga sorg över förstört småflickshår känner jag en stor tacksamhet över det starka gudomliga förhållande som mitt jordiska föräldraskap speglar. För en stund känner jag mig tröstad och lugnad av tacksamheten i att också jag är ett älskat barn till en himmelsk far som förlåter varje tokeri jag tar mig för.

Men ändå... Jag var extremt nöjd att Saga skulle slippa det plågsamma växa-ut-luggen-stadiet. Om man hoppar över kort lugg som jag gjort med Saga, så slipper man ju det. Hon var så fin i sin fjuniga panna med undankammad långlugg. Till ungens försvar ska sägas att hon är toksöt i sin egenklippta lugg. Den ramar onekligen in de vackra chokladögonen. Allt klär en skönhet. Frågan är vad gör vi nu? Gillar läget och fortsätter med kortlugg eller biter i det sura äpplet med att spara ut. Kanske har hon i så fall lång lugg igen lagom till skolstarten?? Tja, den karamellen får jag ta och suga lite på. Det går inte att bestämma före chocken har lagt sig lite bättre och allt får sjunka in lite:

Min Saga har klippt sitt eget hår idag.

*) Idag = i söndags. Det har tagit ett par dar att smälta detta, hehe.

Allt klär en skönhet. Bevisligen.

***

Saga cut her own hair this weekend. I'm mourning her beautiful hair. Now she has pretty weird bangs.

August pratar

Egentligen borde jag såklart skriva August KRYPER, eftersom det är den nyhet som vi liksom känner mest förändring av. Vid 10,5 månad kom lillponken på att man kunde förflytta sig. För ca 2 veckor sedan hasade han runt på rumpan genom att släpa sig framåt med handflatorna i golvet. Kom han över på alla fyra så försökte han krypa men hade inte riktigt fått in synktekniken arm-ben. I fredags fyllde August 11 månader och från och med den här veckan är det KRYPA, KRYPA, KRYPA över hela huset som gäller. Han verkar nästan yr av upptäckarglädje och nyhetens behag. Det unnar vi honom!! (Foto kommer så snart mamman får till det.)

August är även riktigt duktig på att prata. Det är mycket Titta, Dä, Mamma och Nä. Häromdan lekte han med en boll och när jag sa "boll" svarade den begåvade gossen "bä"! Men det mest häpnadsväckande var väl imorse när vi gullade och jag sa "Du är väl den sötaste pojken i hela världen!?" Då svarade han direkt: "Yes!"

Det ni!

"Jag fick en bja idé"

Saga är en fantastisk liten människa. Ikväll när hon som vanligt skulle välja gosedjur inför nattningen hade vi följande konversation:

Mamman: Saga, tänk att du har en hel korg med gosedjur att välja på när du ska sova!
Saga: Mmm.
M: Det är inte alla barn som har det så bra. En del har kanske ett gosedjur, andra har inget.
S: *ser lite storögd ut*
M: Tänk om vi skulle ta några av dina gosedjur som du inte leker så mycket med och skicka dem till barn som inte har något.
S: Jaaa!
M: Skulle du vilja det?
S *Jätteentusiastisk*: Jaaa-aaa! Vi kan skicka dem till barnen i födelsedagspresent!
M: Hmm, ja, eller i julklapp kanske?
S: Ja. *Stryker sig under ögonen* Jag bli så glad så jag gråter. Vilken bja idé jag fick!

Kronprinsessbröllop

Vilken dag! Grattis till Sveriges kronprinsessa och hennes prins!
Saga och jag var rejält laddade. Vi skrudade oss till prinsessor (15 år och 3 barn senare får man väl vara tacksam att man ens kom i sin studentbalklänning och inte småsint hänga upp sig på att man ser ut som en korv. Ville tyckte lojalt nog att jag var supervacker. (Tack älskling!)) och satt och suckade ikapp under vigseln och kortegen. Det kan nog hända att mamman klämde en vacker tår när de tu blev ett.
Ser ni hur Saga speglas i Prins Daniels rygg? Coolt va!
Det var en god familjestund när vi bara satt och njöt framför TV:n hela eftermiddagen. Ville satt och byggde lego.
Stämningshöjande för barnen var väl även att de fick trycka i sig mängder av chips och godis. Saga är vårt absoluta godistroll. Varje dag frågar hon vilken veckodag det är, i hopp om att det ska vara lördag så hon ska få godis.
Samuel monterade sin nya monstermaskin, en kantklippare.
Och just som vi satt där och passade på att amma lite så BET August mig i bröstet så jag skrek högt. Det visade sig då att lillponken har fått sin första tand (syns inte på bild)!! Vilken dag va!
***
Today the Crown Princess of Sweden got married! Princess Victoria and her Prince Daniel are sooo beautiful and happy, just radiating love. It has been such a festive day, and we watched the ceremony and celebrations all afternoon and evening together as a family. While hanging out together in front of the TV, we discovered August's first tooth!

Hålabäcksloppet

Ville förbereder sig för att springa två varv runt (en bit av) fotbollsplanen i dagisloppet bakom Hålabäcksskolan.
En flåsande och nöjd Ville. Dagen innan ville han inte vara med, men sen ändrade han sig och när han väl sprungit tyckte han att det var kul. Yes!
Saga i startgropen...
Inte lika flåsig som storebror i målgången, men nöjd med sin skuttiga insats.