Vill först bara varna för att detta är ett jättelångt och tråkigt inlägg, med totalt fokus på självömkan. Läs inte mer, särskilt inte om du aldrig varit gravid och har svårt för sånt där gravidgnällsnack. Så, here we go:
Jag ligger i min säng och försöker tänka efter om det finns nånstans i min kropp som inte gör ont eller mår dåligt. Det är ungefär tre dagar kvar på den här graviditeten och idag har jag varit ur sängen i kanske totalt 1,5 timme. Då åt jag frukost med barnen och sen vek jag tvätt och stoppade i och ur diskmaskinen. Sen skakade hela jag av mjölksyra i varje kroppsdel och sängen kallade tillbaka mig. De mest framträdande må dåligt-symptomen är nu:
- Att jag skriker av smärta om jag skulle försöka ändra position i sängen. Det gör mest ont i:
> Korsrygg
> Under/runt magen (träningsvärk från förvärkarna)
> Bäcken (sittben, blygdben, lite i höftkulorna)
> Ljumskar och även ner på benens baksida.
- Total orkeslöshet och trötthet i kombination med inre rastlöshet så det är svårt att somna och slippa ifrån allt.
- Värkar. Ibland bara lite diffusa "Oj, nu blev magen stenhård"-värkar, ibland mer rediga "Just det, det är så här det känns att föda, prata inte med mig nu för jag måste flämta mig igenom den här"-värkar.
- Illamående.
Ju längre jag ligger tilltar de i börjar mer finstilta symptomen:
- Nästäppa. Snart kommer jag behöva snyta mig och därmed gå igenom dagens åtminstone tredje näsblod. Mmm smaken av gammalt näsblod i halsen...
- Astman. Höhöhöö, tungandad, får ingen luft. Blir mer trött.
- Just det, tog influensasprutan igår. Högerarmen värker fint. Inte ligga på högersidan alltså.
- Huvudvärk. Jodå, den finns där, från panna till nacke.
Nu ska jag roa mig med att försöka komma ihåg alla läkemedel jag brukat de senaste nio månaderna (listan kunde göras längre fast det är bara dessa som är graviditetsrelaterade):
- Lergigan comp
- Nasonex
- Hemofer
- Duroferon
- Magnesium
- Pulmicort
- Bricanyl
- Venofer
- Xyloproct
- Reliv, reliv, reliv
- Dexofen
(Fortsätter skriva dan därpå:)
Så, om ett par år när bebislängtan sätter i, skulle jag vilja bli påmind om det här som jag skrev igår. Mitt minne har lite för lätt för att bara minnas trevliga saker och att romantisera och lägga rosenskimmer. Det är tydligen svårt för mig att komma ihåg exakt hur ont det gör att vänta barn (just det: Vänta barn. Hur ont det gör att föda, det är ett helt annat kapitel). Och hur länge jag mår dåligt. Och hur trött och inte mig själv och mer och mer totalt orörlig jag är i många, många långa månader. Hur jobbigt det var med illamåendet de första månaderna har nog redan fallit i glömska.
På sätt och vis är ju detta bra. Det är väl inte precis nödvändigt att minnas månader av smärta och orörlighet. För andra saker kommer jag ju ihåg: Känslan av att bära vårt barn. Magen som växer och antar högst fascinerande proportioner mot slutet. Denna stora mage, som inte alls är stilla utan lever och rör sig så det syns utanpå. Hur härligt det är att känna de första sparkarna. Hur kul det är att ligga och titta på sparkarna och krumbukterna. Sparkarna som växer sig starkare hela tiden för att mot slutet måttas mot bygelBH-kanten ovanpå revbenen när jag sitter ihopsjunken. En liten fot som man kan följa under huden. Hickan! Detta vitala livstecken som kan vara så irriterande. Ljudet av lilla hjärtat som galopperar därinne när barnmorskan lyssnar på det. Reda-bo-instinkten som så tar över mig mot slutet. Det mycket praktiska magbordet när jag sitter i soffan och fikar. Det är så fiffigt!! Och alla funderingar: Namnfunderingarna. Hur ser du ut-funderingarna. Pojke/flicka-funderingarna. Personlighetsfunderingarna. Vad kommer vara jobbigt med den här ungen-funderingarna. Förväntan Förväntan. Förväntan. Längtan efter den lilla tyngden av att hålla vårt barn i min famn. Längtan efter att få möta den nya som jag redan älskar så högt. Som jag älskat i redan nio månader nu.
Det är komplext att vänta barn. Det är lätt att drunkna i hur vidrigt ont det gör och hur jobbigt det är. Det är mycket lätt att förlora perspektivet på vad det här går ut på, trots att det är så påtagligt. Det är otroligt lätt att glömma eller kanske snarare inte orka känna, vilken otroligt välsignad kvinna jag är.
