Gobitarna i Gula huset

En kärleksgärning

2012-01-23T17:10:00.002+01:00

Idag har mamman uppbådat den rätta graden av entusiasm för att ta sig igenom ett litet projekt som hon länge velat sätta tänderna i. Inte för att det egentligen var hennes projekt, men för att det under åren blivit så totalt ignorerat att mamman bara inte stod ut.

Idag har den här mamman städat sin käre makes strumplåda. En hel IKEA-Antonius-back så full av strumpor att den länge varit näst intill omöjlig att få igen. Ändå har det ofta nämnts av käre maken att han itne har några strumpor. Sist han var med till Ullared köpte han högvis, som sedan trycktes ner i strumpkaoset till mammans stora trötthet.

Men idag är lådan städad, organiserad och utrensad till fröjd och glädje för envar. Här följer lite strumpstatiskt (för det måste ju vara oerhört intressant läsning?!) över lådans innehåll:

* 23 par strumpor, varav ett par vita tubisar och ett par typ raggisar - resten svarta/gråa vardagsstrumpor, fast 6 par av dessa är så slitna att mamman ändå dissar dem. Mamman misstänker starkt att 3 av de dissade paren har hängt med sen detta äktenskaps början.
* 14 par ankelsockar, varav underst i lådan ett par smutsiga sen i somras.
* 8 st strumpor med hål.
* 12 st udda strumpor, varav hela 7 stycken sparas för att paras ihop med liknande sort när nån av dem går hål på.
* 7 par nya oöppnade par.

Summa: 101 styck strumpor! 27 slängda, resten sparade fint och prydligt!

Tänk så lycklig maken ska bli när han kommer hem och får se detta. Han bara måste väl känna sig innerligt älskad? Det hoppas jag iallafall!

Liten konversation

2011-12-21T15:50:00.002+01:00

August pratar med mig i köket. Jag beklagar mig över att jag hela tiden måste städa köket. Det är ju helt ok att julstöka och baka kakor och sånt, men kunde man inte få ha en hemhjälp som städade mellan varje varv så jag slapp?

Mamman: Det är så tråkigt att städa!
August: Nä, loligt! Loligt!
M: Jaså, tycker du att det är roligt? Ja, men då kan väl du städa då så kan mamma gå och vila.

August går direkt fram till diskmaskinen och börjar plocka ur besticken tillsammans med mig, men pausar efter första grejen.
A: Nä-ä. Tonten.
M: Jaa, tomten och mamma blir glada om man hjälper till.
A: Nä-ä!

Här skulle minsann inte fjäskas för nån tomte. August gick raka vägen ur köket. Det var tydligen färdigstädat.

Det bästa med Lucia i år

2011-12-18T21:46:00.003+01:00

* Att Ville tappade sin allra första tand, 5 dagar före hans 7-års-dag. Den bara ploppade ut mitt under lektionen i skolan. Hans snälla fröken virade noga in tanden i en plastpåse (välsignade fröken!). Jag blev helt rörd när jag såg hans strålande tandlösa leende. Vi håller fortfarande på att vänja oss vid gluggen. Han är rasande söt. Tusamt nog tyckte han inte det var så läskigt som jag befarade. Det var värre när tanden satt kvar och var jättelös.

* Att pappan inte var i Oslo, trots att det var tisdag. Han reste onsdag-fredag den veckan istället. Tack vare att pappa var med orkade/hann vi både dagis-luciatåg, farmor och mormor & morfar! Vi var sååå glada att pappa var med!!

* Barnen klarade av ett egenhändigt spontant ihopsatt luciatåg med massor med sånger hemma hos mormor och morfar, ihop med dubbelkusinerna. (Jag försökte stoppa in en film här från när de sjunger, men det går inte??)

* Söta lusseklädda barn!! Mamman fick visserligen sätta sig och sy en papparkakströja till Ville dan innan, eftersom vi inte fått tag på nån vettig pepparkakeutstyrsel i rätt storlek. Men det var trevligt och snygger blev han ju! Saga ville för första gången inte vara Lucia utan tomte. Det gick precis lika bra. August vägrade ha sin luva, men var toksöt ändå.

Grattis lille räddhare

2011-12-18T20:56:00.003+01:00

Idag är det äntligen äntligen ääääntligen den 18 december och Villes tur att fylla år. Han får alltid vänta till sist med sin tur. Men idag, och igår när vi hade barnkalas med Star Wars-tema, var han så nöjd och glad.

Ville har aldrig varit bra på att vänta på sin födelsedag. Moster Hanna påpekade för mamman i veckan att det vid det här laget inte borde vara nån överraskning att Ville är överjordiskt (eller kankse borde jag säga underjordiskt?!) grinig, gnällig, lättretad, hysterisk, tvär, arg och allmänt tok-hopplös veckorna före sin födelsedag. Hanna föreslog att det borde vara en del av julstämningen här i Gula huset. Nja, svarar jag på det. Det är faktiskt ganska tufft. Men vi hoppas på bättre dagar nu när spänningen förhoppningsvis släppt litegrand och det finns nya leksaker att hålla sig väl sysselsatt med fram till julafton.

En ny sida av den funderande Ville skulle jag vilja fråga er om. Han har ju alltid varit lite orolig av sig och de senaste 1,5 året har han tyckt att det mesta är för läskigt för att klara själv. Gå till skolan själv (ca 50 meter). Gå på toa själv om det är släckt i hallen och familjen sitter i köket. Testa nya saker, som tjingping, som alla klasskamrater ägnar sig åt på rasterna utom Ville, för han vågar inte prova. Vara med på lekar på t.ex. kalas. Gå på klasskompisars/grannars kalas. Smaka på ny mat. Börja i simskola. Det mesta är för farligt.

Men nu har han även börjat bli rädd för allt med kroppen. Han har blivit en riktig liten hypokondriker. Det började ungefär när mamman råkade berätta lite om Robs hjärnblödning (Idiot-mamma - varför nämnde du det för grabben?!!). Varje gång han slår i huvet litegrann så är han livrädd att han har fått en hjärnblödning nu. Att fingrar, knän eller rygg knakar lite när han skuttar runt och står på huvud (vilket han gör dagarna i ända) är åxå livsfarligt. Tjugo gånger om dan frågar han med stor dramatik i rösten om knaket han nyss hörde var farligt. Han är övertygad om att något verkligen har gått av och särskilt rädd för att han ska tappa fingrarna. Idag frågade han upprepade gånger om det verkligen inte var så att man kunde tappa kroppsdelar:
- Mamma, vilka saker på kroppen kan man tappa?
- Man kan bara tappa mjölktänderna och håret. Hårstrån tappar man några varje dag

Men han var inte övertygad. Han frågade igen ett par timmar senare och till slut efter mycket förklarande så förstod han att om man skulle råka tappa fingrarna så gör man det direkt vid olyckan som orsakar fingertappningen. Han lät väldigt lättad när han förstod det, som att han gått runt och väntat på att fingrarna skulle ramla av eftersom de hade knakat lite igår. Det tog ju 2 dar för tanden att ramla ut (i tisdags) efter att den blivit jättelös, men fingrar funkade visst på ett annat sätt.

Flera gånger har han frågat mig om hjärtat:
- Mamma, är det så att precis innan hjärtat ska lusta att slå, så slår det lite tystare och långsammare?
- Nä, hjärtat slår tystare och långsammare när man lugnar ner sig och ska somna. Det betyder inte att det ska sluta slå.
Och så nyss när han låg och försökte somna:
Mamma, är det säkert att barns hjärtslag inte kan ta slut?

Eva Funcks underbara program om kroppen på Bolibompa skrämmer honom väldigt mycket, men jag tänker att de ändå är bra för honom för att han lär sig och förstår hur kroppen fungerar.

Förutom alla dessa hypokondriska tankar är det även väldigt mycket tankar om vem som är god eller ond. En kväll nyligen kunde han inte somna för att han var så rädd för att det kaaaanske var så att mamma och pappa egentligen var onda. Det var inte förrän jag gick och hämtade mitt gamla fotoalbum och visade bilder på när jag döpte mig som han kunde tro på mig: Mamma har en gång valt att följa Jesus, ok, då kanske hon inte är ond då då.

I veckan skulle Helen hämta Ville efter skolan. Helen berättade att fröken sagt att han varit ängslig hela dan över det. Jag frågade honom om det var för att han var rädd att Helen inte skulle hitta till skolan eller komma i tid eller glömma av honom. Nä, det var han inte orolig för. Han var orolig för att hon egentligen var ond.

Den allra senaste oron i detta led är ifall det kanske kan vara så att Jesus egentligen är ond.

Kära hjärtanes. Detta barn!! Detta älskade, hopplösa, underbara barn. Vad ska jag göra med honom?

Första tanden tappades på själva Luciadagen, 5 dagar före 7-års-dagen! Jippi! Hurra!

Unge herr pRutt!!

2011-11-30T19:59:00.003+01:00

Det är en trött och lätt astmatisk skymningsljusets moder som typar här. Helt plötsligt och fullkomligt spritt språngande oväntat har Saga sagt R. Bara sådär.

Det var efter en väldigt försenad kålpuddingsmiddag som jag bad Unge herr Prutt och Fröken Fis att duka av sina tallrikar efter sig. (Smeknamnen har hängt med i många år nu, och får allt som oftast både barnen och mig att dra på mun. Vi har kompletteringsdöpt August till Lillfisen). Saga skuttar fram mot diskbänken med tallriken i nävarna och härmar mig:

- Unge herr Prutt!

- Vad saaaaaaa duuuuuuu? Hörde du Ville vad hon saaaa?!!! gastar mamman, som har mycket svårt att tro sina öron.

Jag tog tallriken ifrån henne innan den åkte i golvet, hon såg först lite undrande rädd ut att hon gjort nåt dumt, men sen blev hon lika förtjust chockad som jag. Ögonen tindrade och rodnadens rosor glödde på de storflicksmala kinderna:

- Unge hejj Prrrrrrrrrrrutt!!! Prrutt, prutt, prrrutt!!

Visserligen ett rätt så frikativt stockholmskt R, men vi har höga förhoppningar om att det med tiden ska rulla mer och mer göteborgskt tremulant. Oftast glömmer hon av sig och säger J som vanligt förstås. Gullhjärtat.

Jag säger till henne att hon inte får, som jag brukar säga till henne:

- Men Saga du FÅR INTE bli en så stor tjej, du FÅR INTE ha lärt dig att säga R!! Nää, det får du bara inte!

Förtjusningen är total. Särskilt 10 minuter senare när vi ringt pappa och mormor och sagt "Unge hejj PRutt" i telefonen och hon upptäcker massor med andra ord som har R också. Favoritmeningen hittills är "KatRins Rumpa sa pRutt."

Man får unna henne den meningen. Stora tjejen! Vid sänggående ligger hon och testar massor med R-ord:

- Rapunzel, Rapunzel, råtta, aramsamsam, rida rida ranka.

Stora tjejen!

Men jag har sagt till Ville på skarpen att han minsann inte får tappa några tänder än på väldigt länge, jag bryr mig inte om hur lösa de är. Den här mamman klarar inte fler stora barn på en gång nu. Saga kontrar med att "imojgon ska jag läja mig att tojka jumpan själv."

The Twilight Mom

2011-11-30T17:06:00.005+01:00

I Twilight-serien beskrivs vampyrer som att de är lätta att distrahera. De har så skarpa sinnen att alla intryck lätt kan bli överväldigande, förstår ni. Den ena tankebanan slår ut den andra i ett rasande tempo, allteftersom sinnesintrycken dundrar fram. "Vampires are easily distracted."

Ibland tror jag att jag är en vampyr. Idag till exempel.

I precis två timmar har jag försökt att laga middag till mina hungriga barn. Jag har visserligen äntligen en kålpudding i ugnen på G, men det var med nöd och näppe jag fick in den i ugnen efter EN OCH EN HALV TIMMEs kämpande. Sen tänkte jag ta mig en liten, liten välförtjänt paus här vid datorn medan barnen lekte på övervåningen, innan jag skalade potatis.

Jag hade tänkt skriva ett litet inlägg här om hur jag är lite för lätt distraherad av mina barn. Jag hade tänkt beskriva hur kålpuddingen i sitt initialskede kom av sig av översiggiven gråt från dottern när Bolibompas hemsida inte funkade som vanligt, eller hur jag på väg till bastun, (vårt matförråd, där jag skulle hämta ingredienser), gick förbi tvättmaskinen och insåg att den där tvätten hade legat färdigtvättad däri i många timmar nu och hur jag sedan såg att dörren till toaletten var misstänkt stängd (vem kissar för stängda dörrar här liksom?) och upptäckte August i färd med att köra bägge armarna i toalettskålen medan han "diskade" bromsspåren (ja, vi hade bromsspår, för jag har varit först bortrest och sedan sjuk så den stackars toaletten är inte städad på över en vecka) med två HÅRBORSTAR - det fanns inte annat att göra än att först sanera liten knatte och sedan hårborstarna och till sist toaletten, vars golv, porslin och tvättkorg var bestänkta med toavatten. (Jag måste komma ihåg att köpa ytdesinfektionsmedel!)

Allt detta hade jag tänkt beskriva och sedan fortsättningsvis hur jag sen blev avbruten i toastädningen av en bajsblöja som jag inte upptäckt innan för att jag är så förkyld. Och jag hade tänkt beskriva hur jag in i själva upploppet (d.v.s. ihopläggningen av kål och köttfärs i formen innan puddingen skulle in i ugnen) blev avbruten av clementinskalning, nässnytning, gräl och gråt.

Det hade kunnat bli ett rafflande inlägg, en fin beskrivning av den här mammans vardag, tänkte jag mig. Men den där lilla välförtjänta pausen härvid tangentbordet kom av sig lite, kan man säga. Först var det en Ville-dörr som pangades igen så hårt att en Sagas prydnadssaker ramlade ner från tavellisten så att nämnda Saga föll i rädd gråt och vissa torn på prinsesslottet gick sönder av nämnda prydnadssaker. Sedan var det en hysteriskt vrålande Ville, som inte kunde förstå att Saga inte ville leka med honom på hans villkor. Sedan var det en August som tjöt så högt att jag trodde att han kanske slagit sig riktigt ordentligt - men det visade sig bara vara så att han inte fick ha Villes playmobil-haj och när jag letat rätt på legohajen istället så var gråten glömd för den gången.

Så istället för en liten bloggbeskrivning och tillika paus har den här mamman kutat upp för trappan fler gånger än hon kommit ihåg att räkna, till följd av att kålpuddingen nu står vidbränd och klar på spisen medan potatisen har missats att skalas och kokas.

Det är väl aldrig så att det finns fler lättdistraherade Twilight mammor därute?

Det är tur man har hjälpreda ibland. (Synd bara att "diskhjälpen" den här gången resulterade i en insjö på golvet att torka upp och att laminatgolvet nu är fuktskadat. Men det är bara en av många parenteser.)

Hemma hos oss

2011-11-21T18:10:00.002+01:00

Idag när vi skulle äta middag berättade Ville att han är en mård. Då bestämde vi andra att vi också skulle vara de djur som vi ville vara. Saga bestämde sig för att vara en dansande katt. Mamman blev en svart gris med rosa klänning som också kunde dansa balett.

Sagas katt är ljusbrun och vit och har en rosa eller kanske grön rosett mellan öronen. Villes mård är precis som en riktig mård, dvs brun fast ljus under hakan. Kroppen ser ut som en taxkropp och svansen är lite lik en ekorres fast inte lika fluffig. Det är en killmård. Sagas katt är en tjej. Djuren är uppdelade i killrum och tjejrum, som olika burar, men man måste inte vara i sin bur utan bara gå in där på natten när man ska sova. Burarna finns i en magisk grotta. Man får vara vad man vill, det måste inte vara just djur.

August är en vit vanlig killkanin. Han går in för sin roll korta stunder:

- Hoppa kanin! Hoppa kanin! Hoppa kanin, tjoar August, medan han hoppar jämfota som bara den.

Mården springer omkring. Katten bäddar ner kaninen och kör några snurr på parketten innan den bestämmer sig för att gå på pottan. Mården skuttar som bara den, och gillar att stå på huvet i soffan titt som tätt. Mammagrisen är en slö sorts gris, som gillar att ligga i soffan och titta på de andra djuren. Fast hon kan dansa väldigt fin balett så att hennes spetsbekantade kjol står rakt ut, om hon skulle vilja det. Fast hon vill inte.

Nu tror Ville att allting har kommit med. Eller vänta lite, det var nog inte allt. Ville är förvandlad från pojke till mård av ett lodjur som bodde i den där magiska grottan. Lodjuret förvandlade Ville när han sa att han ville det.

Tacksam

2011-10-13T14:27:00.002+01:00

Idag är jag förkylningssjuk. Och tacksam. Låt mig ta det från början. Och stålsätt er, för jag verkar ha en stor förkärlek för parenteser idag.

Igår hade August begynnande snuva (och jag måste som en liten parentes berätta att jag då upptäckte en väldigt tidig och oväntad talang som gjorde mig storligen imponerad: Det lilla barnet fräser som en gud när man snyter honom! Han verkligen vrålFRÄSER. Ville har ju fortfarande inte fattat hur man snyter sig, så jag är verkligen jätteimponerad). Men som sagt, parentes, för vad jag skulle komma till är att idag har förkylningen hoppat över på MIG. Trots att Samuel äntligen var hemma från Oslo inatt och tog hand om alla vändor upp för trappan (vi flyttade upp August i sitt rum förra helgen), så sov jag väldigt dåligt inatt. Det var halsont och snor en masse (vid ett tillfälle missade jag pappret när jag skulle snyta mig, så hela termoskalaset hamnade på kudden. Ick! Jag fick kliva upp och byta örngott och lyckades välja ett örngott för spjälsängskuddar, upptäckte jag sen på morgonen. Det var väldigt svårt att få i kudden). Jag hade även rätt så mycket ont i magen och strålningar ut i armarna, aka Katrinkramp (min version av IBS).

Så imorse sa Samuel de förlösande orden: "Jag stannar väl hemma idag då."

Det tillhör verkligen ovanligheterna att min man förstår att även jag skulle kunna tillåtas en sjukdag ibland. Så idag är jag innerligt, innerligt tacksam över att han tagit över mitt liv och att jag tillåts ligga i sängen och ömka mig. Vilan är väldigt, väldigt välbehövd, särskilt med tanke på att barnen med August i spetsen har gått in för att låta sin mor sova så lite om möjligt om nätterna hela hösten.

Jag kan vittna om att man blir oerhört trött av att väckas 10 gånger varje natt och stoppa in nappar, hyssja, vyssja, göra välling, springa upp för trappan till stora barn som skriker av kissnödighet men inte vågar gå upp för det är mörkt, byta kisslakan, duscha barn, väckas igen av Lilleman. Och sen igen. Ja, det är tortyriskt, faktiskt. Om man tar alla vak själv 3 nätter i rad varje vecka, och resterande veckodagar tar drygt hälften av vaken och om man har det så i ett par månader i sträck, då blir man trött. Toppa det med en vanlig hederlig förkylning och så förstår ni att den här lilla mamman är väldigt tacksam över att få vila idag.

Men medan jag ligger här och tar igen mig, tänker jag hela tiden att mest av allt är jag tacksam att detta tillhör ovanligheterna. Mest av allt är jag tacksam för att jag är frisk i vanliga fall, att jag kan ta hand om mina fantastiska (och jobbiga) barn varje dag, och över att jag inte behöver ligga i min säng jämt, utan att den är ett treat dagar som denna.

Veckans prat

2011-10-08T08:52:00.004+01:00

(English below!)

Det är roligt att få sig små eller stora fniss över barnens kommentarer. Här kommer ett axplock:

August småpruttar när han springer förbi.

Mamman: Pruttar du, August?

August: Bruppa mamma!

Mamman: Nä, mamma pruttar inte.

August, pekar på pappans rumpa: Pappa!

***

August sitter och sjunger: Carla, Carla, Carla

Mamman: Är du kär i Clara, August? (Hon var hemma hos oss igår).

August med tindrande ögon: CARLAAAAAAAAAA!

***

August får syn på mammans behag för vad som verkar som första gången. Lite prövande tar han och klämmer lite. Sedan säger han: "Bolli!" (= boll).

***

Saga försöker hjälpa August att somna för sin lur och har just legat en stund i hans spjälsäng och myst med honom. Det verkar dock inte gå så bra med somnandet.

Saga, uppgivet: Jaja, jag får väl ligga med dig då, igen!

***

Vi sitter och äter middag och barnen äter väldigt dåligt och mamman får tjata hela tiden.

Mamman: Ääät påååå!

Saga, direkt: ... för annars kommer inte tomten!

Haha, jag som hade tänkt vänta nån månad till med det hotet!

***

Ville kör ett klassiskt Mamma-är-dummast-i-världen-anfall av daglig, vanlig kaliber, vilket inkluderar vrål och sparkar på golvet. Men denna dagen lägger han till lite mer poetiska anklagelser mot sagda, dumma mamma:

- Mamma, jag förlorar en liten bit av att jag älskar dig varje gång du gör så här!

Och vidare:

- Om du inte gillar det jag gör så älskar du inte ens mig.

Vad svarar man på det liksom?

***

ENGLISH

The last one is so good we need an English repetition. So, Ville is having one of his daily tantrums. He is really mad at the Mommy, but still has scope left for poetic accusations:

- Mom, I loose a little part of loving you every time you do this to me.

And furthermore:

- If you don't like what I do, you don't even love me.

What do you answer to that?

Dagens två fniss

2011-09-22T20:34:00.003+01:00

Imorse satt August i sin höga stol och ritade och sorterade kritor. Vi hade just klarat av morgongröten, vilket är det enda han kan tänka sig att äta till frukost. Oftast äter han det med stor glädje, bara han får hålla i skeden själv och mamman inte bryr sig om sölet eller vilka mängder äpplemos som går åt. Iallafall, August hade ritat/sorterat klart och säger då:

- Pääla!

- Vill du pärla nu?

- Gå ne. brmbrm.

- Jaha, du vill inte pärla utan gå ner och köra bilarna?

- Peeeela!!

- Jaså du, ska du spela? Ok du får du väl gå ner då.

- Peeeeeeeelaaaa!

Mamman lyfter ner honom varpå ungen kutar så fort som benen bär ut i TV-rummet och rotar rätt på Playstation-kontrollen, som han sedan "spelar" med en stund. Mamman är inte säker på att hon gillar att August tar efter storebror och pappa i så unga år. Men men...

***

Saga berättar för Ville att Carla på hennes dagis har tappat en tand, fastän hon bara är 5 år! Ville, som har vissa underbara små besserwiss-syndrom, förklarar då, på sitt mest sakliga vis för lillasyster att "man kan snabb-börja-tappa-tänderna, fastän man bara är 5 år."

Hihihi, detta vet han alltså med bestämdhet, trots att han själv ännu inte tappat en enda tand. Det är 4 månader kvar till 7-årsdagen, och flera tänder är lösa, men inget är på G.

Snabbrapport: August

2011-09-20T13:54:00.001+01:00

När August vaknade efter sin sedvanliga 3-timmars lur idag var han pigg och glad trots förkylningen som hållit oss uppe till kl 2 inatt. Han sträckte sig efter napparna som han såg uppe på byrån och kläckte ur sig: "Mamma, ja ha napp dä!" Förundrad räknade mamman till fem hela ord, inklusive ett benämnande av sig själv i första person. Och idag är det exakt en månad kvar tills detta underbarn fyller 2 år. Duktig kille!!

Nappar, bilar, djur och läsa böcker är älsklingsgrejerna!

Tänk att det var så här skönt på altanen för bara 1,5 månad sedan! Det verkar hemskt avlägset idag. Men här roar Ville och Saga sin lillebror med massor av "bullor". Han tjöt av lycka, som synes.

Bilköer är populärt. En stor del av dagarna ägnas åt dem. Observera att även skorna är bilar. Han är även väldigt bra på att bygga upp långa led med djur.

Liten August-ordlista

(bara ett kort urval, orden forsar ur hans lilla pussiga mun, nya varje dag):

Aady - August

Sada - Saga

Lelle - Ville

brmbrm/bila - bil

kopi - häst

dante - elefant

hoppa - studsmatta/hoppa

Prrrt (med läpparna): Prutt eller bajs. Efterföljs av en klapp på ryggen.

Bom - Byggare Bob eller Bamse. (Han kan säga Bamse åxå, men glömmer av det)

Favoritsånger:

"Dansa lilla nallebjörn" - han börjar omedelbart klappa, stampa och snurra runt med storentusiasm.

"Bä, bä vita lamm" - BÄ BÄ, sjunger han med.

"Imse vimse spindel" - Nu när jag testjunger den följer han med på varenda rörelse trots att det var längesen vi sjöng den nu.

August är en riktig gottegris, älskar kakor, godis och kokosbollar. I söndags hade pappan gjort vanliga kokosbollar som söndagstraditionen bjuder, och mamman hade gjort nyttiga bollar på fikon, aprikoser och nötter, som såg likadana ut. Pappan lurade i August en mamma-kokosboll, varpå August blev sittande i nästan en minut med bollen i mun, utan att tugga vidare efter första tugget. Sen spottade han ut den på bordet och sa: "Dais, vovvov! Prrrt! " Mamma-kokosbollar ser ut och smakar tydligen som hundbajs. Oj, vad familjen skrattade!

Ville Blåtira

2011-08-22T22:46:00.001+01:00

Det sägs att sexåringar har lite svårt att hålla koll på sina armar och ben, som vuxit sig lite för långa lite för snabbt för att man ska kunna hinna med. Ville har definitivt vuxit väldigt mycket på längden de senaste månaderna (jeans som var lite långa i våras är nu på gränsen till för korta) och som ytterligare bevis på sexårsfasen har han varit väldigt duktiga på slå sig hit och dit. I sommar har han hunnit med inte mindre än två rejäla blåtiror, en på varje öga, med ett par veckors mellanrum.

Den första fick när han kastade med en stor träpinne hemma kusinerna Mårdbys lekplats ett par dar före midsommar. Upp i luften seglade pinnen, trots att mamman varnat och sagt sluta, och landade ungefär en halv millimeter från ögat. Vi är tacksamma för att det gick bra.

Andra blåtiran fick Ville när vi var i Oslo. Där har de stora papperskorgar i järn, vars mynning går ut som en tratt. En sån passade Ville på att promenera in i med full kraft medan han tittade åt ett annat håll. Stackarn, vad ont det gjorde! Så här såg han ut morgonen därpå (på hotellfrukosten):

En vecka senare var det bara blåmärket kvar, och det satt i rätt länge.

Ett härligt besök hos morfar Kurt och Mirachel

2011-08-22T21:59:00.002+01:00

En solig och varm dag under semestern tog vi oss en tur till Askim. Vi fick njuta av fika och hammock hos morfar Kurt och Rachel.

Nyss 90 år fyllda och still going strong på alla sätt och vis. Min morfar är fantastisk! Själv säger han att han är 80 +. Kanske. Rachel berättade att hon läst nån dödsannons om nån som var född 1921 (precis som morfar) för honom och då hade han svarat med sin underbara glimt i ögat: "Åh, stackare, att gå bort så ung!"

Morfar älskar att prata och busa med alla små barnbarnsbarn - och August gillade verkligen pratstunden och uppmärksamheten.

Kvällssol. Familj. Kärlek. Ljuvt!

När Saga och jag tittade på dessa foton idag så säger Saga:

- Där är vi hos morfar Kurt och Mirakel.

- Vad sa du att hon hette, frågar jag.

- Mirakel.

- Va? (jag var tvungen att tvinga ungen att säga det tre gånger för att försäkra mig om att jag hörde rätt. Och jo då, den fantastiska ungen svarar igen:

- MIRAKEL! (eller Mijakel då, eftersom hon inte kan säga R).

Jag är så glad för morfar Kurt och hans Mirachel. Puss och kram på er!!

In March...

2011-04-23T22:56:00.001+01:00

...one boring day we had a splendid surpirse: A big box from America in the mail! It was our second cousins Annebel, Shelby and Milo who had decided to send us some of their favourite things. We were so excited and felt so very loved!

There were five sets of everything in the box -one each for Katrin's siblings' families. Wow! We felt like Santa being able to deliver all these nice things to everyone.

Milo sent August his favourite toy: stacking cups.

Ausgust agrees that they are great fun.

Theree were lots of special cookies. We chose the peanutbutter ones. Yum!

August loved the sound of Macaroni and cheese!

There were five gorgeous "Flirty aprons" for the mommies. We each found our favourite one quickly. This picture is from Easter when some of us cooked together.

Thank you so much for everything, dear Mathews family. We love you!

I februari

2011-04-23T22:23:00.001+01:00

Lovis 7-års-rockkalas togs på största allvar:

Ville harvade på i sitt pendlande mellan ljus och mörker.

Mamman harvade på i sitt renoverande.

Mellan februarisjukdomarna muntrade vi upp oss med tulpaner och semlebullbak.

August fick gå loss på sitt livs första semla.

Vad gör man en långtråkig februaritorsdag när alla man känner är sjuka? Bygger en fantastisk koja, såklart!

Mamman sålde av lite grejer på Blocket och Saga passade på att prova mjukliften hon hade som liten skrutta i dubbelvagnen.

I januari...

2011-04-23T21:33:00.000+01:00

... hade vi så här mycket snö! Då hade det ändå töat bort en del och sen snöat på igen.

Vi hade en elefantträff med 5 mammor, 6 förskolebarn, och 5 bebisar (varav tekniskt sett 3 hade fyllt ett år, men vi kallar dem bebisar ändå). Det var första gången vi träffade kompisen lille E Elefant. Jippi!

Älskar detta foto! August vägrade inse att att gå själv var en bra idé, men ville mer än gärna gå med stöd från oss andra.

August fick sitt livs första hårklippning. I lilla handfatet, ja, varför inte liksom?

Ville körde på med sex-års-krisen allt vad han förmådde. Vi kände oss alla rätt så hängiga över detta.

Saga skrev några storståtliga uppsater - helt själv!!!

Här står det: "Jag älskar Barbie" samt "Jag älskar att leka med dockhus". *mkt stolt mamma*

Mamman beslöt sig för att göra något åt detta och överraskade pappan med en påbörjad renovering vid hemkomsten från Norge den veckan.

Saga leker och på och är sitt vanliga, gosiga jag.

Släpp fångarne loss...

2011-04-23T20:10:00.000+01:00

DET ÄR VÅÅÅÅR!

Vi älskar kalops

2011-04-23T19:32:00.000+01:00

Sexårskris

2011-02-08T22:08:00.004+01:00

Att vara förälder är en ständig resa till okända ställen, ständiga äventyr som man inte visste att man skulle råka ut för. Just nu har vi en sådan äventyrlig resa i vår familj och den heter "Ville är 6 år". Jag har hört talas om "the terrible two's" och treårstrots och alla möjliga andra versioner, och jag har upplevt dem också - de som går upp till 6-åriga barn då alltså. Men jag hade faktiskt inte hört talas om sexårskrisen. Och den går utanpå allt vi tidigare upplevt.

Vilhelm är arg nästan precis jämt. Han säger klassiska tonårskommentarer som "Jag hatar dig mamma" och "ingen i hela världen tycker om mig". Han exploderar över ingenting, kör fantastiska fyrverkerier i hysteri och ilska, han är misstolkad av och utstött från hela världen. Det kan inte vara lätt att vara bara 6 år och vara så synd om. Tålamodet är nere på minus 32 (på en skala från 0-10). Jag vet inte vilket som är värst: morgonhumöret eller klockan fem-humöret. Varje middagsmål är en strid, i milda ord uttryckt. Varje läggning är en kamp. Och däremellan är det glimtar av den helt vanlige Ville, som är charmig och glad och proppfull med lek.

Nu kommer ett erkännande som jag inte är stolt över. Jag säger detta för att jag inbillar mig att det kanske kan trösta någon annan uppriven förälder därute i etern. Kanske kan vi tillsammans finna tröst i att vi inte är ensamma på denna resa. Ok, här kommer erkännandet. Är du beredd? "Det finns stunder - det handlar oftast om ganska flyktiga sekunder, men de finns - då jag ångrar den där provrörsbefruktningen." There, I said it. Genast ska jag självklart förklara mig att det är inte varje dag och att stunden går över och sen är jag en vanlig kärleksfull mor igen. En mor som älskar innerligt, som ber om förlåtelse för sitt egna humör, som kramas hårt och som inom sig ständigt rabblar mantrat: "Det går över, det går över, det går över - det är bara en fas, det är bara en fas, det är bara en fas."

I väntan på att det ska gå över för den här gången kommer här en bildkavalkad på den Ville som är min förstfödde älskling:

Födelsedagsmorgon för en nykläckt 6-åring.

Första skoldagen!

Fem år och glimten i ögat

Världsvan fyraåring, söt som en bäver.

Charmen personifierad vid 3 års ålder

Spexande 2-årigt charmtroll

Ett år och redo för bus!

6 dagar gammal, sin första jul, med nykläckta, dyrkande föräldrar. Det är detta jag vill minnas de hopplösa stunderna: Kärleken som går utanpå allt och den outsägliga lyckan i att hålla ett mycket efterlängtat barn i sina modersarmar.

Vi finns här!

2011-01-24T21:36:00.003+01:00

Den här bloggen är ju sorgligt negligerad! VI FINNS HÄR fortfarande!! Vi lever och frodas! Egentligen är det inte alls min avsikt att inte blogga. Det har bara inte blitt. Livet, ni vet. Vi får se vad det går att göra åt detta.

Så länge muntrar jag upp er med några färska Ville-kommentarer. Denna första är inte purfärsk, men den har blivit en klassiker här hemma:

"August är verkligen så söt, men hans andedräkt är inte så rolig."

"Pruttar låter grrr, men fisar bara blåser." (Jag skrattar varje gång jag tänker på denna mening. Inte konstigt att ungen inte kommer ur kiss- och bajsåldern när mamman inte gör det heller).

Och idag förklarade han följande tydligen solida sanning för lillasystern, som ju inte vet alls lika mycket som Ville: "Saga, det finns faktiskt mammor som tycker det är fint med gurkögon. De tycker det!!"

Villes allra värsta, värsta insomningssvårigheter har blossat upp i all sin glans igen. Följande säger han efter att han legat och gastat MAMMAAA ett tag:

"Mamma, det som brukar hända har hänt och det är att jag inte kan somna. Så nu har du fyra saker att välja på och det är: Att jag inte kan somna och vill gosa med dig eller att jag är hungrig."

Mamman: "Jaha, och vilka fler val fanns det?"

Ville: "Ja, att jag inte kan somna, att jag vill gosa med dig. Och att jag är hungrig. Nu kommer jag inte på nån mer men där har du tre iallafall."

Alltså, VARIFRÅN har ungen fått den retoriken? Jag kunde inte annat än bli lite imponerad. Fnissnödig och irriterad och imponerad, allt på en gång. Kanske kommer det bli människa av denne gosse så småningom ändå.

Ville, härskare i sitt eget universum.

Kavringrecept

2010-11-25T21:02:00.002+01:00

På allmän begäran kommer här mammans kavringrecept. Foto får anstå.

SKÅNEKAVRING

Ingredienser:
6 dl vetemjöl
9 dl fint rågmjöl
2 tsk salt
2 tsk mald kummin
2 dl mörk sirap
20 g margarin
50 g jäst för söta degar (funkar m vanlig åxå)
5 dl mjölk

Värm mjölken, smält matfettet däri. Häll på vätskan på den smulade jästen. I med resten. Ni vet väl hur man degar va?? Knåda degen LÄNGE, 15 min med maskin eller 20 min för hand. Degen är mycket lösare och kladdigare än vanlig bröddeg.

Låt jäsa under bakduk 60 min

Dela i två delar och lägg i varsin smord form (på 1,5 l). Låt jäsa under bakduk 60 min.

Sätt ugnen på 250 grader.

Stick hål i de jästa limporna med en sticka eller en smal kniv.

Sätt in formerna i ugnen och sänk samtidigt till 175 grader.

Grädda bröden i 60 min. Ta bröden ur formarna och låt kallna på galler.

"Brödet smakar allra bäst efter ett dygns mognad, då arom och kumminsmak framträder och kommer till sin rätt."

**
Nästa gång jag bakar dem ska jag testa att ta lite mindre sirap. Detta är såklart hur gott som helst, men 2 dl är ju bra mycket sirap för bara två limpor. Det kan ju förstås vara så att det är just mycket sirap som är detta brödets signum. Vad tror ni?

Jag ska åxå testa att inte grädda fullt så länge. Jag tycker brödet känns klart redan efter 45-50 minuter. Skorpan blir ju väldigt hård och mörk när man gräddar i 60 min - vilket väl åxå är lite signum för kavring? (Sist jag bakade stängde jag av ugnen efter 50 min å lät bröden stå kvar i eftervärmen timmen ut. Det gick bra men som sagt, ska testa att ta ut dem tidigare).

Brödet är sjukt gott med typ Brie eller Gräddädelost eller annan god ost eller hushållsost eller säkert julskinka eller bara smööööör - ja, ni fattar? Det är roligt att experimentera att baka det i nån annorlunda form, en sån där "krona" man bakar sockerkaka i t.ex. Det blir vackert på serveringsbordet. Jag har en specialform från USA som gör en liten blomformad limpa. Barnen älskar att äta dessa blom-mackor. Det gör mamman åxå...

Skriv gärna en rad om ni bakar det och vad ni tyckte!

Pysselsugen

2010-10-21T21:37:00.005+01:00

Mamman är pysselsugen ända in i märgen. Igår ägnade hon och Saga 2 underbara ostörda timmar åt att börja sy en ettårspresent till Gusten, medan sagda födelsedagsbarn sov middag. Nu ser arbetsrummet ut som ett kreativt bombnedslag och tygboken väntar på att bli klar. Kanske imorgon? Mammans önskelista över pysselprojekt som ska bli julklappar och födelsedagspresenter är lång. Väldigt lång. Vi får se vad som mäktas med.

Här är vad mina barn skulle ha fått klä ut sig till om vi bott i Halloweens förlovade land over there:

Ville

Saga
August (aka GusGus!)

Två små krux dock:

1)Ville skulle mycket hellre vilja vara ett lavamonster eller möjligen Darth Vader.

2) När skulle mamman hinna?

Jag trodde att det skulle vara ett tredje krux, nämligen det att Saga inte är särskilt förtjust i Askungen (den enda DisneyPrinsessfilm hon inte sett, tror jag) och ofta säger att hon inte tycker om blått. Det är ju Törnrosa och JOSA som gäller va. Så jag blev väldigt överraskad när jag visade henne den bilden och hon föll i trans och gärna ville ha den blå askungeklännigen. Där ser man!

Så jag talade just om för käre maken att om jag fick åkt till Skroten och sedan hade en hel dag utan några måsten och utan några barn som skulle tas om hand, då skulle jag sy den där klänningen bums! Då svarade han att det skulle väl gå att ordna nån gång! OJ! Mamman pushade vidare: "Så då ska jag ta och åka till Skroten och inhandla det där tyget då?" Svar: "Mhm". WOW!! (Bäst att nedteckna det löftet här så alla bloggläsare kan vittna ;))

En sån lycklig mamma jag är som ska få pyssla så fint till min lilla prinsessa!

***
These are the costumes I would make my kids for Halloween if we celebrated that in Sweden. And if I had time to make them. We'll see! There's soooo much I want to do for all the kids' birtdays and Christmas.

Oh, and there are full tutorials for the Cinderella and the Prince outfits on Make it and Love it. That's were the photoes are from too.

Disträ?

2010-10-18T21:26:00.002+01:00

Här sitter jag allena i aftonen och skrattar åt mig själv. Jag har just ägnat uppemot en halvtimme åt att leta efter Villes första läsläxebok som ska tillbaka till skolan imorgon. Det var en glädjestrålande stolt Ville som kom hem med "Leo - Sagan om ett lejon" förra veckan. Säkert hälften av orden på de fem första sidorna läste han själv och vi hade en riktig mysstund över den här anspråkslösa frivilliga första läxan. Han är på gång att lära sig läsa! Lite mer tålamod bara är vad som behövs (en gåva Ville inte har så mycket av, men det går väl så småningom ändå).

Leoboken hittades igårkväll av en slump på en av barnen vald obskyr plats. Jag tog boken tillvara omedelbart och gick för att lägga den i skolväskan så den inte skulle komma bort igen. Där slutar spåret efter Leo. Den låg nämligen inte i skolväskan imorse och detta har förbryllat mig hela dagen. Som sagt så har jag just letat igenom hela huset ett par tre vändor nu ikväll och jag skulle just ge upp när min blick föll på Villes kyrk-ryggsäck, alltså den spindelmannenrygga som han packar leksaker i när vi ska till kyrkan och man måste sitta stilla i bänken. Och kan man tänka sig! Däri låg Leo!

Nu undrar jag: HUR får man tillbaka sin gamla hjärna? Den som inte är så disträ att man inte vet vad man håller på med?

11 år igår

2010-10-07T11:08:00.000+01:00

Så här vackra var vi 991006! Det är helt otroligt att vi har varit gifta i 11 år nu. Jag menar, jag borde inte ens vara gammal nog för att ha varit gift så länge.

Mycket har vi varit med om, så det där med 11 stämmer nog. Så här såg vi ut för ett år sedan. Det känns som att det senaste året har varit mest intensivt av alla våra år. Jag hoppas att det lugnar ner sig, och att det blir många många år till. Evigheten är lång. Det känns bra. Jag vill vara med min älskade och våra barn länge.

Lång lugg in memorian

2010-10-03T15:34:00.009+01:00

Dagen jag aldrig trodde skulle komma, har kommit idag*. Idag har Saga klippt sitt eget hår. Hennes perfekta småflickshår med lång lugg, som var lika långt som resten av håret och som gick att kamma in i vilken söt frisyr som helst. Välhållet och toppat oftare än nödvändigt, (eftersom Saga alltid vill klippa sig varje gång som Ville klipper sig) var jag riktigt stolt över hennes fina, välväxta, noggrant klippta hår. Varje morgon borstades det envist under högljudd gråt och kammades i en för dagen vald frisyr.

Så imorse var det dags att raka pappans huvud, något som jag måste göra sisådär var tredje vecka för att hålla frisyren à la Reinfeldt. När jag ändå var igång ropades Ville in för att trimmas. Han ser så mycket snyggare ut i nyklippt hår, men han avskyr att klippa sig. Så han mutades med godis och befalldes sitta still. Saga satt bredvid vid köksbordet, och därpå låg kammen och frisörsaxen. Fullt fokuserad körde jag trimmern i nacken på Ville och några sekunder för sent registrerar jag att Saga säger "Klippa lite Sagahår, klippa lite Sagahår". Jag tittar upp och ser Saga sitta framåtböjd med saxen i högsta hugg. En hög med långt, vackert, naturligt slingat hår ligger på köksgolvet. Ungen har klippt sig själv. Helt chockad börjar jag bara skrika och skrika: "Vad har du gjort vad har du gjort varför har du klippt dig varför har du klippt dig?!?!?!" Kanske till och med att livet passerade lite revy.

Jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag trodde inte att det kunde hända. Jag trodde inte att mina barn gjorde sånt. De är så förståndiga och försiktiga och vet så innerligt väl att klippa får man bara göra i papper. Det är hårt itutat – trodde jag. Som bevis om motsatsen har nu Saga en ganska underlig pannlugg. Vid första anblick ser den menad ut. Den är ganska så rakt klippt i ögonbrynshöjd och vågar sig lite sådär Agneta Fältskog över pannan. Sen ser man att det sitter en lång länk hår kvar i mitten av ett lite för stort och ojämnt område lugg. Några spridda tesar på andra håll i frisyren skvallrar också om att det här inte precis är menat.

Efter chocken och vreden kom ganska raskt sorgen. Det fina fina håret! När Saga var ungefär ett år klippte jag henne i en söt ordningsam kort frisyr, för jag gillar inte babylockar som spretar olika långt på mina barn. Jag är tydligen lite för perfektionistisk för det. Lilltjejens hår växte ut i en jättesöt frisyr och i tvåårsåldern fick hon börja med sina små ”smaltofsar”, dvs tofsar med lugghår på utväxt. Sen dess har håret bara växt sig längre och tjockare och, ja, jag var mallig över det. Jag hade ju aldrig sånt hår.

Till färgen och texturen är det precis mitt hår förstås, men jag var ju alltid pojkklippt som barn. Det gjorde mig inte så mycket förrän den där dagen i femman när vi hade en praoelev som flätade inbakade flätor på alla flickor utom mig. Då började jag spara ut håret och det fortsatte jag med tills det svallade ner till skuldrorna på mig på precis samma blondslingade och lite lagom självvågiga sätt som Sagas. Sen skulle jag börja sjuan och då gällde det att vara cool. Håret klipptes i page med spretlugg och sen dess har det i princip varit kort. Jag är mest jag så.

Med dottern skulle det vara annorlunda. Mammas prinsessa. Pappan har varnat ibland att jag låter henne bli fåfäng. Hon älskar när hon väl är kammad och fin och står och speglar sig. Vid det här laget har jag frågat henne hundra gånger varför hon klippte sig, utan att få nåt svar förstås. Det var ett barns infall. Hon tänkte inte.

Tillåt mig att sväva ut i en liten parentes. För nån stans här börjar jag tänka på ett annat föräldraskap. Vi är barn till en kärleksfull och allsmäktig himmelsk Fader och precis som i fallet med Sagas hår gör vi ofta saker som inte är till vårt bästa, saker som är riktigt osmarta. Så fort min första reaktion över det förstörda håret lagt sig, så blossade min enorma kärlek till mitt barn upp. Vad som än händer, vad hon än gör, så älskar jag henne nåt alldeles oresonligt sanslöst. Jag vill hennes bästa. Jag finns där. Jag hjälper. Precis så är det med Gud. Mitt i min fåniga sorg över förstört småflickshår känner jag en stor tacksamhet över det starka gudomliga förhållande som mitt jordiska föräldraskap speglar. För en stund känner jag mig tröstad och lugnad av tacksamheten i att också jag är ett älskat barn till en himmelsk far som förlåter varje tokeri jag tar mig för.

Men ändå... Jag var extremt nöjd att Saga skulle slippa det plågsamma växa-ut-luggen-stadiet. Om man hoppar över kort lugg som jag gjort med Saga, så slipper man ju det. Hon var så fin i sin fjuniga panna med undankammad långlugg. Till ungens försvar ska sägas att hon är toksöt i sin egenklippta lugg. Den ramar onekligen in de vackra chokladögonen. Allt klär en skönhet. Frågan är vad gör vi nu? Gillar läget och fortsätter med kortlugg eller biter i det sura äpplet med att spara ut. Kanske har hon i så fall lång lugg igen lagom till skolstarten?? Tja, den karamellen får jag ta och suga lite på. Det går inte att bestämma före chocken har lagt sig lite bättre och allt får sjunka in lite:

Min Saga har klippt sitt eget hår idag.

*) Idag = i söndags. Det har tagit ett par dar att smälta detta, hehe.

Allt klär en skönhet. Bevisligen.

***

Saga cut her own hair this weekend. I'm mourning her beautiful hair. Now she has pretty weird bangs.

August pratar

2010-09-29T18:48:00.002+01:00

Egentligen borde jag såklart skriva August KRYPER, eftersom det är den nyhet som vi liksom känner mest förändring av. Vid 10,5 månad kom lillponken på att man kunde förflytta sig. För ca 2 veckor sedan hasade han runt på rumpan genom att släpa sig framåt med handflatorna i golvet. Kom han över på alla fyra så försökte han krypa men hade inte riktigt fått in synktekniken arm-ben. I fredags fyllde August 11 månader och från och med den här veckan är det KRYPA, KRYPA, KRYPA över hela huset som gäller. Han verkar nästan yr av upptäckarglädje och nyhetens behag. Det unnar vi honom!! (Foto kommer så snart mamman får till det.)

August är även riktigt duktig på att prata. Det är mycket Titta, Dä, Mamma och Nä. Häromdan lekte han med en boll och när jag sa "boll" svarade den begåvade gossen "bä"! Men det mest häpnadsväckande var väl imorse när vi gullade och jag sa "Du är väl den sötaste pojken i hela världen!?" Då svarade han direkt: "Yes!"

Det ni!

"Jag fick en bja idé"

2010-09-16T20:43:00.003+01:00

Saga är en fantastisk liten människa. Ikväll när hon som vanligt skulle välja gosedjur inför nattningen hade vi följande konversation:

Mamman: Saga, tänk att du har en hel korg med gosedjur att välja på när du ska sova!
Saga: Mmm.
M: Det är inte alla barn som har det så bra. En del har kanske ett gosedjur, andra har inget.
S: *ser lite storögd ut*
M: Tänk om vi skulle ta några av dina gosedjur som du inte leker så mycket med och skicka dem till barn som inte har något.
S: Jaaa!
M: Skulle du vilja det?
S *Jätteentusiastisk*: Jaaa-aaa! Vi kan skicka dem till barnen i födelsedagspresent!
M: Hmm, ja, eller i julklapp kanske?
S: Ja. *Stryker sig under ögonen* Jag bli så glad så jag gråter. Vilken bja idé jag fick!

Kronprinsessbröllop

2010-06-19T20:57:00.004+01:00

Vilken dag! Grattis till Sveriges kronprinsessa och hennes prins!
Saga och jag var rejält laddade. Vi skrudade oss till prinsessor (15 år och 3 barn senare får man väl vara tacksam att man ens kom i sin studentbalklänning och inte småsint hänga upp sig på att man ser ut som en korv. Ville tyckte lojalt nog att jag var supervacker. (Tack älskling!)) och satt och suckade ikapp under vigseln och kortegen. Det kan nog hända att mamman klämde en vacker tår när de tu blev ett.
Ser ni hur Saga speglas i Prins Daniels rygg? Coolt va!
Det var en god familjestund när vi bara satt och njöt framför TV:n hela eftermiddagen. Ville satt och byggde lego.
Stämningshöjande för barnen var väl även att de fick trycka i sig mängder av chips och godis. Saga är vårt absoluta godistroll. Varje dag frågar hon vilken veckodag det är, i hopp om att det ska vara lördag så hon ska få godis.
Samuel monterade sin nya monstermaskin, en kantklippare.
Och just som vi satt där och passade på att amma lite så BET August mig i bröstet så jag skrek högt. Det visade sig då att lillponken har fått sin första tand (syns inte på bild)!! Vilken dag va!
***
Today the Crown Princess of Sweden got married! Princess Victoria and her Prince Daniel are sooo beautiful and happy, just radiating love. It has been such a festive day, and we watched the ceremony and celebrations all afternoon and evening together as a family. While hanging out together in front of the TV, we discovered August's first tooth!

Hålabäcksloppet

2010-06-19T20:35:00.002+01:00

Ville förbereder sig för att springa två varv runt (en bit av) fotbollsplanen i dagisloppet bakom Hålabäcksskolan.
En flåsande och nöjd Ville. Dagen innan ville han inte vara med, men sen ändrade han sig och när han väl sprungit tyckte han att det var kul. Yes!
Saga i startgropen...
Inte lika flåsig som storebror i målgången, men nöjd med sin skuttiga insats.

Sverige fosterland!

2010-06-19T20:24:00.002+01:00

6 juni hissade vi flaggan för vårt kära fosterland.

We're taking good care of her, promise!

2010-06-15T22:44:00.002+01:00

Coloring some flags...
A very rainy Sweden, but happy kids!

We're sooo happy to have Annebel here!

Min bägare flödar över

2010-06-05T00:13:00.002+01:00

Jag känner mig så otroligt priviligerad och välsignad. Jag njuter och njuter av våra underbara barn, av vårt hus, av vår trädgård och alla möjligheter den bär med sig så här års, av ljuset, och solen och naturen som är som allra vackrast just nu, och av att vi har det så bra och att jag får finnas till mitt i allt detta och vara navet i vår familj.

Den del av vår häck som är övervuxen har plötsligt gått i blom. Spireans grenar dignar av blommor så fullkomligt att de böjer sig nästan lodrätt av tyngden. Jag tror inte jag sett en så tjock blomsterprakt på en spirea någonsin - och då har jag ändå spanat in spireor sen jag gick i mellanstadiet tillsammans med Doris... Och då slog mig tanken - eller om det kanske var en Andens ingivelse, att precis just så känner jag mig just nu: Överhopad med välsignelser.

Jag böjer mig i tacksamhet.

Pappan fyller år

2010-06-04T23:48:00.005+01:00

Morgonuppvaktning med enbart tråkiga paket: Mjukpaket och en stackars pocketbok. Var är the real stuff, undrade väl samtliga (de hankönade över 5 år iallafall). Mamman tyckte iallafall att pappan blev mycket snygg i den nya kläderna. På eftermiddagen när pappan kom hem hade vi verkligen laddat upp med en superduperSKATTJAKT! På varje ledtråd fanns en present!

Ser ni pappans nöjda min? "Ahh, en stor låda med rasslade innehåll." Real stuff. Det enda som räknas när det gäller presenter till pappan...
... Star Wars lego! Boba Fetts rymdskepp, som beställt. Sen njöt vi av att pappan och barnen (särskilt Ville) fick påbörja jättebygget, medan mamman bakade jättegod pizza till middag. Det hela toppades med prinsesstårta. En grön. Fast när Saga fyller år ska vi ha en "josa". En lyckad firning av en älskad pappa och make!!

Gårdsfest på Apelsinen

2010-06-04T23:22:00.004+01:00

I onsdags var det äntligen dags: Gårdsfest på Apelsinen! Vädret var på topp, liksom de tre dagisavdelningarnas barns humör och spring i benen. Vilken tur att vi kunde vara ute så att alla fick yra av sig utan att det var svårt att få plats! På agendan stod uppträdanden av alla barn, picnic, glass och poängpromenad. Eftersom pappan inte kunde komma med följde mormor och morfar med och förgyllde eftermiddagen. Det var så roligt!

Första gången Vilhelm vågat sig på en rejäl ansiktsmålning. Vampyr!

Tack mormor och morfar att ni följde med! Vi älskar er så mycket!

Note to self:

2010-06-04T23:04:00.005+01:00

Klipp Ville liiiite oftare. Från klappa-kanin-bäverfrilla till Snygging på en stunds möda. Det är värt det!

Före:

Efter:Förutom att Ville är snöt (snygg+söt) så är han talangfull på charma-damer-området. Killen kan plocka och komponera en bukett som ser florist-bunden ut, han är en mästare på att ge sin mor komplimanger när hon klätt upp sig "Åh mamma vad snygg du är i den blusen!", samt att han osvikligt vet vad jag vill ha i present: "Kanske några nya kläder eller pysselgrejer eller en hallonbuske." Ända sedan jag blev mor till en pojke har jag haft som ambition att fostra en svärmorsdröm. Det här känns bra!

August har...

2010-06-04T22:19:00.004+01:00

... till mammans oerhörda glädje gjort stora framsteg inom puréätandet. Nu lassar vi in tre bra portioner icke-bröst/fast föda om dagen och det märks att han fattat grejen att det är det som får honom mätt. Halleluja! Fast vi ammar fortfarande nätterna igenom förstås. Den biten är Lille herrn inte klar med än (och det är nog inte jag heller, i ärlighetens namn. Även om det hade varit skönt med nattsömn).
... haft ögoninfektion. Den har f.ö. gått runt till alla i familjen utom pappan.
... bytt till sittvagn! Det känns ju som längesen nu, men vi har ju faktiskt inte bloggat om det än. Mamman motstod så länge som möjligt, för sittvagnsbebis = stor bebis, och jag vill ju helst inte att den här killen ska bli stor för fort. Men till slut var det ju faktiskt dags, och se så glatt man kan spralla i sin "nya" vagn!
...polat med kompisarna. Eller var det mammorna som polade med Grey's-kväll kanske? Ja, bebbarna fick haka på iallafall såklart. August, Noel och Ilse - de brunögdas gäng!
... käkat sin första glass på altanen. (Nä, han fick inte hela, bara slicka lite lagom. Jag är väl inte helt galen?!). Han fattade galoppen iallafall. Nästa gång det vankades glass blev han helt till sig redan innan mamman fått av pappret på glassen.... korvat till sig och växt mer! Och kommit in i "snörfasen" - snörena på leksakskorgen är det roligaste nuförtiden (eller vilka snören som helst naturligtvis).
... börjat förflytta sig såpass att han inte ligger precis där man la honom. En kväll la jag honom i soffan med en godisskål en bit därifrån och gick sen för att fixa nåt. August var märkvärdigt tyst och nöjd under tiden. Det fick sin förklaring när jag kom tillbaka: Han hade lyckats komma åt godiset och låg och undersökte alla spännande prassliga papper och goa konsistenser. Tur att han hade nappen i mun för så fort jag testade att dra ut den försökte han proppa in en chokladbit. Jag hann stoppa honom! :P
... beskyddat Ilse på altanfilten.
... pratat med pappa i telefon från Norge.

Saga och Berta

2010-06-04T22:01:00.004+01:00

Över Kristi himmelfärdhelgen vad Saga den lyckliga tös som fick ta med sig draken Berta hem från dagis. Varje helg får Berta följa med något barn hem och se vad man gör hemma hos dem. Helgen dokumenteras i en liten bok och sedan får man berätta på samlingen om sin helg när man lämnar tillbaka Berta.

Saga var helt till sig och behandlade Berta som en verkligt betydelsefull gäst. Hon vaknade t.o.m. på natten sprickfärdig av lycka att Berta sov hos henne.

Mycket detaljerade bilder i boken blev det!

Vart tog maj vägen?

2010-06-04T21:06:00.005+01:00

Tydligen har den här mamman inte lyckats blogga en enda gång under maj. Jag antar att jag varit för upptagen av min nya trädgårdshobby. Jag har grävt och grävt och grävt och planterat och nu sist lagt kantsten. Det börjar arta sig! Och ojoj vad jag njuter! Visste inte att det var kul att jobba i trädgården. Tänk vad livet lär en. Här kommer bildbevis på vår i vår trädgård:

Det första vi gjorde när det blev dags för vårbruk var att plantera ett körsbärsträd och ett plommonträd. Det var mina födelsedagspresenter från förra året! Jag är superglad för dem!

Mitt stora trädgårdsprojekt har varit två rabatter på baksidan där som altanen är och vi vistas mest. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle ro iland det, men med en och annan liten grävinsats från pappan så har det gått. Så här såg en av rabatterna ut 1 maj:
Minst 5 hinkar enbart maskrosor och väldigt mycket grävande senare börjar det likna en rabatt i mitten på månden:
Så här såg det ut ikväll! Det har ju inte precis börjat prunka ännu, och de gamla påskliljorna är ju inte så kul längre, men vänta bara! Får återkomma med bildbevis när stockrosen imponerar sig upp mot fasaden och alla ettåriga frön vi sått mellan perennerna växt upp.
Barnen och jag har även sått pumpor, solrosor, krasse, gräslök och zinnior och planterat massa blommor och dill, persilja och en tomat i krukor. Det är tur att barnen är så hjälpsamma, särskilt med vattningen! Och Ville har stenkoll på vad som är vad i alla små krukor. Det är fantastiskt hur lyckliga vi blir när vi ser att nåt frö har börjat gro och det kommer en liten liten grej upp ur jorden. Senast idag såg vi krassen, som jag nästan gett upp hoppet om. Det har även varit fantastiskt att hand i hand med denna handgripliga kunskap få undervisa barnen om att "Tro är som ett litet frö, i jorden jag det sår" och att vi måste vattna våra tro-frön med bön och skriftstudier och snälla handlingar, så kan våra tro-frön växa sig starka som hela träd.

Halvårsbebisar

2010-04-28T22:50:00.003+01:00

Vilhelm, 6 månaderSaga, 6 månader
August, 6 månader

Barnen pratar

2010-04-26T21:07:00.002+01:00

Ville sammanfattade sig och sina syskon i bilen på väg till kyrkan igår. De var olika sorters maskiner och han listade dem alla precis på kornet:

"August är en spymaskin, en dregelmaskin, en kissmaskin, en bajsmaskin och en skrattmaskin."
"Jag är en lekmaskin, en tjatmaskin, en gnällmaskin och en köpmaskin." (Så smickrande om sig själv, visst? Haha)
"Saga är en barbiemaskin, en prinsessmaskin, en filmmaskin och en sångmaskin"

På hemvägen fortsatte han och la till lite fler grejer. Han gick med på att han själv var en fantasimaskin också. Vi hade verkligen en rolig bildiskussion!

Gusten Grodslukare

2010-04-20T22:39:00.004+01:00

Idag fyller August ett halvår!! Jag fattar inte hur fort det får lov att gå! Han är ingen liten viljelös bebis länge. Han har tycken och intressen och humor! Här kommer ett axplock:

När man tar upp honom ur vaggan efter en lur lägger han armen om min hals och borrar in ansiktet mot mig i en underbar kram.
Han älskar när man killar honom på revbenen och kan ligga och vänta i total anticipation på mer killekill.
Han älskar sina syskon och när de pratar och leker med honom.
Han älskar att stå upp i knät och spralla och steppa.
Hans favoritfärger är grönt och rött.
Han är en nöjdare bebis än jag nånsin kunnat drömma om.
Han har beundransvärt tålamod att ligga själv och greja. På morgonen när han vaknar före mamman och pappan är han nöjd att bara ligga bredvid och prata och suga på valfri groda tills mamman eller pappan behagar vakna.
Han har nära till skratt och är så tillgiven och nyfiken.
Han älskar när vi leker tittut och skrattar så han nästan spricker - han får alltid hicka efter max tre tittutar.
Han gillar att "klappa" mamma i ansiktet när jag håller honom, och har precis fattat att fjärkontrollen är supercool och att det är jättekul att slänga leksaker i golvet när man sitter i höga stolen.
Han väger 8070 gram och mäter 68 cm. Växer i storlek 74 i full fart!
Han älskar att testa sin röst och sitter gärna och tjuter och "sjunger". Sång är populärt överhuvudtaget.
Bland det roligaste som finns när man blir lagd på skötbordet är att ta nåt klädesplagg som ligger där och lägga över ansiktet. Sedan ligger han så och fnittrar för sig själv. Sicken humor! På bilden här har han dessutom lyckats få in armen i byxbenet. Ojoj så kul man kan ha...

August vår lillprins, vi älskar dig så mycket!!!

Pojkarnas matvanor

2010-04-20T22:15:00.003+01:00

August fattar inte alls det här med att käka mat som inte kommer ur mammans bröst. Mammans bröst är bäst. Så fantastiskt gott och så mysigt. Sisådär varannan timme, dygnet runt i hela sitt halvåriga liv har han ammat, och han ser ingen anledning att ändra på det. Stoppar man in gröt eller puré så studsar han tillbaka och grimaserar stort äckel och sedan dreglar han ut alltihop. Jag tror inte att en enda liten gnutta åker ner i magen. Och så här har vi hållit på i drygt 2 månader nu. Så, alla tips på vad vi ska hitta på för att få pengen (och purén) att ramla ner mottages tacksamt!

Nästa son befaras ha nån sorts magmask, SOM HAN ÄTER!! Det har blivit värsta grejen på kvällen, för han kan oftast inte somna nuförtiden för han är för hungrig. Vi blir arga på honom och tror att det är töj, men det verkar inte bättre än att ungen faktiskt är hungrig. Oftast äter vi middag precis före läggdags, och Ville kan knö ner häpnadsväckande mängder. Men sen vill han ändå ha "frukost". Får han det så kan han äta väldigt många skålar fil och Start. Det kan farmor intyga, för hon hällde nog upp ca 10 tallrikar när hon barnvaktade häromkvällen. Igår när han kom nertassande efter läggning åt han ivrigt ytterligare två tallrikar klyftpotatis... Vad ska man göra med hungriga pojkar va? Hur kommer detta bli när han är 15?

Då mår mamman bra

2010-04-20T21:10:00.003+01:00

I början på året skrev jag ett filosofiskt inlägg om att vila på lagrarna. Jag tänker mig ju det som ett motto för året. Jag ska väl villigt erkänna att det här med att vila är inte min starkaste sida, och hittills har det gått sådär. Men jag har funderat vidare också, på vad som får mig att må bra i vardagen. En dag satt jag som vanligt och kände mig pyssel- och inredningssugen utan möjlighet att göra något för att stilla suget. Så föll min blick på min dalahästsamling i köksfönstret. Den äldsta av de där hästarna har hängt med i uppåt 10 år och ställs fram lite då och då. Just nu är de sju stycken och de bor de i köksfönstret, där barnen får lov att arrangera om dem och leka med dem precis hur de vill, så länge som de inte lyfter Ove (den stora riktiga dalahästen) eller tappar dem i golvet så örona pajar. Jag njuter av att barnen har roligt med hästarna och att hästarna är levande inredning och inte bara lull som är estetiskt och samlar damm. Men länge har jag tänkt måla om dem eller piffa dem på nåt sätt. Äntligen kom jag på vad jag skulle göra! Jag skulle skriva ett par ledord på dem!

Det tog lite tid att komma på vad det skulle stå, och ännu längre tid att faktiskt få det gjort. Men i eftermiddags låg jag på golvet i pysselrummet omringad av samtliga tre älsklingar och stämplade med mina foamstamps. August dreglade och körde sitt nya trick att kasta iväg leksakerna så man hela tiden måste samla upp dem för att hålla honom nöjd. Saga pysslade på sitt nya favoritsätt: Klippa konfetti och rita små fantastiska grejer på varje lapp och visa upp dem och få beröm. Ville dansade till Lejonkungenmusiken och frågade ut mig om vilka djur som egentligen fanns på savannen. Han var lite irriterad på mig för han fick inte ihop det där med att tigrar och lejon inte lever tillsammans. Oh well. Pysselro hade jag inte precis, men jag NJÖT. Det är underbart när jag mitt i kaoset som är vardagen lyckas njuta av mina barn, för de och Samuel är det finaste jag har.

Alltså: på första hästen (som är nymålad i den finaste färgen som finns) står det Njut. Bara jag påminner mig om att njuta så sänker jag min mentala gard och blir mycket mer närvarande och lycklig i nuet.

Nästa häst heter Vila och har nyss blivit ommålad i vilsamt grönt. Vila Vila Vila, Katrin!! Inte bara köra på hela tiden!! Sätt dig ner och låt själen komma ikapp. Lev inte fortare än vad dina änglar kan flyga. Och vila på dina lagrar. Du gör så mycket bra hela tiden - spänn av bågen lite ibland.

Tredje ledordet är Skapa. När jag skapar mår jag såå bra. Det fyller mig med energi och gör mig glad och positiv. Kreativitet genererar mer kreativitet tills hjärnan går i spinn av alla projekt jag vill göra. Senaste året har jag inte haft ork eller tid att ägna mig så mycket åt skapande. Men jag tror jag måste börja omprioritera. Vi har inte "råd" att låta mig gå oteraperad på det här sättet. För skapande är terapi, och när mamman mår bra, mår hela familjen bra. Så är det!

Så i skapandets tecken sydde jag igår ett par bedårande skor till August och det var så roooligt. De blev dessutom så fina att jag nu vill sy minst 100 stycken i alla upptänkliga färg- och tygkombinationer. Kanske ta beställningar och massproducera? För intresserade kan jag vittna om att de även sitter på väldigt bra på sparkiga fötter. Nån som är intresserad?
***
Enjoy, Rest & Create, is what I have stamped on my horsies. These are the three things I need to remember to feel well and be a good and happy mom. The horsies live in our kitchen window where the kids can play and rearrange them - which they do all the time. So I shall Enjoy my beloved children in the chaos and golden moments of everyday life. I shall remember to Rest and be content with what I have already accomplished. I must let my soul and guardian angels catch up with me sometimes. And I shall Create again. I feel so content when I craft. I must give time and priority to crafting again. If mommy feels well, all of the family is well.

I sewed the booties for August yesterday. I had so much fun!! I want to massproduce! Anyone interested? :)

Barnen pratar: Mostrar

2010-04-12T20:26:00.002+01:00

Saga kom hem från dagis härom veckan och var avundsjuk på Melissa:
- Mamma, jag vill också ha en moster så som Melissa har!
- Saga, du har faktiskt TRE mostrar!! R, H och A är dina mostrar förstår du!

Ojoj, vad nöjd hon blev! Mostrar är tydligen hot. Och nu brädade hon ju till och med Melissa. Vi pratar om detta lite då och då och så igår var vi hemma hos kusinerna i Åsa. Vi repeterade lite att kusinernas mamma R är Sagas moster. När vi ska gå berättar Saga med sensationell och förtrolig röst för Miriam (8 år):
- Miriam, din mamma är en MOSTER!!
Miriam svarar snabbt:
- Det är din mamma också!!
- Va!!!!????, svarar en helt förundrad Saga.

Barnen pratar: Ville fantiserar

2010-04-05T09:00:00.004+01:00

Ville har den mest detaljerade fantasi, och en otrolig förmåga att sätta ord på allt han hittar på. Han håller på halva dagarna att beskriva vem han är och hur han ser ut och vad han gör. Oftast dikterar han precis för Saga vad hon säger och gör också. Efter frukosten idag var han ett troll:
- Jag har goblinsöron. De är lite större än vanliga människoöron. Jag har intryckt huvud...

Ville drar upp axlarna för att visa, varpå mamman och pappan råkar gapskratta och Ville blir lite förnärmad och försvarar sig:
- ...det är bara det att jag har väldigt liten hals! En pyttehals. Sen har jag en handske och ett svärd. Handsken har ett stort rött horn, precis som jag har på huvet. Det är platt och rött och stort såå (fram över pannan). Jag stoppade handsken i fickan och svärdet i bältet. Det är ett piratsvärd.

Mamman frågar vad mer han har?
- Jag var vältränad på magen och på ryggen och på armarna och benen och platt huvud. Jag har sååå stor mun och jättestora tänder. Jag var ful och har vassa tänder.

Ville övergår till att diktera för mamman och ivirgt visa med hela kroppen även följande:
- Jag är bådock en cirkuselefant och ett troll. Jag har en sån klump på snabeln och en vulkan på ryggen där det sprang runt människor och greja. Så var jag en drake, en skelettdrake med hål i vingarna. Där rider kungen, en riddarkung, fast han var inte snäll. Den kungen är ond men de andra jag var, var goda, och så är jag en varg där det rider en människa med svärd och mantel och bälte. Piratsvärd. Så var jag en gubbe som hoppade med en sten som satt fast på fötterna, som bara kunde gå på stenar. Med svärd. Och han var liten som en dvärg. Och draken var grå också. Och en blå häst med mantel och piratsvärd.

Nu förstår ni precis va?

EDIT (Ville hojtar att jag måste ändra och kommer tillbaka och diktamen fortsätter):
- Mamma gör kryss på piratsvärdet som trollet hade för jag trodde det var ett piratsvärd men det var en röd yxa. Så jag stoppade yxan i bältet istället. Och jag kan knäppa handen och ta saker och så hänger klon precis över handen. Och så var det soldater med spijut. De hade rött i mitten på magen på silverrustningen och spijut med röd pinne och silvertagg och silverhjälm med rött repigt sååå. Soldaterna jobbade på helefanten på den där vulkanen på ryggen och där stod det massa jobbsaker på vulkanen som de jobbade på. Helefanten har faktiskt jätteöron. Jag har en till handske på den handen som hade en yxegrej som man hugger med såå: "dijing!" Handskarna satt fast på händerna och det var prickar på dem. Fyrkantiga prickar. Trollet har en sån tunga och så har jag tre klor på tungan så nrä jag gapar sträcker jag ut dem sååå. Lysande rött huvud har jag. Den gråa skelettdraken har det. Eller blått lysande huvud. Skelettblått lysande huvud och resten var grått på draken. Eller förresten allt var lysande blått...

...Och så fortsätter han. Men jag tror jag ska sluta skriva nu ändå! Efter att jag har berättat att draken har taggar på ryggen mellan vingarna. Och på benen. Och den lyser bara när jag flyger i mörker och skelettet hade två yxor och kunde bara trampa på stenar i vattnet och den var liten som en dvärg fast utan skägg utan ett skelett istället utan med yxa. Den andra blåa...

(Och plötsligt förstår jag ju varför Ville inte har tid att gå och kissa. Eller hur?!)

Årets påskgrillning

2010-04-03T23:36:00.004+01:00

Ni som följt vår blogg ett tag vet... påsk betyder ut i skogen med hela storfamiljen och alla kusinerna. Wi löv it. Här ser ni bilderna:

GLAD PÅSK från Gula huset

2010-04-03T22:53:00.002+01:00

Barnen poserar framför påskriset vi just klätt.

HURRA!! GODIS!! Dessa barn är sannerligen gottegrisar så det skvätter om det. Undrar varifrån de fått det?

Dubbelkusinerna kom och firade traditionsenligt redan på långfredagen. Världens finaste barn!

August spexar med Hanna, bara ett trekvarts dygns (eller så) innan Totte äntligen behagade komma ut ur tjocka magen. August är inte längre yngst i släkten! I dryga fem månader försvarade han den titeln med den äran, men nu lämnar han glatt över stafettpinnen till Totte/Ilse. Vi är sååååå glada att hon kom ut... imorse på självaste påskafton.

Vi lånar in en liten bild från Facebook på underverket. Kusin nr 17: Ilse. Född 100403 kl 10, 3900 g och världens finaste:

Saga får en cykel!

2010-04-03T22:28:00.002+01:00

På skärtorsdagen inhandlades det en cykel till SagaBaga! Länge, länge har denna tålmodiga flicka drömt om en LILA cykel, och det var just vad mamman och pappan hittade i affären. Hela vägen till mormor och morfar cyklade hon själv på premiärturen, hur lycklig som helst. Fast sen hade hon ont i benen sa hon.

Hemma hos oss

2010-04-03T09:27:00.004+01:00

Så här brukar det vara hos oss: August chillar, ivrigt påhejad av syskonen och mamman.
Saga ritar med glitterpennorna - här färglägger hon en prinsessa och ritar därmed slut på den lila pennan.Ville bygger coola legorymdskepp med olika specialfunktioner, iförd Yodatröjan såklart.
Men ibland anstränger vi oss och pysslar ihop. Stora barnen målar varsitt slott här, medan mamman målar en spegels ram.
Och våren njuter vi också av! Här är första lekplatsfikat för året!

Före och efter

2010-04-03T09:09:00.003+01:00

Höromlördan var det dags för mamman att leta fram saxen. Stora barnen och pappan fick sig en make-over. Och ni ser ju att det behövdes:
Så häääär snygga blev vi!
***
Before and after some hair cutting!

Barnen pratar

2010-03-29T09:24:00.004+01:00

Saga säger helt apropå ingenting: Jag är foffajande pjinsessa, foffajande och foffajande och foffajande. Är du foffajande djottning mamma?

Och mamma säger, 10 min senare: Du ser kissnödig ut, Saga, gå å kissa!
Saga svarar, glatt skuttande mot toa: Å då sa djottningen, gå å kissa!

Det är så tydligt ibland, hur barn lever i sin egna fantasivärld!

***
Ville och Saga bråkar om Villes VDR-ring som Saga just hittat. Ville har fått den i kyrkan i sin klass och är hemskt stolt över den och mycket medveten om vad VDR betyder: Välj Det Rätta. men Saga vill absolut inte ge honom ringen, för det är bara prinsessor som har ringar och han är ju ingen prinsessa.

Då kommer Villes häpnadsväckande bra argument:
- Men Saga, jag är inte lika bra på att göra bra och fina saker som du är, så jag behöver den här ringen.

Mamman fick sig dagens asgarv där kan jag säga. Tänk om VDR-ringen verkligen hade den effekten att man började göra bra saker.

Björnmössan

2010-03-25T16:58:00.003+01:00

Så här såg det ut i januari 1981 här i Hammerö, ett stenkast från Gula huset i det radhus där mamman levde Bullerbyliv som liten kotte. Då var det inte så mycket snö som vi blivit bortskämda med i vinter, men vi fick ihop till en snögubbe ändå. Mamman är sötnosen näst längst till vänster, och känns igen på favoriten björnmössan. Övriga bullerbybarn är (från vänster) Niklas, grannen Rikard och Rebecka.

Dan före Saga fick nån sorts örsprång härom veckan, kom mormor med den gamla björnmössan. De mörka ögonen som kikar fram inramade av päls känns liksom bekanta... Men både Saga och mamman tyckte björnmössan var perfekt att ha på sig efter öron-ontet, eftersom ingen kyla kommer åt öronen här.

Ville var inte lika nöjd över att inte han fick bära björnmössan. Men när vi kom fram till dagis kunde bägge smajla upp sig ändå.

Dagen efter var det efterlängtad maskerad på Apelsinen. Här ser ni prinsessan Anneliese och hennes katt Serafina (det är mycket "Prinsessan och tiggarflickan" här nuförtiden). Katten hade blivit en varg sen när mamman kom och hämtade.

En bit av himlen

2010-03-21T20:49:00.002+01:00

Det firas 100-årsjubileum för vår släkt! 13 mars 1910 döptes min mormors farmor Karolina in i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. Det känns väldigt mäktigt att ett beslut fattat för 5-6 generationer sedan kan fortsätta att välsigna mig och mina barn idag. Jag är så tacksam att vi har evangeliet i vår familj, både vår lilla egna familj och den stora. Och Karolinas exempel är fantastiskt! Här sitter hon med sin man Alexander på deras 60-års-bröllopsdag.
Hela storfamiljen träffades hemma hos oss förra söndagen för lite firande. Här är fyra generationer som kollar i gamla svartvita album. Morfar pekar ut dem han känner igen.

Sedan visade och berättade mamma om gamla brev hon hittat och artiklar och andra dokument om våra gamla släktingar och om hur det var att vara mormon under förra seklets första hälft. Coolt! Det kändes som om en liten bit av himlen fanns i vårt hem denna eftermiddag. Antagligen gjorde den det. Jag kan inte tänka mig annat än att Karolina, Axel, Olga, Maja (de fyra generationerna som föregick min mamma och mig) och alla de andra var med lite på ett hörn på vårt firande av deras goda beslut och trofasthet.

Min morfar Kurt med 13 av 17 barnbarnsbarn! Morfar Kurt är en helt underbar gammelmorfar som busar med småbarnen och verkligen bryr sig om oss barnbarn med våra familjer var och en.

Äldst och yngst i släkten!

Fyra-generationskort! Ville och Saga var för upptagna med att leka med kusinerna för att posera på ännu ett kort, men August ställde sjysst nog upp.

Vi ska fira vidare i juni är tanken, så förhoppningsvis kommer lite mer då.

***
We celebrated 100 years in The Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints in our family this month. We felt a piece of heaven in our home as we sat together last Sunday and begun the celebrations, (which will continue in June) with looking in old photo albums and other old documents. It is so exciting to learn more about our ancestors who helped build the Church here in Sweden. My grandmother's grandmother Karolina (in the first picture) was an amazing pioneer!
...to be continued in June!

Sagan om klänningen

2010-03-10T21:22:00.003+01:00

"Det var en gång en prinsessa, som var vacker som en saga. Därför hette hon Saga-Prinsessan." Så börjar sagorna som mamman måste berätta för Saga varje kväll vid läggdags. Prinsessor är livet just nu, för vår Sagaprinsessa. Så när mamman såg den här drömmen till klänning slog hon till och handlade den utan någon annan vettig anledning än att den var en drömklänning. Saga var så nöjd så.

Men efter en hel dag med den här klänningen på sig var det glitter ööööverallt, och mamman har rätt svårt för glitter över hela huset. Som tur är för mamman har Saga ett otroligt generöst, förstående och varmt hjärta. Utan problem lät hon mamman lämna tillbaka drömklänningen till affären mot löftet att mamman skulle sy en liknande. Mamman hittade de perfekta tygerna: En gammal favvis-jultröja i röd plysch med lila glittermönster som hon sparat för att sy nåt fint av till en framtida dotter. Sen hittade mamman det perfekta lila kjoltyget på IKEA för en spottstyver. En restbit lila glittertyg från brudnäbbsklännignarna Annebel sydde, så var saken biff. Och mamman NJÖT av att sy igen: designa, rita mönster, vrida och vända på tygbitarna för att få ut det bästa, och så knåpa ihop en ny drömklänning till sin drömtjej.

Här är resultatet:

Uppdatering kommer...

2010-03-04T13:43:00.000+01:00

Det har varit lite dåligt med foton här på sistone. Oj då, men det kommer. För att ni inte ska glömma hur snygga kidsen är så kommer här nåt litet att trösta sig med under väntan. Fast om August inte har kolik ikväll så kanske mamman hinner blogga lite då?

Wordless Wednesday

2010-03-04T13:23:00.001+01:00

I know it's Thursday, but never mind, I don't seem to get the wordless part right either. I wonder if August is our most spitting baby yet, or if I just don't remember how soggy baby parenting is? He drewls and poops all.the.time too, but we love him to bits all the same.

Vad ska bloggen heta?

2010-03-02T10:27:00.003+01:00

Vi hade ju enormt huvudbry med vad August skulle heta när han kom. Jag tyckte det tog evigheter innan vi hade bestämt oss. Nu är det avklarat sen länge och det känns skönt!!

Men för alla er som undrat när den här mamman ska fatta att hon inte längre har två barn, och därmed inse att den här bloggens namn behöver ändras: I know, I know!! Jag tänker på det hela tiden, eller iallafall så ofta som alla mina tre barn och allt hushållsarbete låter mig tänka på det... Problemet är att jag inte kan komma på vad den ska heta. Har liksom inte kommit på det där perfekta som klickar. Hittills finns det två förslag:

1) Villekillen, Saga-Fina och Augusten
2) Gobitarna i Gula huset

Förslag 1) är alltså bara en förlängning av det vi redan har och så det nya tillskottet. Idel vackra och väl använda smeknamn på samtliga tre grisar.
Förslag 2) har jag grunnat länge på. Tänkte att nåt med Gula huset skulle passa bra och att man först då skulle ha nåt som rimmar på det, men varken Gangsterna i Gula huset eller Grisarna i Gula huset kändes särskilt klockrent. Så tack till Dorro som kom på Gobitarna. Det syftar naturligtvis på både de tre godingarna som bor här, men även på det goda eller tokiga som händer här i vårt liv.

Jag låter nu mina läsare tycka. Rösta i marginalen och/eller skriv en kommentar. Har du nåt ännu bättre förslag än 1) eller 2) så SKRIV! Kanske kan saken få bli avgjord innan barn nummer tre lär sig gå...

***
So, the issue is what the new name of this blog should be. Take your vote! The alternatives are 1) Villekillen, Saga-Fina och Augusten, meaning "Ville the boy" in a word pun that we nicknamed Ville when he was a wee boy and still use all the time, Saga-Fina means Saga the Pretty but is also short for Saga Ester JoseFINA which is her full name, and August is nicknamed Gusten or Augusten (pronounced "A-Gusten"), sort of meaning the one and only August. Alla three are well used nicknames for our little ones.
2) Gobitarna i Gula huset, meaning The Good parts in the Yellow house. "Gobitarna" could be our beautiful kids but also what good or happy or crazy happens in our life.
3) Any other ideas? Write a comment!

Leka leka leka

2010-02-28T21:34:00.002+01:00

Barnen och framförallt Ville är mer än nånsin i lekartagen. Jag har aldrig sett en unge bli så hysterisk på nolltid av att få leken avbruten som vår äldste son. Han har Aldrig lekt klart när det är dags att äta/sova/åka nånstans och ylar rätt ymnigt när han inte får fortsätta. Och det är såååå kul att höra på vad han och Saga hittar på att leka. Ville har helt fantastisk fantasi och dikterar ständigt för Saga vilka de ska vara och vad hon ska säga och göra. Oftast är Saga med på noterna, säger lydigt det som Ville dikterar, väljer egna roller emellanåt och går medgörligt med på att hennes rollkaraktärer är begränsade enligt Villes regler ("Du kan inte vara en häst för vi har inga såna utklädningskläder" - fast det går bra att han själv är en jättesköldpadda med röda ögon och gifttaggar. Jaja...).

Imorse lekte Ville och Saga "Demonen, Mary och den onda Pingvinen" innan vi skulle iväg till kyrkan. En annan populär lek är "Mary och Transformers," "Mary och Turtels" eller nu senast "Mary och Späckhuggaren."

Mary, du har verkligen gjort stort intryck på de här lustiga barnen! Fast nu strax före läggdags var Saga "bara en vanlig mamma". Ville var en demonbebis som satt i Augusts bumbostol.

Dagens kommentarer

2010-02-14T23:19:00.002+01:00

Saga i samtal med sin far: "Om man pussar på kinden är man kär som en prins. Pussar man på munnen är man kär som en piraya."

Wow, vi hade ingen aning om detta! Tänk vad barn vet!
***

Inför inmundigandet av våra traditionella söndagsmuffins idag skulle båda barnen absolut ha varsin muffinsform med ogräddad smet. Detta brukar vara något som bara mamman får (barnsligt förtjust i smet som hon är, hehe), men nu hakade alltså barnen på. När de väl förstått att det innebar färre gräddade muffinsar, och var ok med detta, sparade vi tre smet-klickar till mamman och stora barnen. När vi satt och smaskade börjar Ville fundera:
Ville: Det är som att August har tre mammor.
Mamman: Hur menar du nu?
Ville: Ja, som att han har tre mammor.
M: Och vilka är det?
V: Du, jag och Saga.
M: Jahaja, varför då?
V: För att vi äter smet!

Jag hade ingen aning om att smetätning var ett kriterium för moderskap!

Glittersnö, bajskorvar och taggbuskar

2010-02-10T22:37:00.004+01:00

Vi hade en underbar promenad till dagis imorse. Vanligtvis på våra promenader tillsammans brukar barnen och jag leta efter vackra eller på något sätt anmärkningsvärda saker att uppmärksamma. Det är en god vana som vi började med när Ville inte fick åka vagn längre utan gå bredvid och behövde underhållas eller iallafall avledas från det tråkiga i att promenera. I rabatten ett par meter längre fram fanns säkert en ännu vackrare blomma att beundra. Vanan har format särskilt Ville till en liten kille som faktiskt letar efter skönheten i sin omvärld och njuter av den.

Under vår promenad vid halv tio sken vintersolen sådär fantastiskt så att all denna fascinerande snö gnistrade. Ville utbrast helt överlycklig: "Mamma TITTA vad det glittrar!" Sen räknade vi bajskorvar. Lite för många hundars ägare gör inte som de ska, vilket syns lite för väl i den glittrande snön, till framförallt Sagas äcklade förtjusning. Det måste väl vara fantastiskt för nån som är mitt i värsta kiss- och bajsåldern med alla dessa frusna bajkorvar och gulfläckiga snö? Ingenting göms ju liksom.

Istappar är en annan skönhetsupplevelse att njuta av. Och taggbuskar. Ville berättade att han ville ha nån sorts vapen (jag minns inte vad han kallade det men han är väldigt bra på att bygga olika vapen i lego, så det var väl nåt sånt) så att han kunde mejja ner alla taggbuskar. Taggbuskar är tydligen inte bra.

Att vår äldste son fäste min uppmärksamhet på den vita, men ibland fläckade snön och sen på taggbuskar fick mig att fundera lite under vägen. Jag tänkte på något som min pappa sa i kyrkan i söndags, att snön påminde honom varje dag om att om våra synder är blodröda kan de bli vita som snö. Taggbuskarna vid sidan om vägen var nu en annan sort med långa törnetaggar. De syntes skarpt mot snön och gav mig en stark påminnelse om genom vems blod mina missgärningar och tillkortakommanden kan bli vita.

Just som jag tänkte det frågade Ville: "Mamma VARFÖR skapade Gud taggbuskar?" Det var väl en kvalificerad fråga kan jag tycka. Jag kunde inte annat än berätta för barnen om törnekronan som elaka människor satte på Jesus huvud därför att de inte förstod vilken sorts kung Jesus är. Och sedan sa jag att kanske fanns taggbuskar just för att påminna oss om allt som Jesus har gjort för oss.

När jag strax efter detta kramade mina små kottar hejdå, var jag varm som en gosig filt i hjärtat, trots den glittrande kylan utomhus.

Måste komma ihåg alla gulliga grejer barnen säger!

2010-02-10T22:34:00.002+01:00

Vi pratar mycket hemma om när Ville ska börja i skolan till hösten (jag vet, helt sjukt!). Skolan ligger på ängen max 100 meter från vårt hus. När vi gick förbi häromdagen sa Saga: "Mamma, när jag får långa ben, ska jag också börja skolan där då?"

Sötnosen!

Gomorron!

2010-02-01T00:20:00.000+01:00

Myspysigt så det förslår att knö ner sig alla tre barnen i mammas och pappas säng, de nätter som pappan är i Oslo. Sömniga pyjamasbarn, med en distinkt lukt av nattkiss - aaah, jag älskar mitt mammaliv!!

Augusts välsignelse

2010-01-31T23:52:00.003+01:00

Söndag för två veckor sedan var det äntligen dags för August att få sitt namn och välsignelse, med efterföljande kalas för de allra närmaste - bara sisådär 45 personer.

Hela la familia. (Nog det första fotot på oss alla fem).

Alla fäder/morbröder/farbröder som var med i ringen vid välsignelsen. Tänk att gå igenom livet med detta massiva stöd av värdiga män runt sig!

För enkelhets skull slog vi ihop hela spektaklet med kusin Tuva - här ser ni de fulla namnen. Mammorna stal sig en liten scrapstund kvällen före. Nu förstår ni varför August ibland går under smeknamnet "Trippel-A" eller "Stora A."

Hungriga gäster... Särskilt lille Noel, tydligen, som föregår soppkalaset med lite mjölk.

Så här tyckte lilla hjälten själv om sin stora dag:De flesta som beundrar August kommenterar på hans stora ögon. Vacker som en dag, om ni frågar mamman!
***
Two weeks ago we had August's and Tuva's blessings and family dinner afterwards.

Vintern då vi hade snö

2010-01-28T10:17:00.002+01:00

Mina barndoms vintrar var snöfyllda. Sen tog Göteborgsslasket över. Men nu har nåt hänt igen: Mina barns barndoms vintrar kommer även de att bli ihågkomna som snöiga - iallafall den här vintern! Nu har snön legat i över en månad här i Göteborgsområdet, och igår kom det ännu mer snö, som visserligen slaskade, men idag har det fryst på igen och solen strålar och allt är så vintrigt och vackert igen. Det är otroligt!

Jag hör hela tiden Skalle-Pers ord i örona: "Om din största fröjd och glädje här i livet är att skotta snö, kan jag lova dig mycket livat i vinter!". Här är pappan i färd med att njuta ännu en av husägeriets fröjder: skottning av garageuppfart! Fast faktum är att detta är enda gången han har skottat. Övriga gånger har mamman gjort det för pappan har varit i Norge. Då ekar andra ord i örona: "Kvinnor kan, kvinnor kan, kvinnor kan!" Fast jag tycker faktiskt att det är lite roligt. Skalle-Pers ord stämmer tydligen på mig.Snögrottebyggning med Moa, dan före julafton:

På trettondagen kom det mer snö (och mer kusiner, fast de fastnade inte på bild, trots att vi hade stort spontant soppkalas här efteråt).

Kolla, Saga gör Höglundsminen!! :O

Simma i snö, hur mycket som helst! FRÖJD!

***
Unlike what you may think, it is very unusual for us (in the Gothenburg area) to have this much snow, especially snow that STAYS for this long! It has been white here for over a month now, shocking us all and delighting the children!

Fyra generationer

2010-01-28T09:58:00.001+01:00

(In English below)
När pappans farfar Bernhard var här i julas passade vi på att ta fyra-genertionskort. Det störde mig när Ville fick sitt namn och Bernhard var med att vi glömde ta ett sånt foto, så nu ca 5 år senare var jag så glad att vi kunde göra det. Även om barnen kanske inte kommer komma ihåg gammelfarfar, så kan de ändå veta och SE att de har träffat honom.

Båda farfar och pappan och Ville är första barnet, första sonen. Visst ser man släktskapet? Jag tycker det ser mäktigt ut att se fäderna så här skuldra vid skuldra, längre och resligare för varje generation. Oj, hur lång ska inte Ville bli då?!

Hela barnaskaran och fäderna igen.

The daddy's grandfather Bernhard visited us after Christmas and we finally got to take four generation photoes! All the men in the first picture are the firstborn. I love to see the strength and power in these pictures. They make me feel both gratitude for efforts of the older generations and hope for the future. Bernhard has been a very diligent temple worker all his life. That sets a good example. I'm so glad the kids got to meet him again and have their photoes taken so that they can SEE that they have met grandpa Bernhard even if they won't remember him.

Motto för 2010

2010-01-22T23:18:00.005+01:00

2009 var året då ALLT hände, samtidigt. Lite som kethupeffekten när allt öser ur flaskhalsen samtidigt. Ketchupen i vårt fall var Gula huset och August, som valde att forsa ur flaskhalsen med gemensam entré under oktober månad (i August fall var flakshalsentrén dessutom rätt bokstavlig förresten, när jag nu tänker efter. Aj). Det var mitt livs mest intensiva höst vågar jag påstå - inte ens hösten 1999 klår denna, för då gifte vi oss "bara". Vilket ju i sin tur innebär att vi firade 10-årsjubileum 6 oktober i höstas. Det var 3 dar efter vår stora flytt och 14 dagar före Augusts nedkomst. Jag var rätt så fet och så trött att jag fick sova i två timmar innan jag orkade släpa upp mig för att gå ut och fira med ett litet restaurangbesök. Det var trevligt. Tänk att vi lyckades klämma in det med.

Här står vi före vår lilla date - framför flyttkartongerna. (Om nån tycker jag ser fräsch ut så säger jag som jag brukar: Lite smink kan lura vem som helst).
När vi kom hem från restaurangen drev höstregnsstormarna in vatten genom vårt nyinköpta hus fasad. Dropp dropp. Vi trodde inte våra ögon. Det var en mycket minnesvärd kväll och natt. Samuel fick klättra runt på altantaket och knyta fast presenningar. Men det ordnade sig: När jag låg på BB hade vi litauiska snickare här som fixade det.

Men för att inte lura iväg mig själv från ämnet för mycket, låt detta ovanskrivna i all enkelhet bara statuera exempel på intensitetsnivån under den gågna hösten. Det var crazy. Och efter den första nyförlösta månaden när jag äntligen hämtade mig efter blä-graviditeten och allt efterbördsmeck med skrapning och infektion, då njöt jag nåt så in i norden av att vara återställd att jag blev fullständigt unstoppable. Att bara sitta ner i fem minuter gjorde mig rastlös. Det fanns ju så mycket roligt att hitta på hela tiden. Jag hade väl fått nog av att vila.

Så, efter alla förra årets stora livsomvälvande händelser i familjen har jag kommit fram till att 2010 ska vara ett år då vi VILAR PÅ LAGRARNA. Jag har funderat en hel del på detta uttryck, som har snurrat i mitt huvud rätt mycket de senaste veckorna. "To rest on one's laurels" är enligt weblexikonet "to be satisfied with distinction won by past achievements and cease to strive for further achievements" eller enklare "sit back, relax, take it easy, relax your efforts." Min plan är självfallet inte att sluta med vidare bedrifter eller utveckling, men vad jag menar är att jag mer vill njuta av det jag redan uppnått. Vila och njuta, av mina fantastiska barn, av vårt nya hem, av vår ordnade tillvaro som är så rikt välsignad. Tänk att bara få vila i detta och känna att det är nog!

En sak som jag funderat över angående det här med antika sentenser är att uttryck som "Carpe diem" florerar rätt fett i vårt samhälle. FÅNGA dagen får mig att tänka lite mer i banor av att jobba, kämpa liksom. Men varför finns det inga lull-lulliga väggskyltar som säger VILA på lagrarna? Jag tycker det borde uppmuntras mer, att se till past acheivements och sit back and relax your efforts.

För att undvika missförstånd är det bäst att förklara att min plan är alltså inte att sitta med armarna i kors och vara lat. Nej, jag menar att det är bra att slå ner på tempot och se till det man redan har och njuta av det. Min förhoppning är att då bli en bättre mor, en mindre stressad och rastlös person och även att alla dessa guldstunder i livet med familjen inte ska gå mig förbi utan tas tillvara. Jag instämmer med Thoureau:

Jag gick till skogs för att leva medvetet.

Jag ville suga märgen ur livet och utdriva allt som inte var liv,

så att jag icke vid min död inser att jag ännu icke levat.

Fast där är jag kanske lite tillbaka på Carpe diem igen? Jag tar till mig den delen av uttrycket som menar Lev i nuet. Det är bra. Lev i nuet och vila på lagrarna och njut mer. Det ska bli ett skönt år, 2010!

3 månader idag!

2010-01-21T00:20:00.009+01:00

En liten kille växer alldeles för fort! Nästan 6,2 kg idag, och precis 3 månader gammal. Det firas med två små snuttar som mamman kan se på om och om igen trots att hon har lilla godingen i knät och kan se det live närhelst liten August behagar.

***
3 months old today! Time passes too quickly and little boy grows way too fast. We love him so much!!

Det är lego som gäller

2010-01-21T00:07:00.003+01:00

Detta är Villes allra första egenhändigt skrivna mening! "Ville är bra på Lego." Sic! Det är verkligen sant...
Lycka är att få pengar av gammelmorfar Kurt att handla en julklapp för. Ville spanade in Atlantislegot i nya Lego-katalogen och suktade i flera veckor efter hajmannen och mantamannen tills de kom in i leksaksaffären och kunde köpas. Sedan byggde han ihop den här land speedern HELT SJÄLV. Det står 7-12 år på asken. Visst är han duktig!***
So the first picture is a little Swedish lesson for you: "Ville är bra på lego." It's the first sentence Ville has ever written all on his own. Guess what it means... The second picture is your clue. He built that lego land speeder all on his own. *proud parent*

Aftonbön

2010-01-18T20:24:00.002+01:00

Ikväll bad Ville i sin kvällsbön att julafton skulle vara lika lång som sommaren, att han skulle somna fort och bra och att dagen skulle vara längre än natten (så han hinner leka mer).

Han har den senaste tiden utvecklat en underbar tilltro till bönens kraft. Alla kvällar när han har hopplöst svårt att somna slutar det ofta med att han ber mamman eller pappan komma in och ha "en särskild bön att jag ska kunna somna". Vi har pratat mycket om att förutsättningen för att Gud ska lyssna på hans bön och hjälpa honom somna, är att han tror på att det ska fungera och att han ska ligga still och låta Gud hjälpa honom. Det fungerar, till både Villes och hans föräldrars stora glädje.

Tror ni Gud hör den här bönen?

Julen var god

2010-01-18T12:00:00.002+01:00

Jadå, vi hade en jättehärlig jul. Här kommer en liten resumé i efterhand.

Vi öppnade klapparna hemma själva på julaftons förmiddag. Det var så skönt!! Bara vår lilla familj i lugn och ro, och barnen kunde sedan vara trevliga och lugna resten av dagen. Särskilt Ville har ju en tendens till att inte fungera om han går och väntar på nåt, så det var underbart att slippa det. Sen vid lunch gick vi till mormor och morfar för det stora firandet. Julbord och kusiner högt och lågt, och efter Kalle den mycket uppskattade Smålandstomten med en klapp var till alla barnbarn. Det var precis lagom mycket kaos. En go kväll avnjöts sen där barnen lekte och de vuxna umgicks och åt, hehe.

Juldagen var vi hemma och byggde lego och prinsess-slott och päste i mysbrallor hela dan, just som sig bör på juldagen. Skönt!!

På Annandagen var vi på kalkonmiddag hos farmor och farfar. Det var supergott! Sen åkte vi hem till oss för klapputdelning och massvis med efterrätt.

Obligatoriskt: blöjfoto i soffan

2010-01-17T23:15:00.002+01:00

Vilhelm 2,5 månad

Saga 2 månader

August 2,5 månad

Pappan och jag diskuterar om August är vår snyggaste bebis hittills. Eller är det bara så att han är vår nuvarande bebis och det man har för ögonen är det man är mest förälskad i just då? För Ville och Saga är ju så mycket snyggare nu. Ojoj, hur snygg kommer inte August bli då liksom... Å, det är så underbart att vara kär i sina barn!

***
Obligatory: Diaper photo on couch. Kids aged 2/2,5 months. The Daddy and I discuss whether August is our most handsome baby yet? Or is it simply so that the present baby is the one you are most in love with, and thus the one you find most beautiful? Because Vilhelm and Saga are so much prettier now. Wow, won't August be so handsome when he grows up... Oh, it's so lovely to be in love with your children, isn't it?

Tokbusroliga Saga

2010-01-14T00:15:00.002+01:00

Saga snappade upp ett nytt ord på dagis idag. När hon kom hem satt hon på sin plats vid matbordet och sa om och om igen ett väldigt intensivt: "Hejjegud." Jag fick förklara, både en och två gånger att i vår familj säger vi inte så eftersom vi tror på Jesus och han kanske blir lite ledsen om vi bara säger så hela tiden. Så gick Saga på toa (det obligatoriska mitt-i-maten-toabesöket) och där fortsatte hon med sitt "Hejjegud". Jag förklarade så bra jag kunde återigen varför vi inte säger så. Då tittar ungen upp i taket och hojtar lite lätt pillemariskt:

"Förlåt! Förlåt däj uppe!"

Sen gick hon och satte sig vid matbordet igen och fortsatte säga hejjegud i sann 3-års-trots-anda. Håhåjaja och hujedamej!

Vilhelm fyller 5 år

2010-01-09T21:31:00.003+01:00

Strax före jul, 18 december var det ÄNTLIGEN Villes tur att fylla år. ALLA HANDENS FINGRAR, 5 hela år blev han! Ojojoj vad han hade längtat efter det. Det är inte lätt att fylla år allra allra sist - det hjälpte inte att vi sa att Lovis fyller år efter dig, för Lovis hade minsann reda på att hon fyller år först, januaritjej som hon är! Men till slut var det ändå Villekillens tur att få paket och uppvaktning!Bakugan stod högt upp på önskelistan, jämte Lego och coola gubbar. Kalops, som är den totala favoritmaten, var sedan länge bestämd meny och mormor, morfar, farmor och Marika kom och uppvaktade. Det känns så häftigt att denna lilla kille har blivit en ganska stor kille. I fem år har han varit en självklar del av vår familj. Han tar stor plats i skaran men kompenserar det med att vara en utmärkt lekledare i fantasilekarna med sin lillasyster. De är så goda lekkamrater och kan ägna timmar åt egen fri lek. Sin lillebror är han inte annat än öm och kärleksfull med och så stolt över! Sin moder vet Ville precis hur han ska provocera igång, men han vet även precis hur han ska ge henne komplimanger som hon smälter av. Pappan och Ville delar den stora passionen: LEGO. Det största problemet som vi fajtats med även under hans femte levnadsår är hur han ska lyckas somna på kvällarna. Kanske lär han sig det tills han fyller sex år...
Inför barnkalaset! Rosig om kinderna efter leken ute i SNÖN!! Ballonger OCH julgran och Yoda-tröjan - bättre än så blir det knappast.

Dagens sanning

2009-12-23T23:37:00.002+01:00

Måste göra lite reklam. Det var två grejer jag önskade mig i julklapp imorgon: 1) Ett leende från August och 2) Ketchupmammans bok. August har de senaste dagarna, trots öroninflammation, lett som värsta gulleponken och alldeles smält mitt modershjärta. Äntligen. De andra två ganstersen log flera veckor tidigare än August, men men, huvudsaken är att han mår bra och är finast i världen, och det är han ju.

För punkt nummer två på min julklappsönskelista kan jag säga att där är nog chansen rätt slim att jag kammar hem. Jag är så amningsdisträ nuförtiden att jag missat att säga att jag önskar mig Ketchupmammans bok och när jag nyss kollade in på hennes ljuvliga blogg så såg jag att jag har till kl 23.59 (fast jag vet inte vilken dag...) på mig att länka och fjäska så kan jag vinna ett ex av henne. Jag ger det en chans.

AJ LÖV KETCHUPMAMMANS BLOGG!! Ett inlägg som jag tänkt mycket på de senaste veckorna är detta: http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/2009/11/16/for-sota-for-hatt/
Read it and weep - av skratt och underbar igenkänningsfaktor. Det ÄR ju verkligen så. Mina barn är finast i världen.

Syskonkärlek i vardagen

2009-12-20T23:15:00.003+01:00

Ville och Saga älskar verkligen sin lillebror. Det är mycket gos och uppassning på August. De vill inte gå till dagis utan att ha kramats och August får mycket hjälp med istoppning av napp och sånt. Särskilt Saga har mycket tålamod med det. Hon kan sitta långa stunder och prata med och sjunga för sin älskade lillebror och det är så underbart att se hennes lilla personlighet. Hon trivs verkligen med att vara storasyster. Bröderna busar.
Hihi, prova luciakronan på Gusten!

Två månader idag!

2009-12-20T22:47:00.003+01:00

Idag blir vår lille August två månader! Det känns så otroligt, men han har ju faktiskt vuxit massvis. Han är ingen liten knyttig skrufs längre, utan en liten människa. Världens finaste är han hur som helst fortfarande, så klart! Se så runda kinder man har fått till! Låren börjar bli lite smått gossiga också.

Han älskar att ligga och titta med stora, runda, klara ögon på omvärlden. Det tog lång tid innan han bevärdigade sin moder med ett leende, han hann bli 8 veckor faktiskt. Verkar vara en allvarlig liten grabb, so far.
Testing testing på det här med att lyfta huvet i magläge. Jodå, det funkar riktigt bra. *Mamma stolt*
En sak som Gusten verkligen gillar är att bada i handfatet. Han kan gapa hur mycket som helst, men när man håller ner honom däri blir han tyst och lugn. Han är grym på att skela! Det blir lätt så när man måste anstränga sig för att fokusera blicken.

Lusselelle

2009-12-20T22:34:00.005+01:00

Vi hade en härlig Lucia-vecka. Vi lussade på dagis, på julfesten i kyrkan och hos mor- och farföräldrar. Ville varvade memllan tomte och pepparkaka - han ville helst ha pepparkakedräkten dygnet runt varje dag (vilket han delvis hade) och Saga har haft sin underbara lussekrona i plysch på sig nästan jämt här hemma. Men så här såg hon ut i full mundering, flankerad av idel kusiner. Visst är hennes min här helt underbar!?

En till liten tomte/pepparkaka.
Mysigt fika hos mormor och morfar.
Hos farmor och farfar. Farmor hade förberett pepparkakor och glasyr som barnen fick gå lös med. Oj, vad kul de hade!!
Myyycket grönt är det som gäller...

Lillprinsen blir en månad idag!

2009-11-20T23:12:00.009+01:00

En hel månad har gått sen förlossningen. Bara en månad sedan jag blev av med den där enorma magen. Bara en månad sedan lillgossen blev en del av mitt liv. Han är ju så självklar redan, så svårt att tänka sig att han funnits hos oss så kort tid.

Sprillans ny:

En månad gammal:

Nu ska jag, mamman, iallafall ta mig i kragen och publicera de där första bilderna och även den där förlossningsberättelsen som hör till. Bered er på ett långt inlägg! (BILDSPEL MED FÖRSTA FOTONA LÄNGST NER!!)

Söndagen 18 oktober kände jag mig orolig hela dagen och hade så löjligt ont hela tiden och sammandragningar som tryckte på neråt i bäckenet. Jag kände att jag bara inte orkade mer. När vi fått barnen i säng på kvällen ringde jag förlossningen i Varberg och till min stora glada överaskning var barnmorskan som svarade idel förståelse. Hon tyckte det var helt ok att vi kom in och att jag lades in med en gång istället för att behöva vänta tills på tisdagen, som var var den dag för inläggning/ingångsättning som jag hade fått. Så farmor kom hit och passade våra sovande barn så att Samuel kunde köra mig till Varberg.

På förlossningen blev vi mötta av en underbar barnmorska som satte CTG och klappade magen och pratade snällt med mig. Sen gav hon mig Panodil och en morfinspruta och jag lämnades ensam för en förhoppningsvis god natts sömn. Jag sov sådär, uppfylld av lite för många tankar, men det var iallafall UNDERBART att inte ha ont för ett par timmar. På morgonen kom ny personal och kände på mig. 2 cm öppen, inte i förlossning ännu. Läkaren på morgonronden bestämde då att flytta mig till BB och inte sätta igång nåt förrän dagen därpå.

Det var underligt att ligga på BB med bebisen kvar i magen. Sjukhussängen var löjligt hög att ta sig upp i med foglossningar som protesterade vilt när jag försökte lyfta benen. Men förutom det hade jag en underbar måndag! Underbart snäll och välvillig personal kom med tröst och mat och Panodil. Ingen tyckte det var det minsta konstigt att jag låg där med min mage. Alla uppmanade mig att omedelbart säga till om förvärkarna kändes lite extra. Flera barnmorskor lovade att förlösa mig på plats om det skulle sätta igång helt plötsligt, och de fick mig att känna mig så trygg. Det kändes förunderligt att bli tagen på så stort allvar, mina eviga förvärkar och eviga foglossning blev plötsligt bekräftade och möttes av sympati och empati.

Och jag, jag bara sov hela långa måndagen. Varje gång jag vaknade var jag hungrig som en varg och sköterskorna bar in mat till mig. Jag proppade i mig mat och försökte läsa lite, men somnade igen. Det var som att min kropp äntligen fick ta över och vila och ladda upp inför den stundande förlossningen. På kvällen kände nattpersonalen på mig (2 cm öppen fortfarande) och CTG:ade mig igen. De var rätt nervösa att förlossningen skulle sätta igång spontant, tror jag. För mig kändes det bara som vanligt, som det kan kännas i flera veckor i slutet av mina graviditeter. Så fantastiskt att då bli tagen på allvar!

Med morgonronden kom samma läkare och frågade om jag ville föda barn idag. Det var ju tisdagen 20 oktober, den officiella igångsättningsdagen - om jag nu var mogen, vilket de bedömde att jag var. Plötsligt blev det rätt läskigt - upp till mig att säga ja, bring it on. MEn det är klart att det inte var nån idé att tveka. Jag ringde Samuel och blev nedrullad till Förlossningen igen. Det var ett par nervösa läskiga timmar. När Samuel kom kändes det tryggt men fortfarande väldigt pirrigt. Vi skulle verkligen föda barn nu! Barnsängskvinnans alla helvetessmärtor skulle snart vara mina. Vårt barn skulle snart ligga i mina längtande armar. Så ofattbart!!

Jag hade en barnmorska och en barnmorskestudent som gjorde sina sista veckors praktik innan hon var färdig. CTG:t visade att bebisen mådde finfint. Barnmorskorna var noga med att fråga om vad jag hade för önskemål med lavemang, smärtlindring och förlossningsställning, ifall spektaklet skulle sätta Katrin-fart och vi inte skulle hinna prata om det sen. De kände på mig båda två och konstaterade: Öppen 2 cm och livmodertappen utplånad så när som på 0,5 cm. Den äldre barnmorskan fäste en skalpelektrod på bebisens huvud och tog på så vis hål på fosterhinnorna. Vattnet skvalade ur mig. En så underlig känsla det där, som att man helt omedvetet kissar på sig floder. Då var klockan ca 13.30. Jag fick på mig en rejäl blöja och fick resa på mig och upp och traska. Planen var att låta det gå två timmar och hoppas att värkarna satte igång av sig själva. Samuel och jag hade det rätt trevligt i vårt lilla fina Varbergsrum. Samuel smaskade lösgodis och högläste för mig ur Norra Halland (lokaltidningen). Jag vankade fram och tillbaka och flåsade lite under värkarna som var precis som helt vanliga Katrin-förvärkar: Ingenting att ta på allvar alltså. För en gångs skull ville jag inte ha godis, men en clementin slank ner strax före kl 15. När jag skalade och åt den minns jag att jag fick luta mig över skötbordet och vagga och andas när det kom en värk. Plötsligt var det nån som vred upp styrkan på de där värkarna och vi ringde på klockan. Barnmorskan kom in och jag fick lägga mig i sängen. När hon kände på mig nu hade jag öppnat mig otroliga 5 cm! Utan att jag märkt nåt av det mer än "vanliga förvärkar".

Jag blev kvar i sängen och de började fixa med benstöd på sängen och så blev det personalskifte. Nån kvart eller tjugo minuter rullade på med lite halvjobbiga värkar och sen föreslog den nya barnmorskan framåt lite före 15.30 att jag skulle testa lustgasen så att jag hann lära mig hur man gör med den innan allt tog fart. Jag hann inte andas särskilt många värkar i den där masken innan nån skruvade upp styrkan på värkarna igen och även skruvade upp hastigheten. Plötsligt gick allt i ett och jag hann inte hämta andan mellan värkarna. Det tog mig ytterligare ett litet tag att fatta att jag andades för kort i masken och tog bort den för tidigt så att kulmen på värken hamnade utanför mitt lustgasrus. Jag hann även nätt och jämt fatta att det var dags att börja flåsa i masken redan när jag halvt tänkte "nu kommer det nog en ny värk".

Det är märkligt vad man hinner tänka när man ligger sådär och värkarna går i ett enda långt torterande svep och de är så starka att det inte går att låta bli att skrika, ett mer eller mindre vilt och gällt "AAAAAA!!!" Jag hann trots det tänka att "Nu gör jag ju detta!! Jag FÖDER!!" Och jag kände igen det, kände att detta har jag ju faktiskt gjort innan, tvärtom vad jag alltid brukar känna att jag inte har fött barn (alltså, det har jag ju, men eftersom det gått så fort har jag inte känt att jag gjort det). Jag hann även tänka att min upplevelse nu var samma som innan med undantaget för lustgasen, som inte tog bort nåt men höll smärtan på lite dimmigt avstånd och hjälpte lite för att jag hade nåt att koncentrera mig på. Egentligen är jag inte säker på att den var så nödvändig, även om jag absolut inte ville vara utan den. Den bästa smärtlindringen är att hålla stenhårt i Samuels händer. Jag ville att han skulle hålla masken åt mig så att jag kunde hålla i hans händer. Jag tänkte även "Nu upplever jag den där lustgasen alla talar om, nu får jag den erfarenheten, precis som jag ville, haha!" Jag önskade att nån ville ta kort på mig, men hann aldrig säga det för jag fick aldrig en sekund över.

Sen kräktes jag och barnmorskan trodde att det kanske var lustgasen. Jag önskar att jag hade haft tid att fatta att det inte var den, utan att det var barnets huvud som trängde ner. I det skedet i förlossningen har jag alltid spytt de andra gångerna med. Hade jag fattat hur nära slutet var där och då, så hade jag kanske inte behövt vråla som jag klassiskt nog gjorde: "NU DÖR JAG" och "NU VILL JAG INTE MER" i den där totala smärtångesten när man nästan drunkar och inte kan hålla näsan ovanför ytan.

Plötsligt tryckte det på nåt våldsamt och jag sa, pinsamt nog "Jag vill bajsa på mig!!" och började halvkrysta rätt okontrollerat. Det var nog de värsta sekundrarna, smärthavet var så svart och djupt. Men då kom barnmorskan till min räddning med beskedet att jag skulle göra precis som hon sa och krysta nästa värk, så skulle allt gå bra. Det är något som händer i mitt smärtdunkel när jag får höra de orden. Jag blir som en lydig skolflicka, totalt koncentrerad på att göra som jag blir tillsagd. Bort med lustgasen. Nu ska här födas! Jag gjorde PRECIS som barnmorskan sa och hon var totalt imponerad av mig. Jag fick bekräftat igen hur grym jag är på att föda barn, haha. Jag tryckte på när jag skulle och höll absolut still och andades när jag skulle det. Svinont gör det, när huvudet står precis på väg ut. Men duktig flicka gör som hon ska, och till min förvåning gick det så snabbt och den där fantastiska känslan av "floooosch" kom fortare än jag trott och min lilla kalv gled ur mig. Klockan var 16.05 - en timme efter att värkarna satte igång!

De la mitt kladdiga knyte på mitt bröst och min första kommentar var "Så ful du är". Barnmoskan skällde skämtsamt på mig - vad var det för sätt att hälsa sitt barn. Men inkladdat fosterfett är faktiskt inte så snyggt. Samuel hade hunnit se vad det var för sort, men nu höll de upp bebisen för mig för att jag skulle se också. En snopp!! Och jag som varit så säker på att det var en tjej. Min världsbild gjordes om, och jag höll om vår älskade lilla pojke och fylldes sakta av all lättnad och lycka och kärlek. Samuel fick klippa navelsträngen.

Efterbörden ville inte ut och jag fick två sprutor i armvecket (varav den ena oturligt nog placerades i nån nerv tror jag, för jag har fortfarande ont i det armvecket) med sammandragande medel. Efterbördsskedet är inge kul faktiskt. Man känner sig så himla färdig med värkarbete och krystningar, och barnmorksan är inte precis snäll och försiktig när hon trycker på magen och rycker i saker och ting. Till slut kom eländet ut. Blobb. Barnmorskan var lite osäker på om den var hel men konstaterade sen ihop med en kollega att den visst var det (vilket väl visade sig sen att den inte var, tre veckor senare när jag fick läggas in för skrapning av resterna. Men men, different story).

Vi fick ringa runt till våra ungefär hundra släktingar och berätta om vårt mirakel. Vi fick bubbel och mackor och lunch. Bebisen vägdes: 3880 gram och mättes: 53 cm. Han var lite kall och vi blev kvar på Förlossningen extra länge för att han skulle få upp värmen mot mitt bröst och under värmelampa. Det var härligt att ha honom så nära fast utanpå kroppen. Käääärleeek!!! Helt underbart fantastiskt. Inget går upp emot att få ett nytt litet barn. Och att föda barn är vidrigt och fantastiskt. Jag är så tacksam att jag fått uppleva det tre hela gånger!!

Vilhelm, Saga och ... ?!

2009-11-20T22:53:00.003+01:00

Mammans hjärta spiller över av kärlek när hon tittar på sina tre små älsklingar. Men i huvudet yr en ständig fråga, som trots att veckorna går inte lyckas få ett svar: Vad heter lillebror??

Mest beror namnfrågan på att pappan och mamman inte kommit överens och mamman har råkat köra över pappan lite, och pappan i sin tur hittar på nya tokiga namn varje dag och driver mamman till vansinne med detta. Men den senaste veckan har vi verkligen ansträngt oss och i början bestämde vi gemensamt ett namn som vi skulle prova. Morgonen därpå förklarade mamman för stora barnen att idag ska vi prova att bebisen heter så här. Hela dagen ansträngde sig mamman att säga "rätt" namn. Barnen hakade på, först motvilligt, sedan mer glatt. På kvällen frågade nån av dem: "Mamma, vad ska bebisen heta imorgon?" Haha, de fattar galoppen...

Dagen därpå provade vi ännu ett nytt namn: Adrian. Mot kvällen bestämde Ville att morgondagens namn skulle vara Edvin. Mamman försökte förklara att vi nog skulle prova Adrian ett par dagar till, så att det fick en chans att fastna eftersom det trots allt verkade som att både mamman OCH pappan gillade det. Men nähädå, det gick inte Ville med på.

Dagen därpå kom pappan hem efter sina tre dagar i Oslo. Mamman hade ansträngt sig med Adrian större delen av dagen. Men vad gör pappan?! Kallar honom omväxlande Adrian, Edvin, August, Eddie, Percy och Edmund. Förvirringen är nu total i mammans hjärna. Det börjar bli för mycket av det goda.

Dessutom är det så svårt för ett förälskat modershjärta att älska ett namnlöst barn. Eller, hmm, i hennes hjärta har lillponken redan fastnat med ett namn - som pappan efter tre veckors idogt övertalande fortfarande inte godkände. Det var ju där allt Adrian och Edvin kom in i bilden.

Så, har bloggläsarna nåt tips på hur familjen nu kan gå vidare i frågan? Hur kommer vi fram till vad lilla älsklingen heter, när det nu verkar som att han säger olika till olika familjemedlemmar?

En ny sång

2009-11-20T22:41:00.003+01:00

En ny sång ljuder allt som oftast här hemma nu för tiden. Mest är det äldsta sonen som sjunger den, medan han bläddrar i någon av alla de leksakskataloger som strömmar ner i vår brevlåda. Det är en ganska så enformig sång, men Ville sjunger den med inlevelse och menar varje ord. Så här går texten:

"DEN VILL JAG HA, DEN VILL JAG HA, DEN VILL JAG HA!"

Grattis Saga 3 år!

2009-11-20T21:46:00.004+01:00

Världens goaste Saga-Fina fyllde äntligen sina tre år. Så efterlängtat! På födelsedagens morgon fick hon gå och lägga sig och låtsassova - väldigt spännande! Sen kom familjen in med paket. Vilken lycka!

Av farmor och farfar fick Saga en alldeles egen Belle-klänning. Ojoj vad snygg man kan bli då!
Och av mormor och morfar fick hon en Snövit-barbie med tillhörande prins. Tur att alla har förstått vad som gäller i denna flickas värld.,.
Litet sammandrag av barnkalas etc:

Grattis vår goaste flicka, vi älskar dig så mycket!

Hemma - igen!

2009-11-10T21:19:00.002+01:00

Då var mamman och bebisen hemma igen eter ännu en sjukhusvistelse. Det visade sig i helgen att mammans svårigheter att återhämta sig hade en orsak: Rester av moderkakan satt sannolikt kvar. Efter två dagars försök till naturlig lösning fick mamman komma tillbaka till Varberg och läggas in för lite operation. Det blev nästan två dar till på sjukhus för mamman och bebben. Det känns som vi kan det här med sjukhussängar, babybaljor, sjukhusmat och nyponsoppa, stick och slangar och kanyler och Panodil rätt så bra nu. Det känns som att vi inte vill mer sånt nu. Men förhoppningsvis ska återhämtningen gå bra nu och livet snart börja gå sin gilla gång igen.

I can't wait...

Bf idag...

2009-11-03T21:47:00.005+01:00

Babytickern står på NOLL idag. Har ni sett det? Jag har liksom väntat lite på det, innan jag tar bort den. Tänk om jag varit gravid ända fram till idag och sen ett par dar till (som med de andra barnen). Vilken enorm tacksamhet jag plötsligt känner att så inte är fallet. Gusten (arbetsnamn som börjar fastna) fyller två veckor idag! Gravidmagen känns JÄTTEavlägsen! Gusten känns så självklar. Har han funnits i mitt liv utanför min mage i bara två veckor? Det går så snabbt att älska ett barn över allt annat. Moderskärlek är det mest fantastiska som finns.

En annan ögonblicklig kärlek är Nappen.

För de som väntar på en ordentlig uppdatering och ordentligt med bilder, så lovar jag att det kommer snart. Imorgon går pappan tillbaka till jobbet och stora barnen är på dagis sina 15 timmar i veckan nu. Förhoppningsvis ger det mig lite tid till vila och att komma ikapp med exempelvis bloggning. Livet har ju varit lite för intensivt för det sen vi kom hem från BB. Det har varit lite mycket med huset, kan man säga. Men nu är fasadläckan färdigreparerad av snickarna, tvättstugan är min husmorsdröm uppfylld tack vare min far och pappans slit, och av våra ovälkomna inneboenden - mössen och getingarna - märks numera inte så mycket (Nån enstaka geting/dag jämfört med ca 40 om dan som det var när vi flyttade in.) Idag var elektrikern här och uppskattade sitt jobb i badrummet, sen var pappan och jag på vårt första badrumsaffärbesök och började försöka orientera oss i den djungeln (Så tokmycket att välja på - hur ska jag nånsin kunna bestämma mig?) och därefter var Anticimex här för lite försäkringsbesiktning. Ungefär så har dagarna sett ut här på sistone.

Han är här!

2009-10-28T13:48:00.002+01:00

Bilder och uppdatering kommer, så snart mamman når fram till det genom tvätthögarna och husrenoveringarna... Håll till godo med Webbisbilden här så länge:

http://www.lthalland.se/t/Birth____29755.aspx?view=28349

***
He is here! Pictures and an update will come as soon as the Mommy gets around through the piles of laundry and the house renovations to that. Have a look at the link above meanwhile.

Kom ut nu då!

2009-10-18T19:37:00.000+01:00

Nån gång i början på veckan blir mamman igångsatt. Snart är den långa väntan slut. Så här kommer några sista Gulla med magen-bilder på en förväntansfull blivande storasyster och storebror.

***
Some time in the beginning of this week the labour will be induced. Soon the long wait is over. Here are some last cuddling the tummy-pics of a very expectant big sister- and big brother-to-be.

Litet kom ihåg till mig själv:

2009-10-17T13:23:00.012+01:00

Vill först bara varna för att detta är ett jättelångt och tråkigt inlägg, med totalt fokus på självömkan. Läs inte mer, särskilt inte om du aldrig varit gravid och har svårt för sånt där gravidgnällsnack. Så, here we go:

Jag ligger i min säng och försöker tänka efter om det finns nånstans i min kropp som inte gör ont eller mår dåligt. Det är ungefär tre dagar kvar på den här graviditeten och idag har jag varit ur sängen i kanske totalt 1,5 timme. Då åt jag frukost med barnen och sen vek jag tvätt och stoppade i och ur diskmaskinen. Sen skakade hela jag av mjölksyra i varje kroppsdel och sängen kallade tillbaka mig. De mest framträdande må dåligt-symptomen är nu:

- Att jag skriker av smärta om jag skulle försöka ändra position i sängen. Det gör mest ont i:
> Korsrygg
> Under/runt magen (träningsvärk från förvärkarna)
> Bäcken (sittben, blygdben, lite i höftkulorna)
> Ljumskar och även ner på benens baksida.
- Total orkeslöshet och trötthet i kombination med inre rastlöshet så det är svårt att somna och slippa ifrån allt.
- Värkar. Ibland bara lite diffusa "Oj, nu blev magen stenhård"-värkar, ibland mer rediga "Just det, det är så här det känns att föda, prata inte med mig nu för jag måste flämta mig igenom den här"-värkar.
- Illamående.

Ju längre jag ligger tilltar de i börjar mer finstilta symptomen:
- Nästäppa. Snart kommer jag behöva snyta mig och därmed gå igenom dagens åtminstone tredje näsblod. Mmm smaken av gammalt näsblod i halsen...
- Astman. Höhöhöö, tungandad, får ingen luft. Blir mer trött.
- Just det, tog influensasprutan igår. Högerarmen värker fint. Inte ligga på högersidan alltså.
- Huvudvärk. Jodå, den finns där, från panna till nacke.

Nu ska jag roa mig med att försöka komma ihåg alla läkemedel jag brukat de senaste nio månaderna (listan kunde göras längre fast det är bara dessa som är graviditetsrelaterade):

- Lergigan comp
- Nasonex
- Hemofer
- Duroferon
- Magnesium
- Pulmicort
- Bricanyl
- Venofer
- Xyloproct
- Reliv, reliv, reliv
- Dexofen

(Fortsätter skriva dan därpå:)
Så, om ett par år när bebislängtan sätter i, skulle jag vilja bli påmind om det här som jag skrev igår. Mitt minne har lite för lätt för att bara minnas trevliga saker och att romantisera och lägga rosenskimmer. Det är tydligen svårt för mig att komma ihåg exakt hur ont det gör att vänta barn (just det: Vänta barn. Hur ont det gör att föda, det är ett helt annat kapitel). Och hur länge jag mår dåligt. Och hur trött och inte mig själv och mer och mer totalt orörlig jag är i många, många långa månader. Hur jobbigt det var med illamåendet de första månaderna har nog redan fallit i glömska.

På sätt och vis är ju detta bra. Det är väl inte precis nödvändigt att minnas månader av smärta och orörlighet. För andra saker kommer jag ju ihåg: Känslan av att bära vårt barn. Magen som växer och antar högst fascinerande proportioner mot slutet. Denna stora mage, som inte alls är stilla utan lever och rör sig så det syns utanpå. Hur härligt det är att känna de första sparkarna. Hur kul det är att ligga och titta på sparkarna och krumbukterna. Sparkarna som växer sig starkare hela tiden för att mot slutet måttas mot bygelBH-kanten ovanpå revbenen när jag sitter ihopsjunken. En liten fot som man kan följa under huden. Hickan! Detta vitala livstecken som kan vara så irriterande. Ljudet av lilla hjärtat som galopperar därinne när barnmorskan lyssnar på det. Reda-bo-instinkten som så tar över mig mot slutet. Det mycket praktiska magbordet när jag sitter i soffan och fikar. Det är så fiffigt!! Och alla funderingar: Namnfunderingarna. Hur ser du ut-funderingarna. Pojke/flicka-funderingarna. Personlighetsfunderingarna. Vad kommer vara jobbigt med den här ungen-funderingarna. Förväntan Förväntan. Förväntan. Längtan efter den lilla tyngden av att hålla vårt barn i min famn. Längtan efter att få möta den nya som jag redan älskar så högt. Som jag älskat i redan nio månader nu.

Det är komplext att vänta barn. Det är lätt att drunkna i hur vidrigt ont det gör och hur jobbigt det är. Det är mycket lätt att förlora perspektivet på vad det här går ut på, trots att det är så påtagligt. Det är otroligt lätt att glömma eller kanske snarare inte orka känna, vilken otroligt välsignad kvinna jag är.

Vi är på plats!

2009-10-08T21:30:00.005+01:00

För en vecka sedan (oj vad tiden går) tillträdde vi Gula huset och i lördags gick ju flyttlasset. Mamman är såååå lättad och glad över att ha den tråkiga biten av flyttandet bakom sig. Det är otroligt skönt att vara på plats. Barnen har funnit sig till rätta överraskande fort (läs: medsamma) och verkar njuta väldigt mycket av husytorna och trädgården de med.

Här kommer ett litet bildspel från flyttdagarna!

Livet är spännande!

2009-09-30T09:51:00.003+01:00

Livet är så spännande att mamman slutat sova på nätterna. Bristande nattsömn kan väl i och för sig ha att göra med stadiet i graviditeten, men att det aldrig vill sluta spinna i huvudet bidrar starkt. Imorgon är det äntligen oktober, månaden då ALLT händer i vår familj.

IMORGON FÅR VI GULA HUSET!! På lördag drar flyttlasset. Så otroligt spännande!!

Dessutom har mamman igår äntligen varit på läkarbesöket på Förlossningen i Varberg och fått läkarbeslut på vad som ska hända med den biten. 20 oktober ska vi komma in för kontroll och om det ser bra ut sätts förlossningen igång då. Om det inte är helt moget så blir mamman inlagd! Hurra! I max tre dagar tyckte läkaren att mamman skulle ligga inne, sen skulle det bli för tråkigt att ligga där (trodde han ja - visst låter det superskönt?) och senast 23/10 sätts förlossningen igång hur som helst. Det innebär att vår nya familjemedlem är här om bara TRE VECKOR!

Livet är så spännande! Mamman är nöjd och glad, trots total brist på sömn...

***
Life is so exciting right now! Tomorrow we get the keys to our Yellow House. We're moving in on Saturday. Exciting!

And yesterday the mommy went on a doctor's appointment to get the final decision on the delivery. It's not very common to induce labour in Sweden without strictly medical reasons, but I will be induced to avoid another speedy delivery at home. To make me feel all safe the doctor decided that I will be induced two weeks in advance, namely 20 Oct. Or rather I will have a check up then, and if thinngs aren't all ready I will get to stay in the hospital for up to three days, and they will induce me at the latest 23 Oct. That means THREE MORE WEEKS and then baby!! Iiihh!!

Barnen har byggt en borg av kartonger och är prins och prinsessa där. Bra lek!
The kids have built a castle out of boxes and play prince and princess there. Good game!

Nej, det är ingen fotboll.
No, it's not a football.

En fin son

2009-09-27T18:16:00.002+01:00

Ville i sin kvällsbön:
- Tack att Du har skapat så att vi kunde baka muffins idag.

Det var väl rätt insiktsfullt och tacksamt för nån som inte är fyllda 5 år?!

***
Ville in his evening prayer:
- Thank You for creating things so that we could bake cup cakes today.

Wasn't that pretty insightful and grateful for sombody who is not yet 5 years old?

Grattis pappa Harry, 60 år!

2009-09-26T12:15:00.002+01:00

Förra lördagen 19/9 var det äntligen dags för den årliga skogsfirningen av pappa/morfar. Det var på självaste 60-årsdagen som storfamiljen möttes i skogen för grillning över elden och umgänge högt och lågt. Det är så underbart när alla får plats - och barnen kan låta hur mycket som helst utan att det gör nåt. Det var en underbar dag.

Ett par tre tjockisar. Fast vi är rätt snygga ändå, visst? Anneli har bf 16/10, jag 3/11 och Dorro 13/12. Det blir en liten klan med nya barnbarn även i år!

Det låg massa avsågade träd intill vår grillplats, och där hade alla barn hur kul som helst timma efter timma! Hur perfekt som helst!

JÄTTEGOD tårta! (Tror förresten jag har en tårtgraviditet. Jag är jämt sugen på tårta nuförtiden.)

Saga vågar sitta bredvid Miriam. Hon leker jämt att hon är Miriam nuförtiden, så att träffa henne i verkliga livet blir alltid lite överväldigande för henne, haha.

TACK morfar och mormor för ett helt fantastiskt kalas!! Vi älskar er!!

***
Last Saturday we had our annual forest party for my dad/morfar, who turned 60 this year. It was as delightful as it always is, with plenty of yummy food cooked over the fire and plenty of space for the kids to run around and scream all they like. We do LOVE these gatherings (if anyone has missed that so far ;)) and this year was no exception. Happy birthday again dad, you're the best! Thank you for a wonderful party!

Det gör ont!

2009-09-25T22:18:00.002+01:00

Bara så ni vet, om det var någon som trodde något annat: Ja, det gör förfärligt ont att flytta från Västra Frölunda församling!! På söndag är vår sista söndag i VF. Vågar knappt inte tänka på det, för det känns så tungt. I 10 år har vi gått här, och det är hemma nu. Vi kommer sakna alla vi tjänat tillsammans med, och som tjänat oss eller våra barn. Vi kommer sakna den kärleksfulla stämningen och alla vänner och släktingar och mycket annat som inte går att klä i ord. (Spindlarna i amningsrummet är väl enda undantaget (fast jag kommer sakna att det FINNS ett amningsrum)).

Vi kommer sakna att ha bästiskusinerna på bänken intill...

... som man så lätt kan klättra över till.

Och vi kommer sakna den gemensamma promenaden hem från kyrkan.

På bilden saknas Rasmus, Julius (hemma sjuka) och mamman (som inte längre kan vara med och promenera utan måste ta bilen), och så pappan som tar kortet.

TACK, Västra Frölunda för allt!

***
We're changing wards now that we're moving. For 10 years we have gone to Västra Frölunda ward, and it is really painful to say goodbuy to this wonderful, loving ward and all the people we love there.

En vanlig lördag i september

2009-09-25T21:57:00.002+01:00

Så här mysigt är det på morgonkvisten... eller förmiddagskvisten snarare. Så gosigt att ha pappa hemma!
Ville älskar att hänga på LEGOs hemsida. Han önskar sig allt han ser i julklapp. Så småningom när man tvättat håret och klätt på sig är det dags för veckans höjdpunkt: LÖRDAGSGODIS!

... om man varit duktig och gjort sina uppgifter under veckan vill säga. Men det brukar gå rätt bra.

Pappan sparar mammans fogar litegrand och tar hand om dammsugningen.

En alltför vanlig syn... Här tar "Barbapappa"-mamman igen sig efter alla vändor ner i tvättstugan.

Inte många dagar kvar nu tills flyttlasset går! GAH!
***
A pretty ordinary Saturday at our place. Resting, cleaning, packing, and the Saturday candy of course!

Alltid så svårt att somna!

2009-09-25T21:55:00.000+01:00

Always so hard to go to sleep!

Familjedag och födelsedag

2009-09-03T20:01:00.001+01:00

På mammans självaste födelsedag hade Göteborgs stav sin traditionella fotbolls-familjedag. Vi åkte dit efter lunch och hade ett par underbara timmar med fika, umgänge och inte minst den fantastiska hinderbanan som morfar var ansvarig för. Fotbollen överlät vi till Rasmus och Julle. Solen sken och det var en så härlig sensommardag!

Saga älskade hinderbanan! Krypa gehon däck och genom ett långt tält, bland annat.

Ville var inte så sugen på själva tävlandet, utan gillade däck-klättergrejen morfar skruvat ihop. Den kunde man vila i också...

La familia!

Äh, jag har så många goa foton så det får bli ett bildspel också!

Veckorna går...

2009-08-25T20:01:00.003+01:00

30 fulla veckor idag - "bara" 10 (eller 8) veckor kvar till nedkomst. Aj känt wejt!! Dessförrinnan ska vi flytta - om fem och en halv vecka, så chansen finns ju att tiden kommer gå någorlunda fort. Hoppas att orken hänger med någorlunda också.

***
30 full weeks today - only 10 more weeks to go until the baby is due (or 8 rather). I CAN'T WAIT!!! And before the baby arrives, we will move (in 5,5 weeks) so time may even move somewhat swiftly. I just hope I will get through it all...

Vardag med guldkant

2009-08-24T09:23:00.002+01:00

Vardan har börjat igen. Pappan är i Norge (tre dar i veckan), barnen har börjat på dagis (tre dar i veckan) och mamman är sjukskriven, tack och lov. Den första smekmånaden att gå på dagis har lagt sig för Saga, som inte är glad på mamman när hon lämnas på dagis. Men mamman stålsätter sig, lämnar och går hem och lägger sig, för att kunna vara en mamma med liiite mer ork på eftermiddan när barnen kommer hem igen. En dag i veckan är pappan hemma och har man tur blir det utflykt då, som Liseberg förra veckan. En dag i veckan är mamman och barnen själva "som vanligt" och har man tur då så kommer det hem kompisar och leker - eller så åker vi till kompisar så mamman får testa att däcka i nån annans soffa. Miljöombyte är bra.

I fredags kom Julia och Anton och röjde. Det var jätteroligt! Hoppas ni kommer snart igen!

Är sommaren slut nu tror ni?

2009-08-16T17:29:00.000+01:00

I så fall var detta vår andra och sista badeftermiddag på vår favoritbadplats Gäddvik i år. Det var härligt... men känns lite sorgligt.

Dagens kommentarer

2009-08-02T19:56:00.002+01:00

Ville sitter på toa och har det lite jobbigt:

Ville: Jag är sjuk och har ont i magen.
Saga: Då är det bara att gå till barnmorskan!

***

Familjen sitter och proppar i sig cocosbollar till efterrätt:

Pappa: Ska du ha en till Saga?
Saga: Nä, då spyr jag!

En underbar tempelvecka!

2009-08-01T21:50:00.003+01:00

Den här veckan tillbringade hela vår lilla familj i templet i Stockholm.

Vi bodde på gästhemmet tillsammans med många andra från Göteborgs stav. Barnen trivdes hur bra som helst, mycket tack vare den nya lekparken intill köket. Men det märktes också hur de påverkades av att "bo i templet" (som de tyckte att de gjorde) och hur hela familjen ansträngde sig att vara snällare. Pappan och mamman turades om att gå sessioner, och fastän vi inte kunde gå så många pga av barnen och mammans kassa hälsa, så var det underbart att få lov att vara där och gå i templet litegrand iallafall, dag efter dag.

Detta är en erfarenhet som vi ska vårda oss om länge, och vi hoppas verkligen att vi får möjlighet att göra om den nästa sommar. Det är oslagbart att få lov att inpränta i barnen så här tidigt, vikten av att komma till Guds hus. Så underbart det känns att vi så påtagligt kunde känna hur templet binder familjen samman redan här och nu.

***
We had a wonderful week at the temple in Stockholm. The kids loved playing by the guesthome, where we stayed, and it was a beautiful experience to be there as a family for an intire week. The daddy and the mommy took turns serving in the temple and although we couldn't go as many sessions as we would have wished (since the mommy is not well enough and we had to tend the kids), it was still wonderful to be so close to the temple and to return there every day for a week. It was also beautiful to see how the children were trying to be more kind and we felt the power of the temple tie as all together more closely just by being there.

I am so grateful for this experience and for the possibility of showing the kids so early in life how important the house of the Lord is. We hope to go again next summer!

Favvolek

2009-08-01T21:41:00.000+01:00